Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 20 maj 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18W 163
Den uttröttade fick nu hvila. IOusby, där
hon som barn tillbringat långa tider hos nära
släktingar, bildade hon sitt lilla hem, be-
stående af henne själf, hennes mor och den
vårdande »systern». Där bosatte sig ock på
uppmaning af Maria C. hennes vän från Kai-
serswerth-tiden, fröken Carolina Frumerie. I
Ousby kvarstannade Maria C. 12 år.
Vid diakonissanstalten bibehöll man i det
längsta hoppet att återfå Maria C. Då hon
efter 3/t års bortovaro begärde tjänstebetyg,
atböjdes detta på grund af de närda förhopp-
ningarna; 1863 måste sådant dock lämnas. Att
det innehöll varma, erkännsamma, lofordande
uttryck förstå vi väl. Tacksamheten visade
sig ock, då förvaltningsutskottet våren 1864
erbjöd henne en mindre årlig pension samt
hjärtligen inbjöd henne att under sommaren
vistas å diakonissanstalten.
Den nitälskande anden lät sig ej kufvas, däraf
att tillgångarne voro knappa. Redan 1865 läm-
nade hon en mindre donation, däraf räntan
efter hennes död skulle tillfalla systrar, och
1872 följde en andra större, som afsåg diako-
nissanstalten i dess helhet. Sambandet med
diakonissanstalten fortfor ständigt. De äldre
systrarna skrefvo gärna till henne, och i dia-
konissarbetsföreningen kvarstod hon alltid så-
som styrelseledamot. Ehuru hon 1865 ej för
sin sjuklighet kunde besöka Ersta, dit anstal-
ten flyttats på hösten föregående år, gjorde
hon det ett par gånger längre fram, innan ål-
derdomen inbröt.
Ur Maria C:s sista bref till diakonissanstal-
tens föreståndare meddela vi följande, som ut-
gör svar på hans välönskan till den vördade
gamlas födelsedag. Brefvet var af december
1891. »Visst är det underligt att lefva så
länge, isynnerhet då man så mången gång känt
sig stå vid gränsen. Man undrar ofta på, att
man ännu lefver. Emellertid känner jag det,
som om jag doge hvar dag. Måtte jag i anda-
nom lefva upp hvar dag igen!» —
Fortfarande besökte hon gärna goda vänner.
För vintern 1891—1892 var hon inbjuden till
Lund, där hon bodde hos sin goda vän, fröken
F. Här träffade henne dödsbudet.
Söndagen den 10 januari var för det svenska
diakonisshuset en dag, som ej snart förgätes.
Telegram hade kort förut ingått, att Maria C.
den dagen skulle jordfästas i Vexjö domkyrka.
Då dygnet ingått, men långt före gryningen,
fick en af de äldsta systrarna följa sin gamla
föreståndarinna, och innan midnattsslaget hade
bådat nästa dygns inbrott, afsomnade ännu en
af de äldre, ännu en af Maria C:s döttrar.
Förnöjsamt sinne.
»
et är ingen brist på stormhvirflar, som
fatta och skaka oss, stackars jord-
trampare, under vår vandring genom
lifvet. Den första leende ungdomens sol
döljes snart i moln, de stolta, djärft for-
made drömmarne upplösas i dimma, och de
glada, förhoppningarna ramla i grus, den
ena efter den andra. Så stå vi där en dag
med tryckt sinne, med sänkt blick och med
en inre frossa, som smyger i hjärtats hem-
ligaste gömslen. Jorden var icke den stän-
digt upplysta, varma, rosendoftande festsal,
vi med ungdomens naiva tro föreställt oss.
Den var en valplats för kamp och strid,
IÖUN
där några vinna, många sjunka blödande
ned, där några jubla och många kväfva
nederlagens smärta.
Hvarför så olika lotter? Yi få intet svar,
men det är så, och därför må vi bereda
oss att taga lifvet sådant det gestaltar sig.
Visst är, att inom oss äro nedlagda mäk-
tiga krafter som motvikt mot de törnar,
vi tidt och ofta få lida där ute i världs-
vimlet, blott vi själfva bemöda oss om, att
icke dessa krafter slappas och slumra in.
Bäst är det, om de fått säkert rotfåste
redan i barndomen, om barnet redan från
de första åren lärt att, i stort som smått,
ha ett förnöjsamt sinne, lärt att icke alla
kunna ha lika, att vara nöjd med det lilla
och njuta af detta utan afund mot andra,
som ha det bättre, då ju — för att tala
med den gamle Shakespeare — »icke alla
kunna ha en värld till sockerbagare.» Det
kan nog ibland tyckas som orättvisa, att
den ena individen ända från vaggan till
grafven skall dansa på mattor och matas
med manna, under det den andra redan
från de första stegen befinner sig på glanskis,
ständigt på vippen att bryta benen af sig,
och sällan får till lifs annat än »pastejer,
späckade med luft och missräkningar», men
det är ett mysterium, som ej gagnar att
grubbla öfver. Må vi tänka, att hvar och
en har fått sin plats i lifvet — och sin
börda. Det finnes nog sorger och bördor,
som de så kallade lyckligt lottade släpa på,
fastän de icke märkas under det gyllne
täckelset. Må vi därför vakta oss för att
den svarta, tärande mask, som heter afund,
griper fast i vårt hjärta. Den släpper icke
lätt, den skall förbittra hela lifvet, den för-
giftar själen och inympar sitt etter, som
heter hat. Och hatet har sin fröjd uti att
slita sönder både samhälls- och vänskaps-
band.
