Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 27 maj 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 IDUN 1892
Gå ut i lifvet! Se, hvad vrängt där gifves, Hur skönhetsblomman äfven trifves,
Men när bland dy och grus du skåda fått, Tänk då, att lifvet är på både ondt och godt!
p. ^Strindberg.
detta ha hennes barns väl och ve legat henne
närmast om hjärtat från den första dag, hon tog
dem i famn; hon har offrat dem sina flesta
och bästa tankar, hon har älskat dem med en
moders ömmaste kärlek. Men hon har ock
fått en rik lön därför i deras genkärlek. Den
hängifvenhet, med hvilken de alla äro bundna
vid föräldra- och barndomshemmet, är sällsynt
att träffa i borgerliga kretsar och än mer i
furstarnes. Rysslands kejsarinnekrona, grekiskt
konungaskap, den engelska tronföljdens lockande
storhet — intet har kunnat försvaga denna
barnakärleks innerliga glödl
Men har ock makans och moderns glada
pliktuppfyllelse så att säga utgjort hjärtpunkten
i drottning Louises lif, har hon likväl funnit
både tid och krafter för äfven andra intressen.
Hon är hedersledamot af De sköna konsternas
akademi, detta ej blott på grund af sin höga
ställning. Det är en känd sak, att hon från
ungdomen med intresse dyrkat målarkonsten,
och ännu i sin höga ålder sysslar hon lifligt
därmed. Många af sina släktingar och vänner
har hon gladt med alstren af sin pensel och
skaffat basarer och välgörande syften en extra
intäkt genom gåfvor af taflor eller föremål, som
hon dekorerat. Hon har också målat flere
altartaflor, mest kopior, och skänkt dem till
kyrkor rundt landet, som förut saknat sådana.
Vid. sidan af målarkonsten lägger musiken
5 synnerhet beslag på drottning Louises intresse.
Hon är närvarande vid nästan alla större kon-
serter i hufvudstaden, och i sitt hem samlar
hon omkring sig musikens utöfvare till intima
små soaréer. En främmande virtuos kommer
sällan till Köpenhamn, utan att bli inbjuden
till hofvet och vänligt mottagen af drottningen.
Hon spelar själf piano, och det är ett af hen-
käraste nöjen att deltaga i ett à quatre mains
med någon duktig pianist ur hennes närmre
eller fjärmre omgifning.
Drottningen utvecklar äfven, liksom vår egen
landsmoder, en betydande verksamhet i välgö-
renhetens tjänst och till fromma för närliggande
sociala intressen såsom förbättring af sjukas
och svagas ställning och särskildt af mindre
lyckligt lottade barns. Hon har i sin tid tagit
initiativet till stiftandet af Danmarks diakoniss-
anstalt, som nu utvecklat sig till en omfat-
tande betydelse, och hon står personligen som
beskyddarinna för en mängd asyler och barn-
hem, de där alltid kunna påräkna hennes nit
och inflytelserika hjälp, Ett vackert drag, som
ock må beröras, är det trofasta intresse, hvar-
med hon omfattar alla, som höra eller hört
till hennes eget eller hennes föräldrars hus.
Hon släpper dem aldrig helt ur sikte, gör sig
underrättad om deras omständigheter och villkor
och är alltid glad att se och tala vid dem.
Denna vackra egenskap har gått i arf till hen-
nes barn.
Det danska folket är också med kärlek och
vördnad nära fästadt vid sin drottning, och de
hyllningar, som nu omskalla silfverbruden, ha
helt visst en sannare och hjärtligare klang än
många gånger bullret af de ovationer, som äg-
nas denna världens uppsatte.
v(ng vår öfoer gamla lärdomsstaden
Med spelande vind och solskenshåg.
I knopp stå kastanjerna, hela raden,
Och lifvet vimlar i Promenaden,
Där Fyris spränger mot Islandsdammen
Till glittrande skum sin gula våg.
Jag mötte just nyss den glada fiocken
Från sista »pluggningen» för termin:
Sju unge män och så midt i skocken
En ljushyllt flicka, som bar på locken
Sin käcka, hvita studentskemössa
Så visst som hrar af de andra sin.
Nej, sannerligen — jag måste stanna
En smula häpen och väncla mig om:
Då äro ju sagorna ändå sanna,
Att mån och kvinnor ä’ likadana . ..
Nå, huru som helst, den vackra synen
Den täcktes mig väl, som här den kom!
Hon var så frisk som den unga våren,
Och kinden blommade äppelskär.
Att de ska finnas där, nog förstår en,
Alen fåfängt sökte jag efter spåren
Af den där »bristande kvinnligheten-»,
Som är på tal både här och dår.
Tänk, om de komme ändå till slutet
De gamla lärorna blott på skam!
