Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 27 maj 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172 IDUN 1892
bostad på statens straff-fängelse; andra åter
arbeta på att upptaga dem, som kanske annars
skulle blifvit gängse kunder i fängelserna.
Alla dessa skyddsbärdar äro dock lika i
ett: i drifkraften, som förlänar tålamod och
styrka i detta stora, svåra arbete. I livarje
räddningshem, det må heta skyddshem för fri-
gifna fångar, härberge för husvilla, Magdalena-
hem m. m., i hvarje sådant hem skall man,
hur olika formerna och uppgifterna för öfrigt
ställa sig, alltid möta samma anda: den rent
kristliga barmhärtighetens, den som drifver
människor med varma hjärtan och klara tan-
kar att ägna lif och kraft åt den olyckliga,
och som i en sann kristendom också framför
allt ser den praktiska kristendom, som en gång
blifvit så uttalad : »jag var hungrig, och I gåf-
ven mig äta; jag var törstig, och I gåfven mig
dricka; jag var husvill, och I härbergeraden
mig; naken, och I klädden mig; sjuk, och I
sökten mig; jag var i häktelse, och I kommen
till mig.»
På ett mera kortfattadt, kärnfullt sätt har
aldrig den välgörenhet blifvit skildrad, som på
en gång är så sannt kristlig, emedan den är
sannt- mänsklig, emedan den har tanke och
öga samt en hjälpsam hand ej endast för sjä-
lens nöd, utan för allt det, som kan pina en
människokropp.
Dessa »hem» äro ej yttringar af en plan-
lös, så att säga lösryckt, välgörenhet, hvilken
ofta verkar emot sitt eget syfte; de äro fram-
kallade af behofvet och sträfva med allvar och
nit att fylla ett hvart den uppgift, som blifvit
det förelagd.
Det har blifvit förespådt, att en tid skulle
komma, »då vi icke ha så minga hem och
asyler som nu, af den orsak att vi icke längre
ha några drinkare, fallna kvinnor och lösdrifvare
att fylla dem med. De skola blifva obehöf-
liga och upphöra af sig själfva —- alldeles
som den lame bortkastar sina kryckor, då lifs-
kraften återkommer till hans lemmar och han
märker, att han kan gå ensam och upprätt
utan det stöd, han förr icke kunde undvara.»
Och detta skall ske, har det vidare blifvit
sagdt, dä lagstiftaren mera utgår från princi-
pen att förebygga det onda genom att i tid
taga hand om de unga.
Om ock en stor sanning ligger häri, tror
jag dock för min del, att detta »tusenåriga»
rike skall låta vänta på sig i tusen år, ty
om lagar och skolor bli än så förträffliga och
rättvisa, skola de dock aldrig kunna upprycka
denna det ondas brodd, som gömmes i hvarje
människohjärta, lika litet som de skola kunna
borttaga den mångfald af frestelser, för hvilka
äfven den bäste och den lvckligast lottade kan
duka under.
livad vi t. ex. nu i våra dagar hafva för
ägonen är, att brottsligheten är i tilltagande
just inom det yngre släktet, att själfmordens
antal inom samma ålderskategori äfvenledes
tillväxer, att trots stigande upplysning och ar-
bete för religiositet en häpnadsväckande fräck-
het, råhet, förakt för människors lif och egen-
dom utbreda sig, och att sålunda vi på grund
af allt detta hafva i närmaste framtid att
vänta, det talrika människor måste komma att
befolka våra straff-fängelser.
För närvarande således är det allt för tidigt
att ens tänka på ett bortkastande af dessa
»kryckor», snarare måste man innerligt önska
deras antal ökadt liksom ock understödet åt
dessa verkliga lifräddningsanstalter. Men för
att detta skall ske, kräfves det människor med
hjärta för nöden samt med tro på och intresse
för dessa asylers välsignelserika arbete. Ett
dylikt intresse och en dylik tro kan man vis-
serligen ej läsa sig till; de vinnas endast ge-
nom direkt besök i asylen eller genom delta-
gande i dess verksamhet; men kanske kan ett
skrifvet ord åtminstone hos en och annan
väcka en önskan att personligen göra denna
bekantskap, lika mycket värd som allt det
sköna vår hufvudstad har att bjuda på — ja,
långt mera, ty när det senare i de flesta fall
äger endast eller öfvervägande intelligensens
skönhet, är den förra präglad af hjärtats sanna,
ovanskliga fägring och skänker därför ock en
helt annan, varaktig värme, lifsglädje samt håg
att själf verka i »kärlekens tjänst», äfven om
man ej fått tiil sitt lifskall att direkt arbeta
i en eller annan asyl, väcker lust att vara en
hjälpare, om ock på afstånd och så att säga
i reserven.
