Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 10 juni 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192 IDUN
»Var fullt uppriktig mot mig,» bad Axel. »Jag
ser tydligt, att det är något särskildt, som vållar.»
»Jag försäkrar,» sade den andre litet otåligt, »att
det endast är min lust alt komma i verksamhet
igen, som tvingar mig att öfvergifva ert angenäma
hem.»
»Säg inte mig det,» envisades Axel. »Det är
bestämdt något, som ...» han afbröt hastigt oeh
betraktade vännen med en underlig, halft lustig,
halft deltagande blick. »Hör du,» fortfor han efter
någon tystnad, »jag kommer nu att blifva förfär-
ligt ogranlaga, så där rysligt, otänkbart, men det
gör ju ingenting oss emellan. Det är väl inte nå-
got om ... om det der idealet, du vet?»
Oskar hade förvånad höjt sitt bleka, nu slät-
rakade ansikte. Vid de sista orden steg en mörk
rodnad upp på kinderna, han rynkade ögonbrynen
och gjorde en rörelse att resa sig upp.
»Nicht so hitzig,» sade Axel en smula häpen
öfver effekten af sina ord. »Vi hafva ju förr
skämtat öfver saken, och inte kunde jag nu ana,
att det blifvit allvar af.»
»Du glömmar dig, Axel,» genmälde Oskar lugnt
och steg upp samt gick ned på vägen. »Man får
ej drifva ett skämt för långt.»
Axel såg förbluffad efter honom med ögonbrynen
uppdragna i pannan och hufvudet på sned. »Hm»,
framstötte han därefter och var med ett par språng
vid den andres sida.
»Se så, käre vän,» bad han, i det han fattade
dennes arm. »Var nu inte ond på mig. Jag är
ju bara en pojke i allt, som rörer la belle passion
och förstår mig inte på finesserna därvidlag.
Tro mig blott, att jag inte ville så:a dig. Men
eftersom jag nu har bitit hufvudet af skammen,
så tar jag mig en bit till och säger, att jag ej
trodde, du brydde dig det minsta om henne. Ni
tala ju knappt med hvarandra, och för resten har
jag nästan tyckt mig märka, att hon och Ström
komma hvarandra allt närmare, i trots af soeur
Anne’s förtviflade försök att kvarhålla sin eröfring,
ha, ha, ha,» och han skrattade nu åter helt mun-
tert, ehuru han på samma gång från sidan riktade
en blick på vännens ansikte.
Denne tvärstannade och vände sig mot honom.
»Om hvem talar du?» frågade han häftigt.
»Om Siri, förstås,» ljöd svaret. »Det var ju hon,
som var ditt ideal.»
»Ja, javisst,» mumlade Oskar med en lättnadens
suck och fortsatte promenaden, i det han med
eftertryck tilläde: »Men vare härmed hur som hälst,
borde du kunna fatta, att jag aldrig skulle miss-
brukat er vänlighet genom att söka innästla mig
i er familj. Med Ström är det en annan sak. Han
blir i dagarne vice häradshöfding och har troligen
en lysande framtid framför sig, under det jag ...»
»Det vet jag visst,» afbröt Axel häftigt. »Jag
önskade blott det vore så väl, att jag finge dig
till svåger. En stor glädje vore det för mig. Och
så bra det passade sedan. Då toge du orn hand
de där vanvårdade eller alldeles för väl vårdade
skogarne och finge på det sättet tillräckligt att
göra i all din dar. Hör du,» tillfogade han, ko-
miskt bedjande, »du skulle väl inte vilja vara så
god och efterträda Ström hos Anna? Hon tar dig
nog, om inte för annat så i förargelsen.»
Oskar hade fattats af en synbar oro. Han gick
med ojämna steg och hämtade djupt efter andan.
Nu sade han med ett tvunget skratt : »Nej, fröken
Anna är allt för upphöjd, för att en sådan hvar-
dagsmänniska som jag skulle våga höja mina
blickar till henne.»
»Då,» sade Axel med en djup suck, »måste jag
väl taga farväl af min sköna plan, ty Elsa är då
återigen alltför obetydlig för dig, och för öfrigt
fruktar jag, att vännen Fors vid minsta misstanke
åt det hållet skulle lägga en dosis blåsyra i ditt
nästa medikament.»
»Tycker hon om honom?» frågade Oskar så
häftigt, att Axel var nära att hoppa till.
»Hur skall jag kunna veta det?» genmälde han
med ett förundradt ögonkast. »Men att han är
betagen, det tar jag för gifvet. Hon är ju en lef-
vande afbild af hans ideal, och han tycks vara
den enda, som blifvit det trogen, Dessutom lofvar
hon att bli just en sådan där trind och treflig
doktorinna, som den hvars skål vi drucko utan
tankar på annat än mat och dylikt.»
Oskar såg på den talande med en lång blick.
