Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 20 maj 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 I DU N 1892
Tiden vill ej rätta sig;
Efter tiden ställ då dig:
Tål och bida, hoppet visst
Ej hamnar illa.
Längsta natt når ock sitt slut,
Nordanblåst ock tröttas ut;
Och när böljan kraften mist,
Står klippan stilla.
JJ. jluDENSCHÖLD,
é*W¥W¥W¥WW¥¥W¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥WW¥¥W¥¥WW¥¥¥¥W¥¥*¥¥¥¥WWW¥¥W¥W¥¥¥¥^¥WW^W¥W¥9W¥WW^¥¥W¥¥WW¥W¥WW¥^W¥¥*¥^*
för åvägabringandet af en diakonissanstalt, och
den 9 juli 1851 invigdes och öppnades stiftelsen.
Den kvinna, hvilkens bild i dag pryder Idun,
var den svenska diakonissanstaltens första hus-
moder och föreståndarinna. Hennes lits vackra
gärning har särskildt i dessa tider förts i
minne, ty den 6 januari detta år lycktes hen-
nes ögon till den långa hvilan.
I » Olivebladet», Diakonissanstaltens tidskrift,
ägnar densammas nuvarande föreståndare, hof-
predikanten Bring, i sista numret hennes minne
en varmt erkännande runa. De drag ur hen-
nes lif, som vi nedan teckna, tillåta vi oss
därifrån hämta.
Fadren, Casper Haqvin Cederschiöld, var
lärare i Wexjö, då Maria C. 1815 såg ljuset.
I Forsheda prästgård uppväxte hon jämte flere
ynglingar, som fadren, dåvarande kyrkoherden,
f. d. läraren, åtagit sig att undervisa och fostra.
Med en af dessa ingick hon trolofning. Döden
bröt förbindelsen mellan henne och denne varm-
hjärtade, hetlefrade yngling. Förhållandena där-
vid voro särdeles gripande. De grepo ock djupt
in i hennes andelif. Ofvergången till ett nytt
sådant befordrades af en just då stiftad när-
mare bekantskap med den fromme doktor Fjell-
stedt, samt med fru Emilia Petersen, öfver
hela Sverige känd under namnet »mormor på
Herrestad», hos hvilken hon ofta vistades
längre tider. Omkring 1838 eller 1839 flyttade
Maria C. till Lund och började en mindre
flickskola. Under de därpå följande åren för-
värfvade hon sig en mängd vänner inom uni-
versitetstaden, vänner, som hon fick behålla
ända till sin död. Mellan henne och barnen
i skolan var ock förhållandet mycket innerligt.
Kallelsen att blifva den påtänkta diakonissan-
staltens ledarinna träffade henne under dessa
omständigheter.
Närmast blef det nu hennes uppgift att vid
Kaiserswerths diakonissmoderhus genomgå en
längre utvecklingskurs. En pröfning blef redan
afskedet från Lund och från barnen, öm detta
och om den till henne utgångna kallelsen skrif-
ver hon den 7/s 1850 ifrån sitt föräldrahem :
»Det var mig svårt att skiljas frän min skola
i Lund, och de kära barnens tårar rörde mig
djupt. Jag kände dock, att den kallelse jag
erhållit ej var af människor, utan af Herren,
och på hans befallning måste jag akta.»
I april samma år ankom hon till Kaisers-
werth. Under de trenne första månaderna de-
lade hon rum med en landsmaninna, fröken
Carolina Frumerie, som vid anstalten bildades
till sjuksköterska. Ehuru de så kort tid vista-
des tillsamman och då träffades blott morgnar
och kvällar, slöts dock dem emellan ett vän-
skapsförbund för hela lifvet. Den första tiden
var för Maria C. särdeles pinsam. Hemläng-
tan, envis tandvärk, saknad efter de kära bar-
nen och umgänget i Lund samt ovanan vid
anstaltlifvets offentlighet voro väl de egentliga
och helt naturliga orsakerna härtill. Huru
godt att hon då hade den svenska väninnan.