De hem, om hvilka jag i all korthet äm-
nar berätta, äro — delvis — från början in-
rättade af kvinnor för kvinnor och förestås
helt naturligt af kvinnor. Sedan apostlarnes
dagar har det kristliga barmhärtighetskallet
företrädesvis kommit på kvinnans lott; den
katolska religionens kvinna äger häri sin största
styrka; men ej häller protestantismen är blind
för denna kvinnans särskilda uppgift, ej häller
den saknar sitt »confrérie de la charité».
Själfve den gamle Luther hyste stora tankar
om kvinnans rent praktiska duglighet i detta
hänseende: »de kvinnor, som älska gudsfruk-
tan, pläga också hafva egna gåfvor att trösta
andra och lindia deras smärtor, och kvinnor-
nas tilltal beveker lättare människan än man-
nens . . . Denna benägenhet för att förbarma
sig öfver medmänniskor har kvinnokönet i
långt högre grad än männen. »
Dessa den gamle reformatorns ord bevisa
sin sanning i våra dagar, ty för denna frivil-
liga och åt de elända riktade kärlekstjänst
hafva goda kvinnor i vår hufvudstad ej dragit
sig undan. Säkert skola deras medsystrar i
Sveriges vida bygder skänka dem både sin
sympati och sitt bistånd.
En rösträttsförenings-soaré.
Bref till Idun. 1
London i maj.
Det torde måhända vara några af Iduns läsa-
rinnor bekant, att sir Albert Rollits motion om
parlamentarisk rösträtt för kvinnor var före vid
parlamentet den 27 april och föll med en majori-
tet af 202 röster mot 183.
Dagarne förut offentliggjorde mr Gladstone i ett
bref till mr S. Smith sina skäl att för närvarande
rösta mot förslaget, framhållande hufvudsakligen
följande: att Englands kvinnor ej vore nog all-
mänt intresserade för rösträtten, hvarför frågan ej
förlorade på att hvila några år, medan Irlands
Home Rule m. fl. brinnande frågor fingo sin lös-
ning: att sir Albert Rollits motion ej vore rättvis,
emedan den utesluter den gifta kvinnan, samt till-
lägger några vackra ord, om att kvinnligheten må-
hända skulle förlora på ett intresse för medbor-
gerliga förhållanden, hvilket skarpt kontrasterar
mot hans eldiga uppmaningar, nyligen gifna till
kvinnor, att uppbjuda all sin förmåga för det libe-
rala partiets framgång. Och under tiden är hans
hustru president för den stora »Women’s Liberal
Federation», hvilket hon sannerligen ej kunde vara
utan politiska insikter.
Efter dessa inledande ord vill jag nu gifva en
kort beskrifning af en soaré, till hvilken jag för
ett par dagar sedan var inbjuden af Central Na-
tional Society for Womens Suffrage. Föreningen
för akvarellmålare (»The Institute of Painters in
Water Colours») hade öppnat sina vackra, rymliga
salar vid Piccadilly för en talrik publik, som in-
finner sig därstädes mellan kl. 8 och 9 på aftonen.
Som vanligt tillfrågas man vid ingången till för-
sta salongen om titel och namn, hvilka ljudligen
annonseras af vaktmästaren. Vi hälsa därpå på en
af värdinnorna, den berömda talarinnan mrs Wyn-
ford Philipps. Längsmed rummets fönstersida är
buffeten anordnad, och här serveras té, kaffe, té-
bröd och tékakor samt lemonad.
Vi begagna nu tillfället att taga i betraktande
några af de vackra taflor af årets utställning, hvilka,
fylla väggarne i alla de stora salongerna. Som
bekant står akvarellmålningen mycket högt i Eng-
land, och många utmärkta alster af denna konst
finnas utställda här.
Och så måste vi beskåda gästerna något,
hvilka ungefär till två tredjedelar utgöras af damer.
