Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 24. 10 juni 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 191
1892
finna de enkom passande slagen gäst. För
fosterlandsvännen öppna sig härmed glada utsik-
ter åt flere håll, och icke den minst glada är
den, att bären kanske en gång komma att slå
ur brädet den drufva, som återfinnes på potatis-
landen. öm också det släkte, som en gång
vant sig vid hränvinets starka retning, icke
skall nöjas med bärvinens mildare vederkvic-
kelse, skola mindre förvanda efterkommande
kunna göra det. Utan alla njutningsmedel
kunna, som erkändt är, människorna icke lefva.
Utlandet har bättre än vi förstått, hvad våra
bär duga till. Vid järnvägarna har man om
höstarna haft tillfälle att se kolossala lårar med
bär från våra skogsbygder; bären hafva varit
stadda på utrikes resor för att återvända som
vin och låta betala sig mer eller mindre dyrt.
Hos oss gjorde firman A. J. Setterborg & C:o
i Göteborg början med det antydda nya sättet att
tillverka bärvin, och i Stockholm har eu tek-
niker, hr A. E. Lundberg, efter flerårig sys-
selsättning med saken lyckats uppnå ett vac-
kert resultat. Ett aktiebolag har bildat sig
för att i större skala tillgodogöra sig hans er-
farenhet och insikter; men vi skrifva icke här
någon reklam, och saken talar nog för sig själf.
En välönskan till den fosterländska saken vilja
vi likväl ej undertrycka.
Up notisboken.
Kvinnlig rättsnotarie. Sveriges törsta kvinn-
liga jurist, fil. och jur. kand. Elsa Eschelsson, hvil-
kens nyligen aflagda examen vi förr omtalat, tjänst-
gör som notarie vid pågående ordinarie ting med
Asnnda härad.
Vår landsmaninna, målarinnan fröken v.
Sehulzenheim, har erhållit mention honorable på sa-
longen i Paris.
*
Skalden C. F. Dahlgrens dotter, fröken
Gabriella Cecilia Dahlgren, afled pingstdags f. m.
härstädes efter en långvarig sjukdom i en ålder af
58 är.
*
En ryktbarhet på sitt vis var Eksjö äldsta in-
vånarinna, den för sma vackra väfnader och handar-
beten bekanta enkan Christina Nordström, hvilben i
dessa dagar skattat åt förgängelsen i en ålder af nå-
got öfver 93 år. Gumman, som arbetade ända in i
det sista, utbjöd eller skänkte ofta alstren af sina
flitiga händer åt medlemmar af svenska och danska
konungahusen, och hon kunde berömma sig af att
ha fått emottaga mycket smickrande svarsskrifveiser
från gåfvoemottagarne. Bland dessa bref, som hon
gärna visade, förekommer sålunda ett af prinsessan
Engenies egen hand.
*
Furstinnor på visit. I fredags åtta dagar
erhöll konung Oscar, ett besök i sin bostad å Grand
Hôtel i Biarritz af drottning Natalia af Serbien.
Konungen öfverlämnade därvid till drottningen en
präktig blombukett samt intog därefter lunch med
drottningen i en af hotellets salonger. Efter lunchens
slut gjorde de en utfärd i vagn.
— Drottningen af Nederländerna, som för närva-
rande gästar Berlin, aflade i torsdags i förra veckan
ett besök hos drottning Sofia i Honnef.
*
»Carmen Sylva-», den furstliga sångarinnan,har
skrifvit ett nytt band dikter, »Sånger vid bafvet».
*
Kvinnans värnplikt i Kyssland. Frågan
om att införa allmän tjänstplikt för kvinnan i krigs-
tid lär nu vara föremål för öfverläggning i ryska
regeringen. Det har föreslagits att i alla kvinnliga
läroanstalter upprätta elementarkurser i behandling af
sårade. Bedan nu meddelas i de kvinnliga gymna-
sierna undervisning i anatomi.