Ju mer hon inträngde i arbetet, dess hängif-
nare greps hon dock af sin uppgift, och dess
bättre fann hon sig i sin nya ställning. Och
till julen kunde hon skrifva hem, full af nit
och bästa förhoppning. I detta bref säger hon
bland annat: »I sjukvården har iag öfval mig
på afdelningarna för små barn, män och gossar,
är nu på kvinnoafdelningen och skall flytta
därifrån till den station, hvarest man värdar
de djupast sjunkna; sedan återstår att vistas
inom barnhemmet samt att besöka undervis-
ningstimmarne vid seminariet och i småbarns-
skolan; äfven hoppas jag att få öfva mig på
apoteket. Med anstaltens inrättning och prof-
systrarnas utbildning har jag ock gjort mig
förtrolig. Det blir en stor glädje att återvända
till fosterlandet och vännerna där. Hemlandet
har ett mäktigt inflytande, en stark dragnings-
kraft. Jag hoppas få dröja något i Lund och
Kristianstad för att på sjukhusen därstädes
tillse, hur man inom Sverige går till väga.
Det torde underlätta mitt arbete i Stockholm.»
Maria C:s första bref efter återkomsten från
Tyskland var af maj 1851 och skrifvet i Lund.
Det redogör för hennes hemresa. Hon hade
ej medhunnit att besöka Berlin, men stannat
dess längre i Strassburg och på åtskilliga sjuk-
hus, samt i Hamburg. Sitt afsked från Kai-
serswerth tecknar hon med följande ord: »Från
K. skildes jag med saknad, afskedet kostade
tårar huru svår än början varit.» Ankomst-
dagen, till Stockholm bestämdes till den 10
juni och den 17 i samma månad välkomnades
föreståndarinnan af dikonissanstaltens förvalt-
ningsutskott.
»Måtte anstalten få börja ringa, obemärkt
och stilla, ty endast då kan man hoppas, att
den skall äga bestånd och vara en Herrens
plantering, som i det fördolda och genom det
oansenliga kan utföra stora ting.» Så skref
en gång Maria C. från Kaiserswerth, och så
skedde det.
Vid den ännu alltjämt afsides belägna, obe-
märkta Pilgatan å Kungsholmen hade ett enkelt
hus blifvit hyrdt, däri 12 sjuka kvinnor och
barn kunde inhysas. Men tillväxten lät icke
vänta på sig. I den vackra trädgården stod
ett lusthus, som, innan ett år var gånget, vim-
lade af skolbarn. Till dessa sällade sig redan
följande år, 1853, småttingar tillhörande det
nybildade diakoniss-barnhemmet. Den hyrda
lokalen blef alltför trång, och egen bostad in-
köptes vid Jaktvarfsgränden å Kungsholmen.
Dess trädgårdar sträckte sig i sakta sluttning
ända ned till Mälarens strand och erbjödo ett
skönt hem åt både vårdandg och vårdade, åt
både gamla och barn, sjuka och friska.
Här verkade Maria C. omkring åtta år af
sin’ elfva års långa arbetstid. Vid sin sida
hade hon älskande och deltagande vänner, såväl
i förvaltningsutskottets och styrelsens medlem-
mar, som ock i anstaltens själasörjare och dess
läkare samt i personer, hvilka intresserade sig
för verket och gåfvo ej blott penningar, utan
äfven sitt arbete. Systrarna stodo också tro-
get vid hennes sida, synnerligast de, som hon
med kännareblick fostrat för ledande platser.