Här, liksom på dylika tillställningar i England,
ser man den märkvärdigaste blandning i toalett-
väg. Alla grader, från de enklaste promenad-
kostymer — med flor, hattar och kappor — till
de elegantaste supétoaletter, äro representerade.
Mer än vanligt förekomma dock kanske promenad-
dräkterna, ty här äro många »businessladies»,
många hårdt arbetande kvinnor, som sätta sig
öfver sådant som aftontoaletter, under det dock de
förnämsta förkämparne för kvinnofrågan uppträda
i sådana dräkter, ytterst eleganta och smakfulla.
Kl. 9 tar aftonens underhållning sin början med
en ganska bra utförd trio af Gade, och därpå upp-
träder parlamentsledamoten mr Haldane i ett längre
föredrag. Han är en af frågans ifrigaste förkäm-
par och hade ämnat inlämna till pågående parla-
ment en vidlyftig och mycket liberal motion om
kvinnlig rösträtt, men återtog densamma, då det an-
sågs, att sir Albert Rollits förslag skulle ha mera
framgång för sig.
Han ger en öfversikt af rösträttsfrågans närva-
rande ståndpunkt, framhållande, hur dess vikt stän-
digt erkännes allt allmännare och kännes allt dju-
pare, samt vidrör diskussionen vid parlamentet,
hvilken — jämte den låga pluraliteten — bevisar,
hvilka ofantliga framsteg saken gjort på senaste
tider. Han uppmanar varmt de närvarande att
kraftigt i ord och handling visa sitt intresse och
klart ge tillkänna, hvad Englands kvinnor vilja,
ty, säger han, »after all, Parleament is like Provi-
dence, helping those who wand to help temselves»
(när allt kommer omkring är parlamentet likt för-
synen, i det det hjälper dem, som vilja hjälpa sig
själfva).
Härpå följer ett sångnummer, utfördt af en ung
dam med ej synnerligen framstående röst, och där-
efter en »Recitation» af mrs Wynford Phillips, en
konst, som hon studerat och ämnat slå sig på,
samt hvilken nu kommer henne väl till pass i hennes
uppgift som talarinna. Det är en starkt tecknad
dikt hon med lif och värme återger, -framhållande
åtskilliga samhällets skuggsidor i jämnbredd med
rikedom och glans. En underbar röst med ett
register från den djupaste alt till hög sopran och
ett synnerligen själfullt och dramatiskt föredra-
gande utmärker mrs Philipps. Lägg därtill, att
hon är omkring 28 år, en skönhet af en nästan
orentalisk typ, full af eld och hänförejse — och
man kan förstå den ofantliga framgång denna
kvinna haft för den sak hon förfäkar.
Därefter följer ännu ett sångnummer och så ett
liffullt och intressant föredrag af en af de komi-
terade damerna. Efter ett violoncellnummer upp-
träder mr Frank Smith •— »excommissioner» af
Frälsningsarmén — som i ett längre tal, fullt af
humor, ger full rättvisa åt rösträttens utsträckande
till kvinnor och betonar starkt, hur väl det behöf-
ves att dessa bevaka sina intressen och ha ett
ord med i valet af stiftare till de lagar de ha att
lyda lika väl som männen.
Härefter kommer aftonens glanspunkt, mrs Wyn-
ford Philipps tal. Hon är så vacker, där hon står
på den upphöjda estraden med de ijusa fina akva-
rellerna på väggen bakom, och hennes eleganta
dräkt har just de färger, som bäst passa hennes
mörka, welska typ. Ögonen gnistra i kapp med
de kvickheter hon framsäger, munnen med det
tjusande leendet uttalar ord, som öfvertyga, där-
för att de äro uttryck af den djupaste och san-
naste öfvertygelse. Hennes man är parlaments-
ledamot för en provins i Skotland och lika hän-
gifven liberal som hon själf. Hon har 2:ne små
duktiga och väluppfostrade barn samt ett förtju-
sande och väl styrdt hem i London.
När mrs Philipps slutat sitt inspirerade föredrag,
lämna vi sällskapet, ty vi ha ej lust att höra en
vanlig talare eller talarinna efter — »den nya
tidens Jeanne d’Arc», som en hänryckt åhörare
kallar henne.
Anna Fleetoood-Derby.
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
