Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 3 juni 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892
184
lig kantighet och bristande förmåga att förmedla
öfvergångarna gjorde sig gällande, var ju endast
naturligt i en så svår uppgift. Fröken Svanström
har förut en och annan gång släppts fram offent-
ligt, senast nu i »Krig i fred», och ådagalade i
grefvinnans roll i »Balskorna» samma naturliga
grace och rent af förvånande ledighet, som lofva
vackert för framtiden. I fröken Risings spel i samma
stycke röjdes ett friskt och godt lynne, om det
ock ej var lika behärskadt; ett stycke personlighet
emellertid, och det är minsann vackert så.
Sedan K. Dramatiska teatern på måndagen af-
slutat sin ordinarie termin med »Krig i fred», gafs
å tisdagen en extra föreställning af teaterns elev-
skola till förmån för dess premiefond, efter samma
program, som följdes vid den nyss nämnda upp-
visningen.
Elevskolan har under detta spelår handledts på
hufvudsakiigen samma grunder och med samma
lärarekrafter som föregående år. Som föreståndare
har premieaktören hr Nils Personne fungerat, och
honom tiilkommer ej i ringa mån förtjänsten af
elevernas delvis verkligt afsevärda framsteg.
Idealem a.
Berättelse
af
C. O. Gumœlîus.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns
stora pristäfling.
(Forts.)
daoktorn hade flere gånger gläntat på dörren och
med glädje sett den sjukes lugnahvila. Fram
mot aftonen måste han dock begifva sig hem igen,
sedan han först lämnat några allmänna föreskrif-
ter om behandlingen. Axel följde honom ett stycke
på väg och gick sedan till bruket. Siri och Elsa
befunno sig ensamma på verandan, den senare
arbetande, den förra drömmande tillbakalutad i
hvilstolen. Sedan de öfriga skingrats åt olika
håll, hade de att börja med växlat några likgiltiga
ord, men sedan försjunkit i tystnad.
Nu hördes en rörelse från sjukrummet. Elsa
reste sig hastigt.
»Han är vaken,» sade hon sakta.
»Gå då in och hör, om han vill något,» gen-
mälde Siri lugnt.
»Jag?» utropade Elsa, rodnande. »Hvad tänker
du på?»
»På att du är antagen som öfversjuksköterska.
Det blef ju öfverenskommet vid bordet, fastän dok-
torn ej just tycktes så lifvad därför,» tilläde hon
leende. »Men allvarsamt taladt passar det ju
bäst att du, som har omsorgen om huset, äfven
tager den sjuke på din del.» Hon talade likgil-
tigt, som om det varit den naturligaste sak i värl-
den, men aktade sig dock att se på Elsa.
Denna såg åter forskande på systern, men
skakade sedan lätt på hufvudet och sade med en
half suck: »Ja sedan. Men nu är det väl bäst,
att jag skickar in Johan.»
»Hvarför det?» frågade den andra. »Jag tycker
det såge vänligare ut om någon af oss ginge. För
resten är det nu tyst igen, och han har kanske
somnat om. Du kan väl åtminstone titta i dör-
ren, om han är vaken, och sedan skicka in Johan,
om han behöfver någon hjälp.»
Sedan ännu några repliker växlats och Siri
slutligen halft förargad frågat, om det var hennes
mening att tvinga henne resa sig upp, då hon
satt så bra, smög Elsa på tåspetsen in och öpp-
nade en smula på dörren. Den sjuke låg ännu
med tillslutna ögon och, liksom drifven af en
oemotståndlig kraft, gled den unga flickan in i
rummet och några steg fram på golfvet.
Huru förändrad var han ej, så blek och mager!
Han hade ej låtit raka sig sedan olyckshändelsen,
och det mörka skägget gaf därför äfven ett främ-
mande uttryck åt ansiktet. I pannan, ofvanför
högra ögat, syntes ett långt, rödt ärr sträcka sig
uppåt hufvudet. Håret, som förut varit lagdt där-
öfver, hade rubbats under sömnen och aftäckt
märket efter det rysliga sår, som varit nära att
kosta honom lifvet. Den skadade armen låg på
ett visst hjälplöst sätt krökt öfver bröstet, och hela
gestalten talade ett så tydligt språk om ut-
ståndna, svära lidanden, ait flickans ögon fylldes
af stora tårar, hvilka, utan att hon gaf akt därpå,
rullade utför de bleka kinderna.
IDUN
Slutligen kom hon dock att tänka på det opas-
sande i sin ställning. »Hvad skulle mamma
säga, om hon såge mig?» flög det igenom hennes
tankar, och för att fullkomligt’ förvirra henne slog
den sjuke i detta ögonblick plötsligt upp ögonen.
