Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 10 juni 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186 1892
IDUN
Det är ej nog att äga tankens snille,
Ty hjärtat — äfven det sitt snille har.
p. JL. NYBLOM.
Sak samma — allt lästes, och hvad som icke
då genast blef fruktbärande, kom i god jord,
om det ock måste ligga och gro länge, innan
det slutligen kunde bära frukt.
Vid aderton års ålder hade hon vunnit så
stor skicklighet i kvinnliga idrotter, såsom
bak, slakt, brygd m. m., att man utan fara
för hennes husliga dygder ansåg sig kunna ri-
skera att låta henne förkofra sig i franskan,
hvilket språk jämte pianospelning ansågs höra
till den bildade kvinnans tillåtna öfverflöds-
artiklar, och så bekostade man henne för hela
tjugufem kronor franska lektioner, hvarefter
hon själf började gifva undervisning i detta
ämne. Samtidigt började hon studera engel-
ska och tyska, men dessa fria språkstudier
tillfredsställde henne ej, hågen för lärarinne-
kallet hade blifvit väckt hos henne, hon ville
och måste utbilda sig i och för detta sitt mål,
och när då efter faderns död familjen flyttade
till Upsala, tvekade hon ej att vid tjugusex
års ålder sätta sig på skolbänken och i den
s. k. klosterskolan i Upsala komplettera sin
elementarbildning.
Efter ett års träget arbete måste hon af 1 rist
på medel afbryta sina studier, och hösten 1862
erhöll hon anställning som lärarinna i en fa-
milj i G-estrikland, där hon i tolf års tid fort-
satte sitt dubbla kall af lärarinna och elev,
ty under hela denna tid förgick knappast en
dag eller natt, utan att hon fortsatte sina själf-
studier. Det gällde ju att följa med tiden,
och hvad beträffar kvinnans uppfostran hade
tiden börjat gå framåt med jättesteg.
År 1874 lämnade hon detta hem, där hen-
nes verksamhet nu afslutats, och antog anställ-
ning som lärarinna vid elementarskolan i Gefle.
öch så blef det hennes lott, hvars första upp-
fostran så försummats, att i sin ordning upp-
fostra fina värlsdamer, bildade kvinnor, sådana
som i hennes ungdom blott hon vågat tänka
sig. Hennes kall var funnet, hennes mål vun-
net. Dock nej! Ju högre fågeln flyger, desto
högre längtar han. Den mognade kvinnan bör-
jade finna sitt lif tomt och gagnlöst, började
söka efter ett kall, som stod öfver det att
uppfostra bildade världsdamer, ett ädlare mål
att lefva för än för rikemans barn, och så
öppnades hennes blick för folket, för arbeta-
rens barn.
Nu blef hennes beslut snart fattadt; vid
fyrtiofyra års ålder tvekade hon ej att ånyo
sätta sig ned på skolbänken, denna gången i
folkskollärarinneseminarium. År 1880 utgick
hon därifrån som utexaminerad folkskolelära-
rinna efter att under ett års tid hafva pluggat
så mycket katekes, biblisk historia och kri-
stendom, att mau skulle kunnat blifva hedning
för mindre. Också var hon nu fullständigt
botad för sitt svärmeri för folkskolan. Hon
återvände till elementarskolan och började
verka som föreståndarinna i Åmål.
Men om än folkskolan, sådan hon funnit
den, ej tillfredsställde hennes längtan att på
ett rätt sätt bereda folkets barn lycka, så
fanns det andra olyckliga, hvilkas lif hon möj-
ligen kunde förljufva. År 1882 sökte och er-
höll hon den plats hon ännu innehar såsom
föreståndarinna vid Tysta skolan i Stockholm.
Nu började för henne ett nytt studium, ty för
att rätt sköta sitt nya kall måste hon ju sätta
sig in i döfstumundervisningen, och hon nöjde
sig ieke med att studera denna endast i Sve-
rige, hon reste äfven till Norge, Danmark,
Tyskland, Frankrike och Italien för att där
besöka såväl tal- som teckenskolor. Med al-
drig tröttnande intresse ägnar hon sig åt sina
stackars vanlottade elevers uppfostran och ut-
bildning för det praktiska lifvet. De finna i
henne ej blott en nitisk lärarinna, en allvarlig
ledarinna, utan ock en öm mor, som är färdig
till hvarje uppoffring, när det gäller att bereda
och betrygga sina barns framtid. Så, utom de
plikter, som åligga henne inom skolan, är hon
färdig att lära engelska åt en eller annan sko-
lans elev, hvars föräldrar eller närmaste an-
förvandter äro engelsmän, hon lär franska åt
en, hvars artistiska anlag tyda på, att hon en
dag för sin utbildning skall behöfva detta
språk. När eleverna lämna skolan, gör hon
allt för att skaffa dem, som det behöfva, lämp-
lig anställning och passande sysselsättning, ja,
hon tvekar icke ens att utverka sig tillåtelse
att själf inom skolan som tjänarinna anställa
en af de forna s. k. döfstumma eleverna, och
hon har den glädjen att se detta vågade före-
tag krönas med framgång. Hon klagar ej
längre, att hennes lif är tomt och gagnlöst,
men finns det väl också ett ädlare mål att
verka för än att åt arma döfstumma åter-
skänka talets gåfva? Ett dylikt lefnadsmål
skulle tillfredsställa äfven de mest fordrande,
men icke henne.
