Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 13 maj 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892
159
ser högt roar dem kanske mer än något annat.
Hvar och en, som har försökt därmed, har
gjort den erfarenheten, att de, så fort man
slutar, ropa: »En till! Litet mera!» Det
är emellertid af vikt att med urskiljning välja
barnalektyren. Ty barnasinnet får icke be-
sudlas, och hela den kommande lefnadsrikt-
ningen grundlägges i barnkammaren. Om vi
skulle tillåta oss några autydningar i fråga
om passande läsning för barnen, vilja vi då
först — gärna utsättande oss för omdömet
gammalmodig — varmt förorda berättelserna
ur gamla testamentet, såsom t. ex. de om
Lustgården, Josef och hans bröder, Moses,
David och ännu andra. Dessa heliga berät-
telser lämpa sig i sin friska ursprunglighet,
poetiska skönhet och sitt rörande innehåll för-
träffligt för deras ålder, för hvilket påstående
barnens eget intresse för dem bäst vittnar. För
öfrigt äro de stora urtyper för alla tider. Vi-
dare genuina folksagor, som bjuda på färg
och fantasirikedom, men hvilka icke alla äro
så oskyldiga, som det vid flyktigt genomög-
nande kan förefalla, och därför tåla vid gall-
ring; Topelii berättelser för barn, i hvilka lik-
som en doft af oskuld och renhet slår en till
mötes; några af Andersens sagor samt den
evigt unge Robinson. Utom det nu nämnda
finnes ju äfven mycket annat vackert och läs-
värdt, som står hvar och en fritt att välja
efter eget godtfinnande.
Barnen böra äfven få lära små verser utan-
till, hvilket stärker minnet och roar.
Till sist kan äfven i denna uppsats vara
på sin plats att påpeka, att moderns sällskap
är det för barnen nyttigaste, att hon bör hafva
dem i sin närhet, så att hon själf kan öfver-
vaka deras sysselsättningar, själf blifver deras
intimaste vän och rådgifvare i alla deras an-
gelägenheter. Bråkigt blifver det emellertid,
det kan ej nekas, där det finnes smått folk,
och hon måste därför med all makt söka mot-
arbeta vår tids »nervositet», så att hon ej
med sin person lägger sordin på deras ålders
naturliga munterhet eller, för att skona sig,
skickar bort barnen i andra ändan af vånin-
gen med en tjänarinna. Icke allenast att vi
själfva afstå från en förmånsrätt, då vi lämna
åt andra att blifva våra barns förtrognaste
sällskap och åt legda händer öfverlåta de
plikter, hvilka för oss mödrar äro eller borde
vara de ljufvaste, utan vi må heller icke tro,
att tjänstfolket är detsamma i ensamhet med
barnen, som då vi se dem. De lägga då intet
band på sig, utan låta sin råhet framträda. De
lära barnen sitt skrock, fördomar och annat
otyg, hvilket de icke våga framföra i bildade
personers närvaro. I förra tider voro afrätt-
ningar, tjufhistorier, de stupidaste spökhistorier
och barocka föreställningar om samhälls- och
natursaker före i köket och barnkammaren,
och kanske det är föga bättre nu. Och låt-
om oss icke endast i hemmet hafva barnen
omkring oss, utan äfven taga dem med oss
ut på kortare eller längre promenader. Dessa
blifva också en slags sysselsättning för dem;
för öfrigt är vistandet i fria luften ett af
hufvudvilkoren icke endast för deras fysiska,
utan äfven för deras moraliska välbefinnande.
Däremot bör man så litet som möjligt låta
dem vistas på gårdarne, där en viss andlig
förskämning står i ett slags samband med
den mindre rena luften.
Vi tro oss icke säga för mycket, då vi på-
stå, att dessa promenader utom staden, höst
och vår, med barnen, dessa kälkbacks- och
skridskoåkningar med dem om vintern, för att
icke tala om sommarens roddturer och utflyk-
ter, kunna blifva verkliga nöjen för en mo-
IDUN
der. Den, som skrifver detta, tillstår öppet,
att de blifvit så för henne, och när hon om
vinterkvällen sitter i den varma, trefliga säng-
kammaren, omgifven af sin lilla skara, kan
det nästan kännas som en saknad att bryta
upp, som ett tvång att taga på sig den stra-
ma klädningen och begifva sig till den fyllda
teatersalongen eller sällskapslifvets förströelser.
Någon längtan efter de senare nöjena har hon
icke alls.
Om en moder därför offrar, som det kan
tyckas, sin tid, sina krafter, sin ungdom, sig
själf åt sina barn, skall hon få den rikaste
ersättning, dels däri att barnens nöjen skola
blifva henne3, dels däri att deras utveckling
skall blifva sundare och en allt fastare kär-
lek förena deras hjärtan med hennes.
Det talas så mycket om barndomens lyck-
liga dagar, och minnet kastar sitt rosenskim-
mer öfver den egna barndomen. Mången äl-
dre önskar sig måhända undan lifvets kvalm
och kval tillbaka till den. Men är barndoms-
tiden verkligen alltid så lycklig, som det sä-
ges? Yi tro det icke obetingadt. Så till
vida ligger det ju onekligen en sanning däri,
som den är fri från de bekymmer, som sedan
mer eller mindre pressa under lifvet; men
tillbragt, om vi så få säga, i håglös sysslo-
löshet, kif och okynne, samt till följd däraf
under ständiga bannor, gör den föga skäl
för sin höga värdighet att vara lifvets lyck-
ligaste tid. Det är därför af omätlig vikt,
att vi äldre äro uppmärksamma på, att det
tillkommer oss som en dyr plikt att fylla
barnens tillvaro med skönt och godt inne-
håll, gifva dem sanna ideal med sig ut i
lifvet och morgonfriska minnen att blicka till-
baka på. Då skola de en gång med sanning
kunna instämma i Atterboms stämningsfulla
ord:
»Till bergets hjässa har jag längesedan
Gått uppför, ur en dal på skönhet rik;
Från hjässans vidd nu sluttar vägen redan, —
Men till en dal, som är den första lik.
Den ton, hvars hälsning där all rymden fyller,
Ar genljud af en ljuflig vaggsångs vyss;
Det ljus, som alla toppar där förgyller,
Är återglans af morgonrodnans kyss.
Ett tjäll där står, och fagra barn där dansa;
De äro mina — äro, hvad jag var!
Och när min kala tinning de bekransa,
Jag vårens fulla blomsterprakt har kvar.»
Ur notisboken.
Ett vackert handtag. Riksdagsman E. Ham-
marlund hade i riksdagen motionerat, att stats-
makterna skulle anslå 50,000 kr. till undervisning
i flickskolorna i kvinnlig slöjd. Ehuru statsut-
skottet afstyrkt detta, synes frågan nu dock gå en
lycklig lösning till mötes. I första kammaren har
visserligen med 34 röster mot 30 den uppfatt-
ningen segrat, att kvinnoslöjdens understödjande
vore en sak, som kommuner och landsting priva-
tim finge taga om hand. I andra kammaren blef
emellertid utgången en annan, i det herr Hammar-
lunds förslag antogs utan någon som helst vote-
ring, sedan flere talare varmt uppträdt till den
vackra tankens förmån. Så att all sannolikhet
föreligger nu, att ur den gemensamma voteringen
skall framgå fullständig seger för motionären. Det
blir ett vackert handtag åt sträfvandena att höja
kvinnosiöjden i vårt land, för hvilket alla ifrare
skylla herr Hammarlund stor tacksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