Hennes första impuls var att springa sm väg, men
lyckligtvis hejdade hon sig och stammade med
nu högröda kinder: »Förlåt. . . jag väckte visst
jägmästaren ... jag tyckte .. • Siri trodde, att jäg-
mästaren var vaken och kanske önskade något...
nej, ligg för all del stilla,» tillfogade hon ifrigt,
då Oskar gjorde en rörelse att resa sig. »Doktorn
sade, att jägmästaren inte får röra sig..-jag
skall skicka in betjänten ...» Och utan att gifva
den unge mannen tid att yttra ett ord skyndade
hon ut.
Oskar såg efter henne. »Förtjusande!» mum-
lade han och tillslöt ögonen, liksom för att kvar-
bålla den vackra synen. »Hon grät .. . var det
för min skull? Och hon. som jag hittills ägnat
mina tankar, hon ville ej göra sig själf besvär,
utan skickar i stället systern. Ja,» ett bittert le-
ende krusade hans läppar, »jag måste ju medgifva,
att jag just nu inte är särdeles lämplig att sjunga
duetter eller rita karrikatyrer.»
Betjäntens ankomst afbröt hans funderingar.
Han lät denne hjälpa sig att ordna sin toalett och
tillsade honom, när han gick, att öppna dörrarne
ut till det yttre rummet. Därefter tog han en tid-
ning, som låg på ett bord vid hans hufvudgärd,
och började läsa och tänka, under det han vän-
tade på visiter.
Den förste som kom var Axel. Denne steg för
siktigt in i trädgårdssalen, men uppgaf ett Ijude-
ligt hurrarop, då han såg dörrarne till Oskars
rum öppna och skyndade in för att höra, hur det
stod till.
»Utmärkt,» ljöd det i munter ton afgifna svaret.
»Hur skulle det också kunna vara annat, så väl
omhuldad som jag blifvit.»
»Godt. Har du fått någon mat?»
»Nej, jag har sofvit ända tills nu.»
»Men nu är du vaken. .. hvad tänka de på.
Ämna de låta dig svälta ihjäl, klockan ärju bortåt
sju, och du har ej ätit något sedan i morse. Har
ingen varit hos dig?»
»Jo, fröken Elsa, och hon skickade in betjänten,
som hjälpte mig att se något så när ut som folk
igen.»
»Det är visst godt och väl det, men Fors sade,
att du skulle äta duktigt för att få tillbaka kraf-
terna. Vänta lite. Jag är strax tillbaka.»
Oskars protester förklingade ohörda, och Axel
stod ögonblicket därefter ute på verandan. Där
satt Siri fortfarande i hvilstolen, ehuru hon nu
dragit till sig ett broderi, hvarpå hon arbetade.
»Oskar är vaken,» sade Axel hastigt.
»Jag vet det,» ljöd det lugnt till svar.
»Han måste hafva mat. Hvar är Elsa?»
»Förmodligen sysselsatt med att laga till|någon-
ting åt jägmästaren.»
»Säg åt henne då, att hon skyndar sig.»
»Bråka inte, kära Axel. Hon kommer väl, när
det blir i ordning.»
. Med ett mindre artigt uttryck lämnade Axel
systern och gick ut till köksregionerna. Efter
mycket frågande träffade han slutligen Elsa i den
så kallade syltkammaren, ett rum som med sina
af syltburkar och andra goda saker fullsatta hyl-
lor utgjort hans barndoms paradis. Några fram-
tagna burkar och fyllda assietter visade, att hon
slutat sitt arbete där, men likväl stod hon kvar
vid fönstret, som hon öppnat för att insläppa frisk
luft. Vid Axels häftiga inträde spratt hon till och
skyndade att ställa burkarne på deras plats.
»Hvad står du och drömmer efter?» utropade
brodern vid hennes åsyn. »Kan du inte förstå,
att karlen är på vippen att dö af hunger.»
»Det är strax i ordning... jag skulle bara lägga
upp lite’ sylt.»
»Ja... och taga den sköna, hittills okända ut-
sikten i betraktande,» tillfogade brodern, i det han
följde henne.
Snart stod ett bord dukadt framför den sjuke,
hvilken trots alla protester måste i halfliggande
ställning intaga sin middag eller hvad det skulle
kallas. Oskar åt med präktig aptit, Axel pratade
och Elsa gjorde les honneurs vid den muntra mål-
tiden.
Medan den pågick som bäst, inkom brukspatro-
nen. »Det var rätt,» sade han i upprymd ton. »Så
skall det se ut. Försök att göda honom, så att
vi snart slippa se de där benrangelsklorna,» och
hanopekade på Oskars afmagrade händer.
»Åh, jag är minsann inte så klen,» genmälde
denne. »Om jag blott finge stöda på den där
eländiga foten, skulle jag snart vara färdig att
återtaga mitt arbete igen.»