*
En kvinnlig öfverstelöjtnant. I förra vec-
kan afled i Budapesth fru Marie Hoché, född Lep-
stiik, 62 år gammal. 1848 var den då 18-åriga
Marie Lepstük i Wien medlem af tyska legionen,
men for därpå till sin hembygd, där hon under nam-
net Karl lät enrollera sig i revolutionsarmen bland
de s. k. Tyrolerjägarne. På slagfältet befordrad till
löjtnant och förlänad med tapperbetsmedaljen, trans-
porterades hon, på grund af ett sår i fotan, till hu-
sarerna, bland hvilka hon — äfveu nu på slagfältet
— avancerade till öfverstelöjtnant. Kort därefter
blef hennes kön upptäckt och hon gifte sig med en
major. Fältpresten vigde det krigiska paret. Efter
sin’ makes död gifte hon om sig med öfverstelöjtnant
Hoehé. Hon lefde under de senaste åren i mycket
knappa omständigheter, och först ett upprop af Jokai
lämnade henne understöd.
—C@$gD-~-
Teater och musik.
K. operan. I torsdags uppfördes »Lohengrin»,
hvilken favoritopera icke på några år gifvits härstä-
des. Titelpartiet sjöngs af hr Odmann, Elsas af frö-
ken Moritz, Telramunds af hr Lundqvist, Ortruds af
fröken Alftati. »Lohengrin» uppfördes här första
gången den 22 januari 1874.
Inalles återstå nu endast 4 föreställningar under
detta spelår å k. operan, vid hvilka, utom »Lohen-
grin», endast »Figaros bröllop» kommer att uppfö-
ras. Sista operaföreställningen under innevarande
säsong gifves nämligen om måndag.
Idealem a.
Berättelse
af
C. O. Gamoelius.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduus
stora prisläfling.
(Forts.)
t
errâmes utlryck, att de ej stördes af musiken,
var mera artigt än sannt, ty så snart den bör-
jade, afstannade samtalet af sig själft, och de
sutto lyssnande till de vackra tonerna.
»Att fröken Elsa spelade, hade jag ej reda på,»
sade Oskar under ett uppehåll.
»Det är också först på senare tider, hon visat
någon verklig lust därför,» sade brukspatronen.
»Förr spelade hon som en vanlig pensionsflicka,
men nu har hon tagit sig betydligt och sjunger
också ganska snällt »
Liksom till bekräftelse uppstämdes i detta ögon-
blick en duett. Det var en barcarolle de sjöngo,
och mjuka och smekande klingade tonerna ut i
den stilla kvällen.
»Nå, min herr kännare, hvad säger du om mina
flickor?» frågade brukspatronen belåten.
Men Oskar erlade icke den af en oskyldig fa-
dersfåfänga äskade tributen. Han yttrade i stäl-
let med sakta röst: »Hur härligt här är... och
hur vänliga ni äro mot mig, som för ett par må-
nader sedan var fullkomligt okänd. Huru skall
jag någonsin kunna visa min tacksamhet för all
denna godhet.» Den af sjukdomen veke mannens
ögon fylldes med tårar.
Axel skyndade fram och klappade honom vän-
ligt på axeln, medan brukspatronen med fryntlig
ton svarade: »Blif du bara frisk och stark igen,
min gosse, så belönar du oss mer än nog. Men
där hafva vi matklockan. Förlåt att vi lämna dig.
Vill du att vi skola föra dig in i ditt rum ?»
Oskar tackade och låg snart åter utsträckt på
sin soffa. Axel lofvade att framföra hans häls-
ning till den öfriga familjen samt skicka in be-
tjänten för att hjälpa till med afklädningen. Och
så sof Oskar Bäck för första gången under Finns-
boda tak.
Tillfrisknandet gick nu ganska raskt, och det
dröjde ej länge, förrän jägmästaren kunde röra
sig tämligen obehindradt med tillhjälp endast af
sin käpp. Man hade så småningom vant sig be-
trakta honom som en medlem af familjen och ej
göra större affär af honom än af Axel. Då där-
för denne ofta var ute på resor med brukspatronen
eller sysselsatt vid bruket samt frun och Anna
ständigt drogo sig undan till sina rum, var det
hufvudsakligen Siri och Elsa, som höllo invaliden
sällskap. Noga laget, var det nästan uteslutande
den senare, som var sjukvakt, ty Siri var nu som
alltid liflig och rörlig. Än satt hon ett ögonblick
på verandan, än kom hon med förklädet fullt af
blommor, som ordnades i vaser och blomställnin-
gar, än musicerade, än målade hon, ty penseln
hade nu åter funnit nåd.
Elsa åter satt, då hon ej var upptagen af hus-
hållsbestyr, stilla med sitt arbete, och hennes
lugna, systerliga omsorger om den sjuke hade en
särdeles angenäm inverkan. Han hade aldrig haft
någon syster, och det var första gången han er-
for behaget af umgänget med en kvinnlig vän.