»Det där menar du inte,» sade han lugnt. »Kom
så sätta vi oss där på bänken. Jag har beslutat
att anförtro dig ett för mig ytterst viktigt förhål-
lande . .. men kom ihåg, att det är som en vän
till en vän, en man till en annan man, jag talar,
och skämta ej däröfver. Det skulle djupt såra
mig.»
»Talar du ur den tonen,» svarade den andre,
»så kan du vara öfvertygad om, att jag skall vara
lyst som egyptens präster, det vill säga,» ändrade
han sig hastigt, »jag skall åhöra dig med största
intresse.»
»För några timmar sedan,» började Oskar, i de-
han med käppen ritade allehanda figurer i san-
den, »var jag långt ifrån att ens berätta, hvad som
nu liksom tränger sig öfver mina läppar. Det är
den vänskap, som lyser fram midt igenom allt
ditt skämt, hvilken ger mig mod att framkomma
med min bekännelse, som annars skulle blifvit en
hemlighet för alla. Men jag vill börja med bör-
jan, det vill säga, med min ankomst bit. Redan
vid mitt första besök blef jag bländad af fröken
Siris skönhet. Hennes musik, hennes målning,
hennes glada väsende, allt var ju hvad jag tänkt
mig som idealet af en kvinna, och ju längre jag
var tillsammans med henne, desto mer fruktade
jag att slutligen blifva allvarsamt förälskad.»
»Fruktade?» inföll Axel frågande. »Hade det
varit så farligt?»
»Ja, du hörde nyss mina tankar om en jämförel-
sevis faltig och obetydlig man, hvilken söker att
Iränga sig in i en rik och högt ställd familj. Seså,
afbryt mig icke mera. Jag vet ju ändå, hvad din
vänlighet skulle komma dig att säga. Jag käm-
pade således emot min böjelse och hade därvid
en god hjälp i den välvilliga likgiltighet, hvarmed
fröken Siri bemötte mig. Hon såg i mig en hjälp-
lig duetlsångare, en intresserad amatör när det
rörde målning och därmed allt.»
»Den hönan!» mumlade Axel förtrytsamt.
»Åh, det är väl hvad man minst af allt kan
kalla henne,» sade Oskar med ett ofrivilligt små-
leende. »Så kom jag hit för att tillfriskna,» fort-
satte han, redan åter allvarlig och, som det tyck-
tes, med allt större svårighet. »Min första känsla
var då en löjlig missräkning, ja, förargelse öfver
det ringa intresse fröken Siri visade mig. Jag
erfor|dock ett visst lugn som efter en öfverstån-
den fara och kunde utan smärta se det närmande,
som ägde rum mellan henne och Ström. Men
faran hotade från ett annat håll och var så myc-
ket större, som jag ej anade den. Fröken Elsas
godhet, hennes vänliga deltagande för främlingen,
hennes mildhet, hennes förstånd . .. För att göra
en lång historia kort, fann jag en dag, att jag var
ohjälpligt förälskad.» Han log ett sorgset löje.
Axel hade med stigande häpnad åhört honom.
«Àr du kär i den flickungen?» utbrast han slut-
ligen.
»Fröken Elsa är en kvinna, i hvars händer hvil-
ken man som hälst lugnt kan lämna vården om
sin lefnads lycka,» svarade Oskar sakta.
»Nå, så gör det- då, för all del,» utropade den
ifrågasatte svågern lifligt. »Flickan vore väl ga-
len, om hon ej toge dig med uppräckta händer.
Har du frågat henne?» tilläde han betänksamt.
»Axel !»
»Jaså, ursäkta!» Jag glömde din ofantliga he-
derskänsla. Men tänk, om du nu för den där
grannlåtens skull går och suddar bort din och
hennes lycka, för att nu inte tala om min egen.»
»Du lofvade ju att vara allvarsam, Axel,» sade
vännen förebrående.
»Ja, jag är också så allvarsam, så det kan du
aldrig tro. Fråga henne du bara, och du skall
få se, att hon niger och tackar.»
»Och dina föräldrar också, förmodar jag.»
»Mamma skola vi ej tala om. Hon bryr sig
aldrig om annat än ... hm ... och hvad gubben
far beträffar, skall du få se, att han kommer att
hoppa jämnfota af förtjusning. Jag fruktar, alt
han tycker mer om dig än om mig till och
med.»
Oskar tryckte hårdt den framsträckta handen,
men satt tyst. Slutligen sade han sakta: »Skulle
det vara möjligt, att en sådan lycka kunde komma
mig till del? Att få tillbringa hela mitt lif vid
hennes sida och midt ibland er, ni kära vänner.»
