Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 23. 3 juni 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 I DU N 1892
Hvar odygd åker fram, har hon sitt straff på medan: Som skugga följer kropp, sä följer hugnad dygd:
Ho lustan hysa vill, han måst ock hysa svedan. Odygdens följe är nöd, ånger, skam och blygd.
fi. pOLUMBUS.
^fWéWWWWWW^WW^WWWW^WW^WWWWWWWWWWWWWWWWWWWWW^WWWWWWWÿ^WWWWWWWWWWWWWWWWWWWWW^WWWWWWWWW^WWWWWif
Hon beslöt en dag att ställa tre millioner
till Boulangers disposition. Först ville hon
doek anförtro sig åt grefven af Paris, orléani-
sternas tronpretendent, eller — för att vara
rojalistiska — låtom oss säga »Philippe VII».
Och för att förbereda detta möte, vände hon
sig till hans broder, hertigen af Chartres, som
dock var absolut anti-boulangistisk och för-
klarade sig på inga villkor vilja blanda sig i
affären. Det var då, som hertiginnan d’Uzès
kastade hufvudet tillbaka med de stolta orden:
» Oû passe le premier pair de France, le
roi de France peut passer!» (Dit förste pären
af Frankrike kan gå, dit kan ock konungen
af Frankrike gå!)
Och rätt att vara stolt har hertiginnan.
Tänk er: orden »Frihet, Jämnlikhet, Bro-
derskap» än en gång strukna på Louvrens mu-
rar och i deras ställe liljornas vapen sömmadt
på purpurdraperierna därinne, där hofvet nu
står samladt. . . Öfverallt böjda ryggar . . .
tystnad... ordet »Sire!» då och då framhvi-
skadt med andaktsfull vördnad framför Bour-
bonernas gamla tron, där Philippe VII —
Roy de France par la grace de Dieu! — tagit
plats med tronföljaren vid sin sida, Dauphin,
eller, som orléans’erna nämna honom, hertigen
af Orleans.
Den första grande dame bland skarorna där-
nere heter hertiginnan Crussol d’Uzès, ty huf-
vudet för hennes ätt har alltid varit förste
pär af Frankrike*. Utan rival är hon den
glänsande medelpunkten i ett glänsande ko-
nungahof.
Dotter till hertig de Rochechouart-Morte-
mart och syster till den gamle markis de
Mortemart, tillhör hon en feodalätt, hvarifrån
bland andra utgått den ryktbara markisinnan
Athenaïs de Montespan, hvars söner af Ludvig
XIV ej blott legitimerades, utan äfven, för den
händelse att Bourbonska linien utdoge, förkla-
rades arfsberättigade till Frankrikes tron.
Men ack, »Philippe VII» är ännu blott
grefve af Paris och hertiginnan d’Uzès — her-
tiginnan d’Uzès!
Det vill säga en inom sitt parti inflytelse-
rik politisk dam, mångfrestande konstnär, celeber
sportdam och diktarinna med talang.
Ty det är ej börd allenast och namn, som
skänkt hertiginnan d’Uzès — en af de intres-
santaste kvinnliga företeelserna i dagens Frank-
rike — den éclat, som i så ovanlig grad om-
strålar henne.
Hon äger begåfning, en mångsidig begåf-
ning, och hon brukar den i febrilt rastlös verk-
samhet. Hon vill se allt, vara med om allt
och undersöka allt. Hon vill på hvarje om-
råde, som det är henne möjligt, använda sina
krafter, och hon går nästan ingenstädes spår-
löst förbi.
Som jag fått hertiginnans tillstånd att offent-
liggöra hennes bild i Idun, vill jag kring den-
samma foga en liten anspråkslös ram af de-
taljer, som möjligen kunna intressera mina
läsarinnor.
* *
*
* Det latinska ordet »pares» betyder jämnlikar,
och pärerna voro ursprungligen med konungen
jämnbördiga vasaller.
Om den politiska damen har jag redan
nämnt, då jag antydde den ingripande roll,
hertiginnan d’Uzès spelade i det boulangistiska
dramat, där hon ensam kunnat besvara den
under en tid dagligen och iill leda framställda
frågan: »Hvarifrån komma pänningarne?»
Hon upplefde då romanen »Julien Masly».
Det upplefda är för resten det enda hon skil-
drar. Hennes föregående roman t. ex., »Stac-
kars liten!», var historien om hennes käraste
väninna, som, äfven hon, hade sin idol och
sin korta storhetsdröm. Och för att söka
stoff för sin penna säges hon ej sällan i tarflig
dräkt genomströfva förstädernas utkanter och
därvid beträda ställen, där dittills säkerligen
ingen hertiginna haft mod att sätta sin fot.
I likhet med en del andra damer af den
högsta världen — prinsessan Jeanne Böna-
parte t. ex., en brorsdotters dotter till Napo-
leon I — sysselsätter hon sig därjämte, ej
utan framgång, med skulptering.
För teatern har hertiginnan skrifvit ett
stycke, »Hjärtat och blodet», tror jag det
hette, som blifvit uppfördt. Nyligen har hon
slutat libretton till en opéra-comique, som med
musik af en ung kompositör .ur societeten,
mr Herman Bemberg, skall uppföras på her-
tiginnans slott.