Utan att egentligen tänka därpå, berättade han
för den lyssnande flickan om sitt arbetsamma lif
och den tomhet, som bristen på alla närmare an-
förvanter medfört. Han hade ju varit lyckligare
än många af hans kamrater såtillvida, att hans
lilla ärfda förmögenhet skyddat honom för pän-
ningebekymmer, äfvensom däri, att hans glada
väsen skaffat honom trefliga umgängesvänner, hvilka
delade hans smak för musik och dylikt, men han
hade dock alltid kännt sig ensam, och stundom
hade han med oro tänkt på, hur det skulle blifva,
om han sjuknade, hemlös som han var. Och hur
skulle det nu hafva varit, om ej försynen låtit
honom lära känna Axel och färvärfva dennes vän-
skap. Ja, ehuru han nu borde hunnit vänja sig
vid sin angenäma belägenhet, föreföll det honom
stundom, då han vaknade om morgonen, som om
han fortsatte att drömma, så otrolig var denna
stor välvilja, som rent af slösades på en främ-
ling. Visst längtade han att åter komma i verk-
samhet, men på samma gång kände han allt för
väl, att då han lämnade Finnsboda, låg hans fram-
tid flack och enformig framför honom.
Så där talade han ofta, då de sutto där ensamma,
han rökande och hon arbetande, samt då och då
uppmuntrande honom med en deltagande blick,
några vänliga ord. Så kom Siri, full af friskhet
och lif, den allvarliga stämningen flög bort och
aflöstes af skratt och skämt.
Men allt som Oskars förbättring fortgick, började
han fattas af en viss rastlöshet och oro. Under
förevändning att han behöfde motion, bad han
Axel att få följa med, då denne åkte ut än hit än
dit för att se till den vidlyftiga egendomen. Dess-
emellan gjorde han allt längre och längre prome-
nader på egen hand och tycktes nästan undvika
att komma i beröring med familjens medlemmar.
Slutligen förkunnade han, att han var frisk igen
och ämnade återtaga sin tjänstgöring, hälst som
vikarien med stor ifver efterlängtades på annat
håll. Fåfänga voro Axels invändningar, till och
med doktorns veto lämnades obeaktadt. »Jag måste
väl själf känna, att jag är frisk och kry igen,»
sade Oskar en smula snäsigt.
Den till afresan utsatta dagen var inne. Efter
några dagars regn hade det nu klarnat upp, och
solen strålade i all sin glans, då Oskar på för-
middagen gaf sig af på en promenad till det stora
vattenfallet vid bruket. Han hade ej förr gjort en
så lång fotvandring och ville nu se, hur det skulle
bekomma honom. Vägen dit gick bra, och han
ströfvade länge omkring, njutande af den storslagna
naturen. På återvägen började han dock känna
någon ömhet i foten, hvarför han, då han inkom-
mit i parken, lade sig ned i gräset för att hvila
ut. Han hade ej legat lång stund, förrän raska
steg hördes på vägen, och strax därefter stod Axel
framför honom.
»Är du tokig?» utropade den nykomna. »Ligga
i det våta gräset. Vill du taga lifvet af dig med
ens?»
»Ah, det är icke så farligt,» genmälde den andre
småleende. »Sådant är jag van vid. Jag kände
mig bara litet trött efter att hafva varit uppe i
bergen vid vattenfallet.»
»Ja, naturligtvis blir du trött,» utbrast Axel
häftigt. »Det är ju det vi alla säga, att du ej är
fullt återstäld ännu. Hör du, gamle vattuman,»
tilläde han och kastade sig, glömsk af sin egen
farhåga, ned vid vännens sida. »Hvad är det
egentligen med dig? Tycker du, att det är ledsamt
här ute hos oss? Eller har kanske någon sårat
dig? Jag vet ju, hur ömtålig du är.»
Oskar fattade hans hand och tryckte den hårdt.
»Tala inte så,» sade han, och rösten lät något be-
slöjad. »Af alla minnen i mitt lif, om jag också
blefve hundrade år, kommer alltid vistelsen här
att framstå som det skönaste.»
»Men hvarför,» sade Axel, som smittades af
vännens synbara rörelse, »hvarför då lämna oss
så här? För tjänstens skull behöfver du det ej,
och alt du icke är fullt återställd, det ser du ju
nu själf.»
Oskar var tyst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0195.html
