Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 25. 17 juni 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i DU N
O, lefvande förstånd af tingen, Hvem fattade dig, skönhet? Ingen
O, snillets, känslans hemlighet, Förutan den, som älska vet.
jj. j-i. JtELLGREN.
sig! Himlen skymtade fram, ieke i solljus,
utan regntung och grå, men det blef dock
dager, och fram mellan mörka, klippiga strän-
der bröt sig bäcken, nu stor och djup — växt
till en flod — fram genom en trakt, hvars
like den ännu icke skådat Stränderna sjönko
alltjämt, och tungt och vemodigt bredde sig
ett förtvinande, blomlöst ljungtäcke öfver en
milsvid hed.
Här och där försökte en buske eller en
stackars liten blomma, någon gäng till och med
ett förkrympt träd att kämpa sig fram till lif,
men det blef blott skuggan däraf — jorden
var så torr och hård.
Med ens bröto minnena fram hos den forna
bäcken, icke pinande nu, utan lifgifvande, ljus-
bringande.
»Ägde jag ieke en gång den gåfvan att
sprida lif och glädje omkriDg mig? Jag
vill se, om icke denna stackars förtorkade
jord kan blomstra upp, om icke de arma, för-
tvinande frön, som gömmas i dess sköte, kunna
bringas att spira upp till lif!»
Dess böljor häfde sig, och den fylldes af en
djup, allvarlig glädje, en sådan glädje^som den
aldrig ens i sin största lycka smakat. Och
den sökte sig varligt och kärleksfullt vägen
fram öfver heden, lossande förkrympta rötter
ur torkans järnhårda grepp, vattnande frön,
som legat bundna i djupet, och ett sakta spi-
rande lif började följa i dess spår.
Buskar och träd sköto små fina, ljusgröna
skott, blekgröna ljungblommor tittade här och
hvar upp ur tufvorna, och då solstrålarne
lekte öfver heden, skiftade den i färger, den
ännu aldrig ägt — visserligen dämpade och
vemodiga, men det var dock lif och färg.
Den stackars heden, den gaf så mycket den
kunde, och all en rikare naturs fägring ägde
dock icke för floden den skönhet, som dessa
torftiga små blommor och bleka blad hade.
Arbetet var tungt ibland, och allvarsamma hin-
der funnos ofta att öfvervinna, men för hvarje
sådant, som ställde sig i deras väg, bröto sig
vågorna kraftigare, och det pärlstänk, som stri-
den framkallade, föll med särskild välsignelse
öfver de fattiga stränderna.
Men floden blir trött en gång, ljufligt trött
som man blir det efter ett godt arbete. Väl
blifva skuggorna längre mot aftonen, men ju
mer det skymmer, desto klarare skimrar vid
synranden en blånande strimma i kvällsolens
glans — bafvet, målet. Du rika flod! Är
du ieke tacksam för allt hvad lifvet gaf dig?
Tacksam för solljus och lifsglädje, för mörkret
som öppnade ditt hjärta, för den försmak af
evighetsglädjen, som ligger i att offra sig för
andra?
* *
*
Den 4 oktober 1832 föddes på egendomen
Marielund i Nettraby socken af Blekinge län
Ragnhild Thorborg Kappe, dotter af kammar-
herren Fredrik Vilhelm Bappe och hans maka
Amalia Charlotta Danielsson. Solljus och sorg-
fri förflöt hennes barndoms- och första ungdoms-
tid i det rika, lyckliga hemmet, som hon vid
tjuguett års ålder utbytte mot det egna, då
hon gifte sig med sin kusin, friherre Carl
August Rappe. Det, trots sorger och ekono-
miska motgångar, ovanligt lyckliga äktenskapet
bröts, då baron Rappe plötsligt, om också icke
oväntadt, afled 1877, lämnande sin maka i dju-
paste sorg, en sorg som dock hos en så kraf-
tig natur som Thorborg Rappes snart förena-
des med den innerligaste längtan efter verk-
samhet, efter något att lefva för, att söka fylla
tomheten i sitt lif med. Det var då hon ge-
nom en god vän hörde talas om den lilla
skolan i Stockholm, dit några varmhjärtade
människovänDer samlat ett antal af dessa stac-
kars andliga krymplingar, hvilka ända till det
sista årtiondet af detta århundrade fått lefva
sitt arma, sollösa lif, utan att man kommit
på tanken, att något kunde göras för att sprida
en stråle af ljus och glädje i deras mörker.
