Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 23. 3 juni 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DUN 179
Det var ett stycke af Frankrikes gångna
sekler, som långsamt och värdigt skred förbi
i detta sällsamma tåg.
Vid templets portar stannade gengångartåget.
Man läste, ristadt därofvan:
FRIHET ■ JÄMNLIKHET ■ BRODERSKAP
Så trädde man in, ty där brann rökelsen.. .
Det var en liten stämningsbit, det där, som
hertiginnan diktat!
* *
*
Och sagor har hon också diktat. Små vackra
scomsagor om den förnäma damen, som trot-
sande smitta och förstädernas faror, går att
uppsöka nöden och lidandet, att bringa en
glimt af hopp i ett par dödssjuka ögon, en
rodnad af lycka öfver ett par fattigbleka barn-
kinder.
Vid en sjukbädd, en gammal kvinnas, möter
hon en dag Louise Michel, äfven hon en kvinna
med ett stort och varmt och uppoffrande hjärta.
Sida vid sida vid sjukbädden ! Hertiginnan
och petrolösen ! Den trosvarma katoliken och
den exalterade hedningen, hon som en gång,
själf knäfallen, lärde sina skolbarn att sjunga
marseljäsen pä knä!
Kort därefter mottog hertiginnan ett bref
från Louise Michel: »Min fru! Vår stackar3
vän är död. Jag har för er uppsökt ett minne
hos henne. Se här ett litet broderi. Mottag
det ! »
Rörd öfver gåfvan gick hon då upp till fat-
tigkvarteret Levallois för att tacka Louise Mi-
chel, Och från denna stund var det band af
uppriktig vänskap knutet, som sedan dess för-
enat hertiginnan med den sociala revolutio-
nens förkunnarinna, och som satt den gamla,
i sig själf välmenande »petrolösen» i tillfälle
att hjälpa fattiga och lidande bland fies vieux
camarades de la commune».
— — Ah! dessa små sagor, så älskar her-
tiginnan själf att bekänna, ha bragt henne en
tillfredsställelse, långt större än do romaner
och... dekorationspjäser, där hon varit och är
hjältinnan.
Alvar Arfwidsson.
Ijfjittimattgtfn.
morgontimma.
Snagt af ljus cn strimma
sfymfar. ©råfjtnt Mmma
sluter nejben till.
(£j ett löf sig rörer,
intet tysina’n störer;
blott en ftnf jag fyörer
iöligt slå sin brill.
Reinhard Einherq.
Ferier och öfveransträngning.
S
et bar dock blifvit sommar! Man väntar
alltid på den så otåligt, och därför tyc-
ker man, att den kommer så långsamt. Men
nu äro snö och isar borta, sjöfarten är i full
gång, träden stå i grön skrud, och solen gassar
på husväggarna. De unga lockas ut från skol-
rummet och börja finna behag till och med
i sandgården med dess utsikt mot höga hus-
väggar, lekar och stoj taga sin början, och
ingen tänker på, att denna glada, lifliga ung-
dom nyss och endast af en tillfällighet und-
gått en allvarsam fara, som hotade dem un-
der form af- förkortning af ferierna.
Det finnes ett ryskt ordspråk, som säger:
det är farligt att äta körsbär med de stora,
och det ordspråket har besannat sig äfven
nu eller åtminstone varit nära att besanna
sig. Ty när elementarlärarne af riksdagen
skulle få sina körsbär, d. v. s. sin löneför-
bättring, då blef det ungdomens lott att taga
hand om de hårda kärnorna, de förkortade
ferierna. Inom riksdagen råder nämligen un-
der vanliga förhållanden den satsen: något för
något, intet för intet, och däraf kom det sig,
att riksdagen föreskref herrar lärare en viss
ökning i arbetstiden såsom kompensation för
löneförbättringen. Och på så sätt skulle hela
vår skolungdom få sin arbetstid förlängd,
på samma gång föräldrar och målsmän skulle
få nöjet att se terminsafgifterna betydligt höjas.
Det är förvånande, att i denna sak så li-
ten hänsyn tagits till ungdomens kraf. . Man
behöfver visst ej vara någon motståndare till
den ekonomiska fördel, som är ifrågasatt för
herrar elementarlärare, om man i denna sak
ställer sig på skolungdomens sida, men man
kan ej underlåta att fråga sig själf: hvarför
skola dessa frågor sammankopplas? Kunna
ej lärarne få sin höjda aflöning och ungdomen
behålla sina ferier?