Ett ögonblick, ett så snabbt förflutet —
Ett flickansikte, ett solomgjutet —
En spelande blick ur blåa ögon
Ha lockat sällsamma tankar fram..
Johan NordUng.
JB.
Den barnlösa.
»3jßlh\ verkligen?» — »Icke ett enda?!!»
WJ — »Jaså, 3 år, och icke ännu?» —
»Hej det kan då icke vara möjligt.» — »Tänk
så ledsamt! Hvad er man måtte sörja öfver
att ej hafva någon arfvinge,» o. s. v. i oänd-
lighet.
Hvem känner ej till des3a och många an-
dra dylika i tanklöshet framkastade frågor
och utrop, som oftast uttalas, utan att dikteras
af ett verkligt, sannt kändt intresse, men väl
fastmer som ett slags nödfallsfyllnad i det
tynande samtalet eller som första uppslag vid
närmandet tränne kvinnliga varelser emellan,
då man vanligen tar till det till hands lig-
gande ämnet för att gifva bättre fart åt kon-
versationens trögt flytande ström.
Ja, visserligen! Hvilket ämne är väl för en
gift kvinna intressantare och outtömligare än
det om hennes barn? Äfven den mest tyst-
låtna tinar upp, lockas att delgifva sina er-
farenheter rörande barnauppfostran, hvad hon
iakttagit, hört och sett hos sina barn, som
ju mestadels (naturligtvis!) äro de klokaste,
snällaste och mest försigkomna af alla. Och
så är konversationen åter i full gång.
Bör i så fall valet af samtalsämne ej i sig
själft anses förkastligt, bör dock så mycket
större försiktighet iakttagas, då det gäller valet
af person, till hvilken frågorna ställas.
Gå till dig själf, kära läsarinna, forska i
ditt minne: har det ej händt dig, att du,
kanske af omständigheterna därtill förledd,
tillgripit som första bästa den frågan: »Huru
många barn har Ni?» och fått till svar —•
en brännande rodnad, en fuktig blick, ett
dröjande, lågmäldt: »Vi hafva intet barn.»
Har du ej kännt dig till mods därvid, som
om du ofrivilligt trampat på, tillfogat smärta
åt en försvarslös varelse? Och dock gör sig så
mången, som skulle anse det som den största
hjärtlöshet att, gång på gång, endast för att
stilla sin nyfikenhet, blotta och rifva upp
ett omsorgsfullt förbundet sår, moraliskt taget
skyldig till ett dylikt förfarande! Kunde
blott den tanklösa hopen fatta eller känna
ens hälften af det lidande, den barnlösa har
att utstå, så mycket djupare som det måste
lidas i tysthet!
»Den tyngste Sorg og Möda
Er den, som ingen ser;
Det verste Mein te Gröda
Er det, som inkje ter,
Aa, sæl er den, som klaga foer,
Og ventar Hjelp og Kaad
Mot den, som löynleg draga foer
Og aattar Spot og Haad!»
Då upphörde nog också alla plågsamt när-
gångna frågor, allt det ogrannlaga gyckel, för
hvilket den barnlösa nu ständigt är utsatt.
Hvem känner väl på förhand, om ej en
fråga sådan som: »Månne icke er man bra
gärna skulle vilja hafva en arfvinge?» åter
rifver upp de dammar, som det kräfts års-
långt bemödande att uppföra för att hämma
den vidare framfarten af en både hälsa och
lycka undergräfvande sorg; hvem kan beräkna,
att ej den i de flestes tycke oskyldiga frågan :
»Huru många barn har Ni?» kommer ett af
saknad och sorg ännu skälfvande modershjärta
att flöda öfver vid tanken på ett barn, hen-
nes enda, hon nyligen förlorat? För att ej
tala om sådan ogrannlagenhet och brist på
hjärta att för den barnlösa helt kort och
kategoriskt förklara, att barnlösa äktenskap
aldrig kunna förblifva lyckliga, hvilket jag
engång hörde yttras till en ung kvinna, hvars
enda, stora sorg just var, att hennes äkten-
skap blifvit utan frukt. Själf sörjde hon
djupt däröfver, äfven för sin egen del, ty hon
var innerligt fäst vid barn, men ännu så
mycket mer därföre, att hon trodde, det hen-
nes man, ehuru han visade sig lugn och nöjd
med förhållandena, dock i djupet af sitt hjärta
äfven kände samma saknad. —
Hvarför taga då de barnlösa icke upp fo-
sterbarn, kan väl någon härtill invända. Ja
väl! Det sättet tillgripes ju ock rätt ofta
för att fylla tomheten, mången gång till lycka
för den lilla stackare, som sålunda räddas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