Ett förnöjsamt sinne är ett lifselexir, hvil-
ket vi ständigt böra hafva med oss för
att »däraf taga vid behof», då vi känna
oss upproriska och modfällda efter allsköns
motigheter. Dissonanserna skola snart upp-
lösas i ren harmoni, och själen får ny spän-
stighet att fortsätta striden.
Männen äro nu en gång, med få undan-
tag, ett hårdnackadt släkte, och visst är,
att de skulle behöfva en bra mycket större
portion förnöjsamt sinnelag, än de i all-
mänhet äga. Då skulle ej motgångarna
nedslå dem så hårdt, som nu ofta sker.
Men här vilja vi särskildt tänka på kvin-
norna i de tusentals hem, som sannerligen
icke skulle mäkta bära dagens slitningar
och ödets ofta blixtlika slag, om icke hos
dem, äfven de vekaste, vore nedlagd denna
sega motståndskraft och slutliga stilla resig-
nation, som ge dem styrka att resa sig äfven
efter de största och bittraste sorger. Kvin-
nans sorg säges vara häftig, vild och djup.
Men röra sorg och olycksslag vid hennes
yttre, henues ekonomiska ställning, så fin-
ner hon sig lättare tillfreds med förändrade
och mindre förhållanden och klagar mindre
än mannen, såvida blott hennes hjärtas inre
lycka, hennes kärlek icke beröfvats några
af sina blommor vid den ekonomiska ställ-
ningens karambolage.
Hur skulle många hem, kring hvilka
stormarne rasat, se ut, om icke den hjärte-
bildade kvinnan med sitt stilla mod och
sitt förnöjsamma sinne tände en ny, lifgif-
vande sol efter den isande frostnatten, och
huru mången man, djupt slagen till jorden,
har icke på nytt rest sig och fattat nya
tag, just därigenom att han sett exempel-
vis sin hustru, förut van vid lyx och ett
glädjefylldt lif, utan klagan och med leende
min ordna sig in i nya förhållanden.
Detta förnöjsamma sinne är en rik skatt
att taga vara på, och det kan förljufva
vår tillvaro i alla lifvets skiften. Med ett
förnöjsamt sinne ser man världen i gladare
färgtoner; med det inombords går det be-
stämdt också mycket lättare att älska sina
medmänniskor, äfven om de ibland springa
om oss vid lifvets stora kappränningar.
Pris kunna ju icke vinnas af alla, ty alla
ha ju hvarken lika långa ben eller lika goda
lungor.
Litet förnöjsamhet kunna däremot alla
tillkämpa sig — om det äfven ej alltid går
så lätt.
Adolf Heilanden.
%
Rustningar.
(Rustningar?! Kära läsarinna, vi ämna
M icke skrifva någon krigsartikel eller
’Jj profetera om »de politiska oväders-
molnen», som ständigt lära hänga så digra
vid horisonten, manande folken att hålla sig
beredda i tid. Det är om helt fredliga rust-
ningar vi skulle vilja språka några ord, rust-
ningar hvilka dock gälla att slå ett stort
slag: den svenska kvinnans värdiga represen-
terande på Chicagoutställningen!
Yi ha förr omnämnt, huru på Fredrika
Bremer-förbundets initiativ och under fru
Olivecronas vana ordförandeskap saken nu
drifvits fram så långt, att en hel del kvin-
nokomiteer här bildats, representerande
olika fack af den kvinnliga verksamheten.
En centralkomité leder de gemensamma an-
gelägenheterna och räknar inom sig följande
damer: fru Olivecrona, ordförande, fru An-
karsvärd, vice ordförande, fröken Malin Fock,
doktor Ellen Fries och fröken Maria Wgprn,
Det är icke utan, att man på många håll
förmenat, att en sådan mängd komitéer vore
en onödigt vidlyftig appparat, riktigt frun-
timmersaktig, säga några elaka belackare.
Men saken har verkligen en annan sida. På
de allra flesta områden kan inlägget vid Chi-
cagoutställningen naturligtvis endast blifva
en så vidt möjligt uttömmande statistisk re-.
dogörelse för kvinnornas ställning i vårt land;
det är detta material, som de olika komité-
erna skola samla i hop, enhvar på sitt för-
trogna område, och resp. ordförande stå an-
svaret föi vederhäftigheten af hvarje komités
upplysningar. Att finna några få, som mäkta
och vilja göra allt, har icke stått till, ej
heller varit att begära. Men många vilja
gärna draga sitt lilla strå till stacken; och
då tog man exemplet af myrorna: de mån-
gas trägna arbetskraft. Det kan ju bli en
rätt vacker byggnad ändock, när den blir
färdig och ordnad, den där stacken, som kom-
mer att heta en fullständig statistik öfver
svenskt kvinnoarbete och kvinnokultur.
Från alla länder har Chicagos damkomité
påtingat liknande redogörelser, och en ära
måste väl då våra kvinnor sätta uti att med
omsorg skrifva sitt kapitel, ett mycket vac-
kert kapitel, om vi få säga det, i kvinnorö-
relsens moderna roman.
Tviflar Ni än på, att de många komitéerna
väl kunna kräfvas? Betänk bara områdets
vidd! Ni kan bedöma det af underafdelnin-
garna, som så lyda: kvinnans sociala ställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