Läroverkskomitén, regeringen och riksdagen
synas alltid hafva besvarat denna fråga med
nej, åtminstone har lästidens utsträckning före-
kommit i alla de förslag, som under senare
tid — 1887, 1890 och 1892 — framställts
för att lösa denna fråga. Ur pedagogisk
synpunkt har det ansetts alldeles själfklart,
att lästidens förlängning skulle vara en stor
fördel, och man har samlat de vidunderligaste
bevis för att söka bestyrka denna sats. Man
har åberopat andra land3 exempel, der läs-
tiden är ända till 40 veckor, men man har
glömt att tala om, hvilket resultatet blifvit
af denna längre lästid. Den hänsyn, som
tagits till lärjungarne, tyckes egentligen hafva
gått ut på att visa, att desse ha mycket litet
intresse för skolans göromål, och att det egent-
ligen är deras skuld, att undervisningen ej ger
goda frukter. De glömma under ferierna,
hvad de iärt, säger ett utskottsbetänkande från
1890. Ja, möjligen är det så, men icke torde
14 dagars ytterligare läsning under heta som-
maren vara rätta sättet att undanrödja detta
missförhållande. Den, som under 11 veckor
glömmer, hvad han lärt, lär nog icke glömma
mindre under 9, allra helst om minnet skall
belastas med den ytterligare »lärdom», som
han fått inplantad under de felande två
veckorna.
Men låtom oss lämna den pedagogiska syn-
punkten. Det synes i alla fall, som om den
ej skulle fått öfva en alltför stark verkan,
då det gällt att bedöma frågan om feriernas
inskränkning. Sak samma är förhållandet
med frågans ekonomiska sida. För elemen-
tarlärarne var visserligen ekonomien i frågan
af största vikt, men då det gällde att se den
ur lärjungens synpunkt, då affärdades den
temligen knapphändigt med den förklaring,
att det endast vore omkring 4/io af lärjun-
garne i våra skolor, som ej bodde i egna hem,
och för hvilka följaktligen läsårets förlängning
skulle medföra kostnader. Ja visst, men 4/io
är doek ej långt ifrån hälften, och frågan är,
om ej just dessa 4/io ibland sig hysa de fat-
tigaste vid läroverket. Dessa skulle nu få
sig ålagda nya omkostnader för två veckors
ökad läsning, på samma gång man betydligt
höjer, i vissa fall till och med fördubblar,
terminsafgifterna.
Denna sida af saken är dock ej den vik-
tigaste. Den synpunkt, som är eller åtminstone
borde vara bestämmande i detta afseende, är
den hygieniska. Men den har man skjutit åt
sidan, ty den obehagligheten har inträffat, att
pedagoger och politici i dennna sak fått fack-
männen emot sig. Läroverkskomitéus i hy-
gieniskt afseende sakkunnige ledamot motsatte
sig bestämdt hvarje inskränkning i ferietiden
och han betecknade den nuvarande ferietiden,
absolut nedvändig för fysisk tillväxt ooh äm-
nesomsättning. För att besvara detta inlägg
hafva anhängarne af minskade ferier funnit
på ganska egendomliga invändningar. De
säga, att skolungdomen under den nuvarande
lästiden läser för mycket och öfveranstränger
sig. Och denna öfveransträngning tror man
sig undvika genom att — öka arbetstiden och
minska ledighetstiden! Så länge formerna för
mänskligt tänkande varit kända, torde en
slutsats sådan som denna vara unik.
Men ej nog därmed! Man menar, att fe-
rietidens inskränkning skulle verka därhän, att
kvarsittarne skulle bli färre och läsning
på mellanterminerna kunna undvikas. Och
detta skulle vinnas med en ökning i lästiden
af 2 veckor? För den saken finnes nog föga
utsikt, och äfven om. ett sådant fenomen in-
träffade, vore därmed ingenting vunnet. Ar-
betstiden för de kunnige och begåfvade hade
blifvit förlängd till förmån för dumme eller
mindre begåfvade, och detta på samma gång
det framhålles, att de högre terminsafgifterna
just skulle införas för att afhålla tillström-
ningen af lärjungar med mindre goda anlag.
Konsekvensen mellan dessa två förslag är i
denna punkt föga klar.
Mot hemmen göres den anmärkningen, att
rätt många af dem ej på lämpligt sätt kunna
under ferierna sysselsätta barnen, utan att
dessa i dåligt sällskap lära sig lättja och
njutningslystnad. Ja, visst finnes det dåliga
hem, men vi tillåta oss i afseende på detta
inlägg i saken en motfråga: finns det ej sko-
lor, där ordningen och disciplinen är mindre
god? Och ännu en fråga: äro de dåliga
hemmen så öfvervägande till antal, att man
vid lagstiftningen måste, till nackdel för de
goda hemmen, taga så stor hänsyn till dem ?
Det finns ett ordspråk, som varnar för att
bevisa för mycket, ty då bevisar man i själfva
verket ingenting alls. Just så har det gått
till i denna fråga. Då man ej kunde ur lär-
jungarnes synpunkt bevisa nödvändigheten af
att förlänga läsåret, tillgrep man den olyck-
liga utvägen att söka bevisa, att ferierna voro
— skadligal Och denna i sanning märkliga
upptäckt har gjorts nu, sedan vi i öfver 70
år haft dessa ferier och under förra hälften
af vårt århundrade till och med ännu längre.
Har vår ungdom under den tiden blifvit för-
sämrad?
Nej, låt vår ungdom ha vår nordiska som-
mar i fred. Den är icke såsom andra län-
ders sommar. Den är kortare, men den är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0183.html