»Åh,» inföll Axel, »det sköter herr vikarien
mycket bra, och hvad mera är, han har fullkom-
ligt eröfrat hela Storeby, eller de honom, så att
jag knappt fått se på honom en gång;»
«De andra vännerna hafva ju också kommit så
i svängen, att det börjar bli rart att få dem hit
ut,» sade brukspatronen. »Kanske det kommer
att gå litet lättare, då vi nu fått dig som lockbete.
Till en början skickar jag in och hämtar dem i
morgon, antingen de vilja eller ej. Och om du
nu är mätt och belåten,» tilläde han, ty Oskar
lutade sig välbehagligt tillbaka i soffhörnet, »så
föreslår jag, att vi röka en cigarr på verandan.
Axel rullar ut den där stolen, och så hjälpa Elsa
och jag jägmästaren att komma efter. Inga in-
vändningar ... jag måtte väl vara herre i mitt
hus !»
Då processionen kom ut på verandan, lyfte Siri
ögonen från sitt broderi och hälsade med en böj-
ning på hufvudet, hvilken Oskar besvarade så
godt han kunde. Då han väl landat i stolen sköt
Axel en pall under den sjuka foten, medan Elsa
skyndade in efter en hufvudkudde samt en lätt filt,
hvilken hon bredde ut öfver honom. Som hon
reste sig efter väl förättadt arbete, fick hon syn
på Siri, som med ett godmodigt, gäckande leende
iakttog henne. Något förvirrad drog hon sig un-
dan och tog åter fatt på sitt broderi, medan her-
rarne tände sina cigarrer och började ett samtal,
hvilket oförmodadt kom att taga en allvarligare
vändning. Man talade om den olycksdigra lust-
resan, och jägmästaren fällde därvid några ord om
den präktiga skogen.
»Och den vill nu Axel hugga ned,» utbrast
brukspatronen.
»Så pappa talar,» afbröt Axel. »Inte ämnar
jag uppträda som skogssköflare, men då det finns
miltal med fullmogen skog, som.bara står och blir
sämre år från år, tycker jag, atfman bör göra sig
nytta af den, medan den ännu duger till något.
Eller hur, Oskar?»
Ja, det kunde då denne icke neka till.
»Naturligtvis,» sade den gamle smått förargad.
»Ungdomen nu för tiden är så fasligt praktisk, och
jag ser redan i andanom ett helt regimente ång-
sågar och andra så kallade träförädlingsanstalter
växa upp midt i mina sköna skogar, som jag ak-
tat som min ögonsten.»
»Ja, därför äro de också oförlikneliga,» inföll
Axel skämtsamt. »Det värsta blir väl att få den
gamle jägmästaren att taga reson, ty om gubben
Sörman finge rå, skulle vi väl till slut få köpa
både ved och kol.»
»Tycker du, att det här är roligt, Elsa?» afbröt
nu Siri. »Kom så gå vi upp och musicera litet,
om det ej stör herrarne,» tilläde hon i halft frå-
gande ton.
Nej, långt därifrån, det skulle tvärtom vara ett
stort nöje. Och så gingo flickorna, oaktadt Elsas
föräkran, att hon tyckte samtalet var högst intres-
sant.
»Ja, det kan jag nog tro,» sade Siri, då de kom-
mit in i salen, och nöp därvid systern i armen.
»Det rörde ju sig om skogsskötsel... jo, du är
god du,s sade hon skrattande, i det hon ilade
uppför trappan.
(Forts.)
été*
Tröttnen ej,
vänliga läsarinnor, att offra Edert lilla bidrag till
»Iduns skollofskoloni» ! Något, om än aldrig så litet,
kunnen I ju undvara för de fattiga små barnens som-
marglädje. De minsta gåfvor kunna bli till rik väl-
signelse. Ännu är tid, men uppskjuten ej längre!
Om några få dagar måste tillrustningarna taga sin
början, och många, många bli dock alltid de, som
ieke kunna få komma med, hur väl de än skulle be-
höfva det. Låten dessa rader mogna Edert beslut,
och må detta blifva den goda gärningens bästa val-
språk, som lyder —
just nul
Innehållsförteekning.
Hertiginnan Anne d’Uzès; afAlvar Arfividsson. (Med por-
trätt.) — Junimorgon; poem af Bernhard Risberg. — Ferier
och öfveransträngning ; af N. L. Victorin. — Från lidandets
och barmhärtighetens värld ; några Stockholmsbilder af Cecilia
Bäåth-Holmberg. I : Drottningens skyddshem. — Sädd ; poem
af Sofie Linge. — Om konsten att packa; af H. F. — När
grosshandlaren förlofvade sig; novellett för Idun af Elin
Ameen. (Forts. o. slut.) — Husmoderlig almanack; af Stenia.
— Ur notisboken. — Teater och musik. — Idealema; berät-
telse af C. O. Gumœlius. Bel. med hedersomnämn. vid Iduns
stora prist. (Forts.)
Sparsamma husmödrar! Rekvirera Bjurholms porter, men betydi^fwmga?!:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
