Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 27 maj 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DU N 171
frân att gâ under i elände och fattigdom.
Oftare skulle nog också upptagande af foster-
barn förekomma, såvida ej den till barmhär-
tighetsverket redan halft utsträckta handen
förlamades af fruktan för, att ett upptaget
barn aldrig helt och fullt skall kunna intaga
den tomma platsen, utan att någon händelse
under ett eller annat skede i dess lif möjligen
kunde förbyta till själfförebräende ånger den
kärlek, som från fosterföräldrarnes sida borde
kommit barnet till del.
Tager ett barnlöst par, hvilket man ej sä
sällan ser, till sällskap och leksak ett hus-
djur, vare sig hund eller katt, visst äro då
åter ogrannlagenheten och taktlösheten framme
med uttryck sådana som: »Ah! Se där, ha
vi ju herrskapet X. med familj?» eller »Huru
mår er herr son?» eller annat i samma stil.
Den barnlösa må sluta sig inom sig själf
huru mycket som hälst, alltid är hennes brist
en nagel i ögat på andra, som genom s. k.
goda råd, välmenta antydningar och beklagan-
den ånyo röra upp sorgen och kanske störa
för långa tider det tillkämpade lugnet genom
ett ögonblicks tanklöshet.
Här om någonsin behöfves en hög grad af
finkänslig grannlagenhet för att ej göra hvad
ondt är värre. I lyckliga kvinnor, som vun-
nit den högsta vinsten på lifvets lotteri, varen
barmhärtiga mot dem, som ej få känna den
renaste, den största afjordelifvets fröjder, mo-
dersfröjden !
K—a.
Min herre och man.
§
ag satt i all ro framför min broderbåge
och arbetade på en vacker tidningsport-
följ, en gåfva ämnad min herre och man.
Bredvid mig hade jag visserligen också en
intressant bok liggande, i hvilken jag då och
då tog en titt, om till fördel för broderiet
vill jag lämna osagdt. Jag vet blott, att
detta dubbla arbete till fullo sysselsatte mig.
Midt emot mig satt min snälla svärmor med
sin oskiljaktiga stickstrumpa och likaledes med
en bok. Men i svärmorsåldern är en bok inte
längre i stånd att helt och hållet fängsla lä-
sarinnans känsla och tankar och låta henne
glömma allt annat. Mamma slog också igen
sin bok och lät blott de otröttliga strump-
stickorna taktmässigt rassla mot hvarandra.
Om en stund såg hon upp.
»Julia!»
»Hvad vill du, mamma,» for jag upp,
tämligen förströdd, då jag ännu till hälften
lefde med min romanhjältinna.
»Sade du inte i middags, att doktor Grubbe
hade skickat er billjetter till operan?»
»Jovisst mamma, det har han gjort.»
»Ja, då tänkte jag, det kunde vara tid för
dig att göra dig i ordning.»
»Är klockan redan så mycket?«
»Strax sex.»
»Åh, då brådskar det inte.»
»Inte? Otto är här i rappet, och då har
du ännu inte gjort din toalett.»
»Gjort toalett? Hvarför skulle jag det,
mamma?»
»Du kan väl ändå inte sätta dig på par-
kett i din hvardagsklädning!»
»I min hvardagsklädning — jo, bevars!»
utbrast jag, road af den gamla damens för-
våning. »Jag tar bara af mig förklädet, tar
på min svarta spetsjabot, ett halsband, svarta
handskar, de passa till alla kläder; solfjäder j
och kikare — och jag är färdig! På tio
minuter är den toaletten klar.»
Men lilla mamma skakade med allvarsam
min ogillande sitt hvita hufvud.
Ȁr du inte af samma mening som jag,
kära mamma,» frågade jag leende.
»Nej. En hvardagsklädning är en hvar-
dagsklädning och ingen passande dräkt för
teatern.»
»Men klädningen är ju ännu riktigt snygg,»
invände jag; »den sitter bra, ser inte alls
sliten ut, och Otto — tro mig mamma —-
ser inte en gång, att jag inte är teaterklädd.»
»Ja, ja, det kan jag nog tänka; han är
ännu alldeles för betagen i dig för att ge akt
på din toalett; men låt nu också så vara,
den tid skall komma, då han vill se dig väl
klädd ej blott för sin egen skull, utan äfven
för sina vänners, och då skall det väl för-
tryta dig, om han först behöfde göra dig upp-
märksam på något, som hvarje fru är skyl-
dig sin man och sig själf. Du lefver ändå
med i världen och får göra du som alla
andra människor, annars väcker du uppseende.»
»Hvad bryr jag mig om andra människor,
bara jag är Otto till behag!»
»Det säger du nu, då du bokstafligen bara
lefver för din kärlek; men så kan det inte
alltid förbli. Det är ett stort fel, som låder
vid de flesta unga fruar; hela världen är för
dem ingenting, de ha bara en, sin herre och
man, som de dyrka, och bekymra sig platt
intet om sina medmänniskor, utan att betänka,
att de göra sig löjliga därigenom. Och her-
ren och mannen låter helt lugnt tillbedja sig,
han är en mycket efterlåten härskare och
inser tyvärr oftast för sent, hur efterlåten
han varit.»