»Ja visst katten är det möjligt och säkert också,»
utropade Axel otåligt. Sedan satt han en stund
som på nålar. »Kom bara med, och gör slag i
saken. Och så tar du afsked ur statens tjänst,
och gubben Sörman får pension, och så gifta ni
er, och så skola vi aldrig skiljas mer!» Han ru-
sade upp och skulle draga jägmästaren med sig
i sporrsträck, om ej denne hindrat honom.
»Hvad ämnar du företaga?» frågade Oskar, stre-
tande emot.
»Jag skall inte företaga mig någonting, utan
fortfarande vara mycket stilla och förståndig. Men
du skall genast tala med Elsa, och vid middagen
eklatera vi er förlofning. Blir det inte bra?»
Det var med största möda Oskar kunde lugna
honom och aftvinga honom ett trumpet löfte att
ej blanda sig i saken.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
1892
Glömmen ej
’Iduns skollofskoloni”!
De minsta bidrag mottagas med tack-
samhet. Ingen, som något kan offra, skall
draga sig undan — det är vårt vissa hopp.
Sommaren är nu öfver oss. lusänden
därför, ärade läsarinnor, oförtöfvadt edra
bidrag till Redaktionen af Idun, Stockholm,
i postanvisning eller postsparmärken (ej
frimärken). Yid försändelsen bör tydligt
angifvas, att densamma är afsedd för »Iduns
skollofskoloni-».
Alla mflytande bidrag redovisas i Idun.
Stockholm i juni 1892.
^Redaktionen.
Redovisning för influtna medel
till Iduns skollofskoloni.
Transport från föregående redovisning: 403: 90;
nyinflutna medel: Genom E. 11—g, 7:—; Anonym,
6: — : Magna Sunnerdahl, 15: •—; Caroline Wed-
berg, Ystad, 5: -—; Edvardine, Uddevalla, 2: —;
»Carin», 3: —; Lilla Axel och August, 3: — ; S.
A. , 1: —; Från Hillesbög, 1: 60; Kirre, 2: —; L.
B, Sunne, 2: — : Hanna K., 5: — ; Torsten och
Aina, Luleå, 2 : — : Sigrid och Lasse, 2: — ; Lilla
Fridda, 0: 10 ; Från Spanien 5: — ; Från Karls-
krona, 0: 60; C. W., Tockarp, 3: — ; Liten Thore,
0: 50 ; Från Axel och Curt, 10: — ; W. H., Mör-
sil, 10: -; Nickan, 2: — ; E. D. 1: — ; J. D.
1: —; »Ur lilla Börjes sparbössa», 1: —; Äldsta
syster, 1: —; 10 små moderlösa, 10: —; O. S. och
J., 2: —; Helge och Greta, Hudiksvall, 2: —;
Bertha S—e, 1: 50; Lova S., Delsbo, 5: —: Axel
och Joel, Ljungabprg, 1: —; Axel och Otto, 2: —;
Små skolbarn i Oija, 1: 60; Jaques och Stellan,
2: —; Elin, Göteborg, 2: —; N. W., Vexiö, 4:—;
Ur Lillys och Siris sparbössor, 2: —; Anonym, 2: — ;
Edla och Albin 20: — ; A. B., Sundsvall, 10: — ;
Lille Gösta, Strengnäs, 2: — ; S. L. M., 20: — ;
Anonym, 2: —• ; Ingrid, Märta och Gösta, 3: — ;
Jentis 1: —. Summa: 590: 80.
»Våra studentskor».
I den förteckning öfver samtliga vid universitet
inskrifna studentskor, som i n:r 18 af Idun medde-
lades, har genom tryckfel det sista namnet orätt
återgifvits. I stället för Äbäck skall där stå Arn-
bäck, och skall ur samma förteckning utgå Augusta
Andersson, som, enligt hvad upplyst blifvit, är iden-
tisk med nämnda fröken Ärnbäck.
Iduns byrå och expedition samt Frithiof
Hellbergs förlagsexpedition hållas under som-
marmånaderna öppna alla helgfria dagar en-
dast kl. 10 f. m.—3 e. m.
Innehållsförteckning.
Amy Segerstedt; af Inez Wigert (Ib.). (Med porträtt.) —
Den bildade kvinnans aflöniug; för Idun af I. D—f. — Frän
lidandets och barmhärtighetens värld ; några Stockholmsbilder
af Cecilia Bååth-Holmberg. I: Drottningens skyddshem. —
En ny reform ; af Fru Snorre. — Lof; skiss af Elsa Lind-
berg. — »Gamla fröknar»; refiektioner af Helena Hyblom. —
Våra svenska bär. — Ur notisboken. — Teater och musik. —
Idealerna; berättelse af C. O. Gumeelius. Bel. med hedersom-
nämn. vid Iduns stora piist. (Forts.) — Redovisning för in-
flutna medel till Iduns skollofskoloni. — »Våra studentskor».
iparsantma husmödrar! Rekvirera Bjurholms porter, men betydligt billigare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