I de franska landtslotten saknas sällan en
teaterscen, och föreställningarna på Bonnelles
räknas bland de bästa i sitt slag. Skådespe-
larne äro naturligtvis herrar af värld: grefve
Gramedo, grefve Koziebrodsky, grefve Gonidec,
mr Kené Petit, mr Lehideux, sonen, hertig
d’Uzès, och mågen, hertig de Luynes m. fl.;
många af dem spela emellertid teater på ett
sätt, som skulle hedra verkliga yrkesaktörer.
* *
*
Teaterföreställningarna försiggå vanligen, då
Hubertus-messan vigt in jaktens tid, då da-
garne blekna och hornen ge skall i aflöfvade
skogar.
Hertiginnan älskar jakten med passion, jak-
ten liksom ridten i allmänhet, och hon bär
namn af landets främsta femme à cheval, lik-
som kejsarinnan af Österrike gör det i sitt
land.
* *
*
Efter jakttiden byter societetens lif om skå-
deplats. Man gör i slutet af november sitt
återinträde i Paris, som öfvergafs i juni någon
tid efter Grand-Prix-löpningen på Longchamps,
och från det gamla slottet i Isle-de-France
flyttas så hertiginnans samkväm till hotellet
n:r 76 Champs-Elysées.
Att hon här, bland sitt »hof», bär spiran
med gracens och begåfningens hela suveräni-
tet, behöfver väl knappast sägas.
Hennes ålder? Jag känner den ej och
skulle naturligtvis i alla fall icke . ..
Om hon är vacker? Döm själf!
En fiut själfull apparition af lika mycken
godhet.som noblesse!
Sannerligen, hon kan lugnt försumma den
franska regel, som en gång bjöd damerna att
»läsa om morgonen för att briljera om afto-
nen»! Ty säger ett talesätt »snål som en
Mortemart» (detta gäller dock ej hertiginnan
d’U.), så svarar ett annat till gengäld: »spi-
rituel som en Mortemar».
För esprit finnes det också en god reson-
nansbotten i det henne omgifvande salongslif-
vet, som för öfrigt synes ha bevarat mycket
af det obestämda »något», af den på samma
gång äggande och diskreta bouquet, som lär
ha varit så karaktäristisk för umgänget i den
gammalfranska societeten.
Här samlas eliten af Frankrikes adel, Fau-
bourg Saint-Germains anrikaste namn med her-
tigen af Montmorency och prinsarne Léon och
Polignac i främsta ledet, samt den stridande
rojalismens koryféer, en hertig Larochefoucauld-
Doudeauville, en grefve Haussonville, en baron
Mackau o. s. v.
Under boulangismen var samlingen mer blan-
dad. Hertiginnans salong spelade då ungefär
samma roll som m:me de Récamiers och m:me
Talliens under direktoriet: den var samlings-
punkten för oppositionen. Man kallade sig
orléanist, victorist eller blodrödaste radikal,
man var herde eller vis från österlandet, —
sak samma, blott man följde den boulangisti-
ska stjärnan.
Särskildt talades det länge om en middag,
som hertiginnan den 7 mars 1889 gaf till den
blifvande diktatorns ära, och hvarvid hon på
sitt bröst bar den betydelsefulla röda nejlikan.
I stället för namnet på maträtterna bar mat-
sedeln då — namnen på de fanfarer, som blå-
stes före hvarje rätt.
* *
*
En dag fick hon det bizarra infallet att än
en gång, om blott för ett ögonblick, låta de
gamle franske patriciernas ståt lefva upp.
Det var för ett par år sedan, vid dotterns,
Simonne’s, förmälning med den unge hertig
Honoré de Luynes, hertigens af Orleans in-
time vän.
Plötsligt började det bli lif på slottsgår-
darne hos Larochefoucauld, Rochechouart-
Mortemart och hvad allt de heta, de gamle
seigneurerna i Faubourg Saint-Germain. Konst-
besynnerliga pjäser, som liknade vagnar, med
ornamenter och sirliga slingor, drogos fram
ur sina gömmor, dammades och putsades, och
kastellanen lät sätta hästar i tvåspann där
framför, medan valet’erna stego upp på kusk-
bocken i pudrade peruker, med röda frackar,
knäbyxor och silkesstrumpor.
Sedan andra kejsardömet hade man ei djärfts
att höja den gamla pompens banér. Revolu-
tionstiden lämnade sorgliga minnen — då fol-
ket fick se en herre med allt för arrogant ele-
gans, en s. k. muscadin, doppade man honom
sans façon i Tuilleriesbassängen —, och hvad
de nuvarande republikanerna kunde vara i stånd
till, det visste man ej så noga.
Men då nu hertiginnan Crussol d’Uzès’ bröl-
lopståg drog fram genom republikens hufvud-
.stad, var det förbi tysta leder. Man applå-
derade ej, man teg, men tro mig, i tystnaden
låg en hyllning. Ty fransmannen har artist-
öga, och den måleriska glansen bländade.
Ah, dessa seigneurer — Filippe VII:s hof,
ett hof utan konung ! -— dessa brokiga va-
le’fcer, orörliga som vaxfigurer, dessa tungt
rullande karosser, sirade med vapen, stolta
vapen från många århundraden tillbaka!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0182.html
