Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 22. 27 maj 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DUN 173
Iduns panoptikon.
■
et skall vara i dessa dagar som fröken-
reformen kan fira sitt 25-års jubileum,
har jag nyligen läst i en tidning, dock utan
något tillägg, att anstalter gjorts, genom bil-
dande af en komité eller pä annat sätt, for
ett värdigt och allmännare högtidlighållande
af dagen. Det är kanske därför att som-
liga ieke komma ihåg och andra icke vilja
komma ihåg den — såsom det hette på gam-
malsvenska ■— »nedriga» ställning, hvari icke
adelsfödda ogifta fruntimmer förut befunno
sig. Gränslinien var så skarpt uppdragen,
att oaktadt alla försök från så kallade ve-
derlikars, högre embetsmäns, sida att få sina
ofrälsedöttrar titulerade fröknar detta aldrig
lyckades, lika litet som från de familjers, där
fadern väl var ofrälse, men modern född
grefvinna eller friherrinna. Ansatserna i denna
riktning blefvo till och med vanligen före-
mål för åtskilligt skämt och spe. Man bru-
kade t. ex. med mycken gamman citera ett
uttryck af hr Svante Hedin till en af dött-
rarna i en grosshandelsfamilj L. här i Stock-
holm, hvilka på grund däraf att deras mor
var född grefvinna E. hade antagit fröken-
titeln. En af dem berättade för hr Hedin
om sin balkonversation med någon grufligt
intressant ung herre och huru han bland
annat frågat, hvad fröken tyckte om sista
pjäsen. — »Nå», afbröt hr Hedin, »hvad
svarade mamsell L.?»
Ingen reform, ja ingen revolution mer än
Gustaf IV Adolfs afsättning, har gått så lätt
att genomföra som denna, men man skall
ändock ej föreställa sig, att det skedde utan
motstånd. Den, hvilken har hufvudsakliga
förtjänsten därom, nämligen Aftonbladets d. v.
redaktör doktor Aug. Sohlman, hade gjort
en mycket betänklig restriktion, då han yrkat,
att »alla bildade och välkända» fruntimmer
skulle betitlas fröknar. Följaktligen, åt den
som fick heta mamsell, sade man med det-
samma, att hon var antingen obildad eller
illa känd . .. Domsrätten i ty fall befanns
snart vara omöjlig att utöfva, och helt visst
gjorde man klokast i att icke göra en par-
tiel reform, utan taga det revolutionära steget
fullt ut med detsamma. — Jag menar icke
härmed, att denna princip alltid är den bästa,
men i närvarande kasus var den det nog.
Men frågar man sig, hvarför denna jämnlik-
hetsform gick så lätt, under det att en annan,
Nireformen, synes omöjlig, så ligger svaret
nära till hands: den ena var en reform uppåt,
den andra anses af de flesta för neråt. Om
man skulle försöka att såsom allmänt tilltals-
ord införa benämningen grefve. . .? det är
visserligen tvåstafvigt, men skulle halka lätt
fram ändå och förmodligen höras med nöje.
* *
*
Herrskapet har naturligtvis varit och sett
Arppe’ska teatersällskapets föreställningar?
Jag med, och sparar icke på mitt beröm öf-
ver de finska konstnärernas öfverlägsna och
för oss stockholmare i en helt ovanlig tonart
hållna spel. Men det är icke med detta,
som jag vill sysselsätta en benägen uppmärk-
samhet, utan her jag få plats för en i Idun
måhända kättersk, men oförgriplig mening rö-
rande ett par af de finska styckenas tendens
i ett visst fall, nämligen just kvinnofrågan.
Det vill synas, som om brytningarna på
detta fält vore vida skarpare där borta i
Finland än hos oss. Så aflägset vi än ha
den olägenheten att ligga från Europas all-
männa kulturcentra, så har dock strömmen
väster och söderifrån haft tid att längre be-
frukta våra marker än de finska bygderna.
Däraf har följden blifvit, att denna ström
mera jämnt genomsilat landet med alla dess
trakter och alla dess klasser än det mera
svåråtkomliga Finland. Med andra ord, kon-
trasterna mellan gammalt och nytt i uppfatt-
ning och idé-väg äro hos oss icke på långt
när så bjärta som där, hvarest det nya sla-
git in som en stormvåg och hos dem, som
nåtts däraf, våldsamt och med ens uppryckt
med roten allt det gamla traditionela, under
det att den stora mängden i det inre landet
bevarat detta gamla fullkomligt oberördt. —
Idun har redan berättat för sina läsarinnor
utom Stockholm innehållet af »Bakom Kuo-
pio», och jag behöfver därför endast med
några få ord påminna därom.
Konflikten bildar sig här mellan den gamla
uppfattningen af kvinnan såsom skapad och
bestämd uteslutande för hemmets värld och
till underdånighet för mannen och den mo-
derna om hennes fullständiga likställighet
med honom. Den förra uppfattningen behär-
skar den lilla landtprästgården och dess gran-
nar »bortom Kuopio» samt drifves i synner-
het till sin spets af den med dottern i huset
förlofvade adjunkten; den senare rycker in
med flygande fanor och klingande spel i ge-
stalten af en ung hufvudstadsdam, utrustad i
författarens mening med alla de högsta full-
komligheter, till hvilka hör icke blott att
kunna röka, småsvärja och sjunga »skojfriska»
visor med studenter, utan äfven att i olika
ämnen deltaga i kvinnoklubbens debatter och
baka sockerkringlor efter bättre recepter än
prostinnans förlådrade kokbok lärt denna. —
Pastorsadjunkten, en bornerad, egenkär och
oborstad drummel (jag ber om ursäkt för ut-
trycket!), är groft karrikerad, de beskedliga |
landsortsborna äro det en smula finare; men
jag vågar påstå, att den, som blifvit det —
mot förf:s egen mening —- allra mest karri-
kerade, det är den unga Hslsingfors-damen
själf.