Ännu återstod det henne långa fristunder,
hvilka genom sena kvällstunder och tidiga
morgontimmar kunde ytterligare förökas, och
nu gällde det att på ett lämpligt sätt använda
äfven dessa. En sorglig händelse bidrog att
afgöra, hnru detta tomrum i hennes lif skulle
fyllas. En af skolans döfstumma elever drab-
bades af en ögonsjukdom, som enligt läkarens
utsago måste sluta med synens förlust. Nu
gällde det att bereda den arma döfstumma
tillfälle att, äfven sedan det blifvit ständig
natt för henne, kunna meddela sig med andra,
och det enda sättet, hvarpå detta kunde ske,
var genom att lära henne de blindas skrift-
språk. Så lärde sig föreståndarinnan för Ty-
sta skolan blindskrift, så lärde hon också känna
huru få böcker, som på svenska stå de arma
blinda till buds, och därför beslöt hon att an-
vända sina fristunder till bildande af ett blind-
bibliotek.
Helt nyligen har på hennes föranstaltande
bildats en förening för blindskrift; redan äro
hundratals tryckapparater spridda i slott och
koja, den ena färdigtryckta boken inkommer
efter den andra; grunden till blindbiblioteket
är lagd, och snart skall detta resa sig som
en minnesvård öfver den uppoffrande kvinna,
hvars högsta mål i lifvet varit att skänka ta-
lets gåfva åt de stumma, att bereda en veder-
kvickande läsning åt de blinda.
Och åt sig själf? Ja, under jakten efter
ett värdigt lefnadsmål har hon förlorat ur
sikte det egna jaget med dess små intressen.
Inez Wigert.
(Ib.)
Icke våra önskningars uppfyllelse, utan den
kraft, hvarmed vi försaka dem, är den enda
sanna lyckan. H. Hauck.
Den bildade kvinnans aflöning.
För Idun af I. D—f.
f
tt kvinnan, särskildt den bildade, till följd
af sina små lefnadsomkostnader blott be-
höfver en ringa inkomst för att kunna försörja
sig, har så länge varit ett antagande, att det
slutligen öfvergått till ett påstående, hvarmed
man söker förklara det berättigade i det många
gånger hänsynslösa sätt, hvarpå hennes aflö-
ning nedpressas. Äfven om en kvinna utför
alldeles samma arbete som en man, erhåller
hon likväl ieke samma lön därför, utan måste
nöja sig med hälften däraf, oftast ännu min-
dre, detta grundadt pä den förutsättning, att
denna fördelning är den rättvisaste, eftersom
hennes lefnadsomkostnader äro så obetydliga
och långt understiga mannens.
Såsom de viktigaste grunderna till denna
förutsättning hör man oftast anföras, att man-
nen har en familj att draga försorg om, då
kvinnan däremot blott har sig själf att för-
sörja, att hon dessutom kan göra besparingar
genom att på sina fristunder utföra vissa ar-
beten för egen del, hvilka mannen måste be-
tala för, och slutligen att hon för sitt uppe-
hälle i det hela taget har långt mindre kost-
nad än han.
Häremot finnes dock mycket att invända.
Hur mången man förblir icke ogift, utan att
någon därför kommer på den tanken att min-
ska hans lön, och hur ofta har icke kvinnan
anhöriga att hjälpa, utan att detta föranleder
någon höjning af hennes aflöning? Att hon
kan inbespara något genom att göra åtskilliga
arbeten åt sig själf, kan visserligen ej förne-
kas, men väl den anmärkningen däremot gö-
ras, att hon efter en dagslång, ofta mycket
ansträngande sysselsättning lika väl som man-
nen behöfver sin hvilotid oafkortad, så framt
den skall kunna uppfylla sitt ändamål, nämli-
gen att ersätta den under dagen förbrukade
kraften. Att långt in på natten efter slutadt
dagsarbete sysselsätta sig med söm och dylikt
måste inverka skadligt på hennes hälsa, och
de »besparingar», som därigenom kunna göras,
torde blifva allt för dyrt betalda. Att hennes
uppehälle är så mycket billigare än mannens
får väl skrifvas på nödvändighetens konto.
Hon måste lefva njuggt och sparsamt, icke där-
för att hon ej behöfver något bättre, utan
helt enkelt därför att hon tvingas därtill just
af sin för knappt tillmätta inkomst.
Den lön, som för närvarande här i Sverige
kommer den arbetande, bildade kvinnan till
del, torde kunna bestämmas från »fritt vivre»,
det minsta möjliga för att hålla kroppen vid
lif, upp till kanske ett par tusen kronor, detta
senare dock jämförelsevis ytterst sällan. Denna
inkomst är i de flesta fall allt för obetydlig
för att kunna bereda henne en dräglig och
någorlunda bekymmerfri existens och tillåter
henne sällan att göra några besparingar för
framtiden, och följden är, att hon, då hennes
hälsa och kraft äro förbi, står där hjälplös
och blottställd för nöd utan annan utväg än
att söka bistånd antingen hos släktingar eller
hos den allmänna barmhärtigheten — i sanning
ett hårdt slut på ett verksamt och nyttigt lif.
Det är dock tydligt, att kvinnans föregifna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