Jag skrattade. »Men mamma, Otto tycker
ju om enkelhet, det vet du väl.»
»Mycket riktigt, jag sätter också värde där-
på och skattar den äfven hos dig, mitt barn;
men emellan det enkla och det opassande är
en ofantlig skillnad. Hade du ingen annan
klädning än den där hemmakjolen, skulle du
nog känna det bittert och anse för en stor
förödmjukelse, om dina bekanta skulle se dig
med den.»
»Men mamma, jag afstår så gärna från att
bli bekikad; jag går väl inte för toalettens
skull på teatern.»
»Kära barn, förvexla inte begreppen; man
går inte på teatern för toalettens skull, men
man gör toalett, om man går på teatern; och
bekikad blir du alltid i den enklaste som den
elegantaste dräkt; det är nu så engång seden
på teatern. Den där enkelheten i dina tänke-
sätt är en slags sport och alls inte att upp-
fatta som någon dygd; tvärtom är den en
försumlighet mot din omgifning, och inte så
litet bekvämlighet spelar också sin roll. Om
du fortfar som hittills med den sporten, skall
Otto snart stöta sig därpå.»
Jag hade stött armbågarne mot broderbågen
och såg begrundande framför mig. Då föll
min blick på klockan — Vä 7! Med ett raskt
beslut’ sprang jag upp och in i mitt rum.
Så raskt hade jag än i hela mitt lif inte
gjort toalett. Jag tog på mig min nya lax-
färgade foulardklädning, en gåfva af Otto,
ordnade mitt hår till en grekisk knut och
hade jämt och lagom tid att knäppa ett arm-
band om min handlofve, då jag hörde Otto
fråga i rummet bredvid: »Är Julia inte
färdig än?» Jag inväntade inte mammas
svar, jag slog upp dörren och flög min herre
och man i famnen.
»Min hjärtans älskling, är du färdig? Det
är hög tid; jag har försenat mig en smula.»
Han gaf mig en kyss och sköt mig så ifrån
sig. »Så vacker du är!»
»Säg Otto; klär mig foulardklädningen
bättre än min hvardagsklädning?»
»Inte bättre, Julia, men på ett annat vis. »
Jag såg bort till min svärmor; hon log
förnöjd och höll fram min kappa åt mig. Jag
kysste henne på pannan och hviskade henne
i örat: »Jag tackar dig snälla mamma för
rådet; jag lofvar säkert att bättra mig. Mina
medmänniskor skola hädanefter inte kunna
beklaga sig öfver, att jag lämnar dem obe-
aktade för min herre och mans skull.»
Min toalett slog an och beundrades, det
märkte jag väl ; men jag såg också något
annat, något riktigt märkvärdigt, jag såg —
att min herre och man gladde sig däröfver.
Thesi Bohrn.
&
Från
lidandets och barmhärtighetens
värld.
Några Stockholmsbilder
af
Cecilia Bååth-Holmberg.
p^ör mången allvarlig svensk mans och
kvinnas föreställning, står Stockholm
hufvudsakligen som en tummelplats
för öfverdrifna, hvarandra ständigt af-
lösande nöjen, icke alltid af bästa och
renaste slag. Jag har äfven träffat mer än en
utländing, som skarpt klandrat det »cancan-
lif», af hvars berusning den glada hufvudsta-
dens innevånare tyckas fängslade.
Sanning ligger det otvifvelaktigt i dessa om-
dömen, men det är dock endast en sida af
Stockholmslif, som af dem träffas.
Ty det gifves äfven ett beundransvärdt
Stockholm — icke blott på grund af det vackra,
som naturen och konsten hafva att bjuda, utan
än mer af det goda, det uppoffrande, som
lyckligtvis finnes, om det också icke är det
första, som synes. Just därför är Stockholm
icke blott landets tänkande hufvud, utan äfven
dess klappande hjärta.
I Stockholm, liksom i andra storstäder, ligga
lifvets motsatser hvarandra så nära; den re-
sande, som beundrat det nya Stockholm vid
Stureplan, Esplanad och Strandväg, skulle
studsa, om han såge in i Södermalms kyffen
eller i de usla hålorna i stadens andra ut-
kanter.
För många af dem, som befolka denna nö
dens och brottets värld, äro straff-fängelset och
»Grabbens gärde» i bokstaflig mening central-
punkterna, och af dessa torde det senare vara
mera fruktadt än det förra.
Omkring dessa båda stora anstalter för de
»elända», inrättade af stat eller kommun,
gruppera sig dock en mängd smärre, hvilka
för sin publik icke bli »inrättningar» — ett
namn med en viss frånstötande klang -— utan
iihem».
Många af dessa hem hafva tillkommit pä
grund af rent enskilda initiativ, och många
förestås ännu af enskilda personer samt helt
och hållet frivilligt.
En del af dem hafva satt till sin uppgift
att erbjuda skydd och huld åt de olyckliga,
som redan fått en mer eller mindre tillfällig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