Ty skall detta vara typen för tidens kvin-
na, sådan hon skapas genom de moderna
emancipationssträfvandena, då fruktar jag all-
varsamt, att hon själf blifver ganska illa ställd
i lifvet, när hon hunnit öfver de första illu-
sionernas tid. Hvad som är säkert, det är
att bland männen, hvilka ju ändock få räk-
nas med så länge, endast ganska få skola
finnas benägna — trots de i hushållsskolan
förvärfvade talangerna —- att välja till sitt
lifs följeslagarinna en ung dam, hvars talan-
ger i öfrigt äro af en så mångsidig art. Skulle
det nu verkligen vara så, att kvinnornas upp-
fostran vore bestämd att gå i denna riktning,
då vet jag ej annan råd än att de själfva
taga ihop med männens för att få äfven dessa
att passa in i den ideala framtidsgemenskapen.
Men lyckligtvis är det icke så illa. Den
moderna andan har i vissa fall och synnerli-
gast i vissa större städer kunnat slå öfver i
en del ytterligheter af mindre välbetänkt art.
Men när de unga damerna en gång väl bli
gifta och om de då få eu förståndig man, så
korrigera sig nog öfverdrifterna af sig själfva.
* *
&
Hvad som ända hittills icke visat sig vara
det lyckligaste medlet att leda kvinnofrågan
in på rätta stråten, det är de s. k. kvinno-
kongresserna. Den allra nyaste af dessa har
just nu i månaden hållits i Paris och såsom
deltagare däruti från Sverige nämna de fran-
ska tidningarna doktor Ellen Fries, hvilken
äfven, om jag ej irrar mig, representerade oss
vid kongressen 1889. Det torde möjligen
hända att fröken Fries* offentliggör sina in-
tryck från detta möte, ochjag vill hoppas, att de
skola befinnas angenämare, än hvad man kan
spörja om kongressen uti de franska tidnin-
garna, hvilka i allmänhet ej behandla den-
samma med mycken sympati. I alla händel-
ser tyckes enigheten eller sammanjämkningen
af olika meningar ha varit mycket svår att
uppnå, och både ordföranden, som var, tror
jag, den energiska och om kvinnosaken varmt
öfvertygade nulle Maria Deraisne, och sekre-
teraren skulle haft ett minst lika besvärligt
göra som vid det stormigaste möte af bara
karlar.
För min ringa del betviflar jag, att Paris
är rätta platsen för detta slags kongresser, och
öfverhufvud att Frankrike i det fallet erbju-
der någon lämplig jordmån. Det är svårt
att på allvar orda om det svagare könets
»slafveri» i ett land, där faktiskt, med eller
utan lagstiftningens meilankomst, kvinnornas
inflytande är så godt som allsmäktigt, och
där tillika, långt före de flesta andra länder,
öppnats för dem praktiska och lönande verk-
samhetsfält. Men fransmännen uppfatta hela
saken på ett annat sätt än efter den anglo-
amerikanska metoden, som till hufvudsaklig
del går igen hos oss, och de kunna omöj-
ligt fördraga, att se det kvinnliga, i ordets
gamla mening, bortläggas eller underordnas för
det ny-kvinnliga, i emancipationsmening. Utan
tvifvel göra de sig härvidlag skyldiga till
mycket stora fördomar, som till en del grunda
sig på ett slags tradition om t. ex. något
visst löjligt, som följer med femmes savantes,
lärdt folk i stubb, en tradition som i sin ordning
nog hade vissa grunder för sig vid den tiden
den uppkom, och som isynnerhet fastslogs ge-
nom Molières elaka satir. Men på samma gång
vi påminna om Moilère, fordrar rättvisan att
nämna en af dennes samtida, eller så unge-
fär, nämligen Fénelon, den berömde prelaten
hvilken för tvåhundra år sedan utgaf sitt ar-
bete om »flickors uppfostran», hvilket antag-
ligen var riktadt just emot Molière några år
förut skrifna »précieuses ridicules». Fénelon
framhöll i sin bok, som väl förtjänar att lä-
sas äfven i vår tid, att ingenting var mera
försummadt i Frankrike än den kvinnliga upp-
fostran, och bevisade, att okunnigheten allde-
les icke är något skyddsvärn mot hvad man
på den tiden kallade »frivoliteten». Det pro-
gram, som han framställer, och hvilket går
ut på att visa den moraliska och sociala nöd-
vändigheten af att höja kvinnans värdighet
och genom utbildningen af hennes intelligens
och känsla väpna henne för en större frihet,
skulle väl icke nu för tiden anses tillfylles,
men det lade i alla fall grunden till den
byggnad, hvarpå ännu vår tid arbetar, utan
att ha hunnit till visshet om, huru den rätte-
ligen bör afslutas. — Emellertid funnos äfven
på den tiden de, som gingo mycket längre än
Fénelon, ty uti ett arbete redan från år 1672
af en viss Poulain de la Barre finnas unge-
fär alla den moderna emancipationens grund-
ideér framställda. »Om», heter det däruti,
»man skulle finna det lustigt att se en kvinna
undervisa i vältalighet eller medicin, utöfva
polismyndighet, hålla tal inför domstolarne
såsom advokat, skipa rättvisa, anföra en
armé, så beror detta endast på vanan; man
skulle vänja sig vid detta såsom vid allt
annat.»
Det gifves intet nytt under solen!
* Fröken Fries har ej deltagit i kongressen. De
franska tidningarna misstaga sig. Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0177.html