Alltjämt ökade sig arbetet. Koleraåret 1853
gaf mycket att göra. Systrarna användes flitigt
såsom privatsköterskor, mänga föräldralösa barn
togos om hand och utackorderades på landet
eller kvarstannade vid anstaltens barnhem. Så
väl detta som alla dikonissanstaltens öfriga
afdelningar utvecklade sig snabbt. Då Maria
C. nedlade sitt arbete, hade barnens antal vuxit
till 26, de sjukas från 12 till 60, och sko-
lan hyste 80 barn. Men ej nog med dessa
filialer. Maria C. sammarbetade innerligen
med de fruntimmer, som på impuls af Fredrika
Bremer bildat en förening för besökande af
fängelserna. Härmed sammanhängde nog på
det närmaste öppnandet af ett Magdalenahem,
1858 och ett räddningshem, 1860. Då stifta-
rinnan 1862 afflyttade, hade det förstnämnda
redan 36 kvinnor och det senare 22 barn.
Huru mycket arbete och kärlek ligga icke för-
borgade bakom dessa torra siffror.
Verksamheten inom anstalten med dess filia-
ler kunde ju vara mer än nog, och dock kom
härtill omtanken för 37 i landet utsända syst-
rar, som voro anställda på 2:ne sjukhus, i 25
skolor, 6 barnhem och 1 fattighus. Det var
mycket, det var för mycket, då man härtill
lägger modersomsorgen, som skulle omfatta
inalles 71 systrar, nämligen 27 diakonissor, 36
profsystrar och 8 på förprof varande personer.
»I sin krafts dagar», så skildrar henne Oli-
vebladets minnestecknare, »var hon glädtig,
liflig, häftig och sträng, men ej långsint och
mera förstånds- än känslomänniska, dock entu-
siastisk för sin diakoniss-sak. Strängheten var
moderlig, fostrande, ett nit om att göra an-
vändbar för kallet. Hon kunde i sin stora
ifver säga till en syster: »Du duger ej»; men
tillägga : »Detta säger jag, för att du skall komma
att duga.» Till främmande personer kunde
hon om samma syster yttra: »Hon blir nog
bra med tiden. » En syster på ålderdomshem-
met säger än i dag: »Då hon bannade mig
rätt hårdt, var jag redo att taga henne i famn.»
Huldhet fattades ej. Hur gärna gladde hon
ej systrarna med gåfvor, och huru brukade hon
ej sin poetiska begåfning för att göra deras
julklappar och födelsedagspresenter dess mera
tilltalande. Moderligen delade hon allas be-
kymmer från de innersta ända ut till de eko-
nomiska. Mot alla, som vårdades, var hon
öm och deltagande. Då fattiga patienter skulle
utskrifvas, efterfrågade hon ofta, huru de skulle
få det, och hittade gärna på någon hjälp.
Hon var en god organisatris med skarp blick
för hvars och ens begåfning, hvilken hon visste
att upptäcka och utveckla genom att anförtro
uppgifter, som skulle utföras på egen hand.
Huru glad var hon ej, då systern motsvarade
det gifna förtroendet. Att behärska de un-
derlydande var henne lätt, och dock vågade
dessa säga henne, då hon begått ett misstag.
Äfven öfver andra personer hade hon stor makt,
då hon kom i beröring med dem. Lätt fick
hon dem att ingå på och arbeta för hennes
planer. En god gåfva, som högeligen tjänade
dikoniss-saken !
Hon skulle ej länge få tjäna den. Men
hon prydde in i sista stunden det tjänande
kallet, för hvilket hon arbetade, ty stilla och
undergifven var hennes ande, då hon måste
lämna sin kära lifsuppgift. De, som under
sjukdomen närmast vårdade henne, märkte väl,
huru djupt hon led, men något knorr hörde
de ej. ödmjuk var hon inför Gud och män-
niskor, bad ej en, utan flere personer om för-
låtelse, emedan hon ansåg sig hafva varit allt-
för sträng emot dem. Så lämnade hon det
arbetsfält, för hvilket hon utgifvit sina kropps-
krafter, sin förmåga, sin kärlek.»
I april 1862, just då den blifvande förestån-
daren, pastor Bring, med sin unga hustru in-
flyttade i diakonisshuset, afreste Maria C., men
ej allena. Med henne följde en af systrarna
som hennes vårdarinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