Hon hörde, hur styrelsen för skolan sökte en
föreståndarinna, som icke endast ville se till,
att de lekamligen njöto omvårdnad och skydd,
utan som hade vilja och förmåga att andligen
ge dem den vård, som skulle kunna locka till
lif hvad som af förstånd och anlag kanske
endast låge slumrande eller bundet i månget
sinne. Hon skulle själf ha intelligens och in- ,
tresse nog att taga initiativet till nya utvägar
och bearbeta den förtorkade jorden och locka
fram en spirande brodd därur ; hon skulle ha
kärlek och mod nog att icke förtröttas, om
än arbetet ofta kunde te sig rent af hopplöst.
Samma vän, som delgaf henne detta, och som
kände henne väl och visste, att hennes uttalade
brinnande längtan att få en verksamhet, som
på något sätt gagnade hennes lidande likar,
icke blott var utbrottet af en tillfällig exalterad
sinnesstämning, utan en allvarligt menad, från
hjärtats djup gående önskan, och som också
visste, att hos Thorborg Rappe funnos betin-
gelserna för fyllandet af den ingalunda lätta
uppgiften, uppmanade henne att söka platsen
och föreslog henne samtidigt för en af styrel-
semedlemmarna, och resultatet blef, att hon, om
också med bäfvan, dock tacksamt följde den
fingervisning, som gafs h6nne, och efter inläm-
nad oeh beviljad ansökan den 1 augusti 1878
tillträdde platsen som föreståndarinna för Skolan
för sinnesslöa barn i Stockholm.
Hvad hon där utträttat är »så litet», säger
hon själf — så förvånande mycket, säger den,
som följt skolan de 12 åren under hennes led-
ning, och som vet, hvad arbetet bland de sin-
nesslöa innebär.
Se denna arma varelse framför dig med sitt
själlösa ansikte, slö och likgiltig för allt om-
kring sig, utom möjligeu den matportion, som
sättes framför honom, och hvilken slukas med
djurisk glupskhet ; eller så orolig, så oförmögen
att hålla sina sprittande lemmar och irrande
tankar — eller rättare förnimmelser — i styr,
att det synes omöjligt att få, om blott ett ögon-
blicks rådrum till ett försök att lugna denna ner-
vösa oro. Hvar finna den punkt där man skulle
kunna nå den arma, bundna själen? Och gif
sedan akt på denna intressanta, flinka lilla väf-
verska i sin väfstol, arbetande efter ett mönster,
tillräckligt svårt att vålla en normalmänniska
hufvudbry — eller se på henne där vid sin
knyppeldyna med de vackra, flere tum breda
spetsarna; måhända kan ingen af dem göra
något annat, de kunna aldrig lära sig att
sätta ens två bokstäfver tillsamman, men an-
laget för att lära sig begagna skyttel och knyp-
pelpinne är hos dem detta något, som vanligt-
vis hos hvarje idiot lämnats oberördt af den
allmänna förstörelsen. Se det glada frimodiga,
rent af intelligenta uttrycket hos gossen, som
sköter verktygen för träsnideriet med riktig
konstfärdighet, men som icke ens kan tala rent
och kunnat bibringas endast en mycket riDga
grad af intellektuel uppfostran — och du skall
förstå, hvilken varm människokärlek, hvilken
skarpblick, hvilken energi och hvilket oerhördt
tålamod som fordras för detta arbete! Det är
också dessa egenskaper hos Thorborg Rappe
som kommit hennes verksamhet att bära så
rika frukter.
Med arbetet grundadt på den ofvannämnda
iakttagelsen, att hos hvarje idiot vanligtvis nå-
got frö finnes kvar, som bär lif i sig till ut-
veckling, har hon företrädesris.användt slöjd och
handarbete som väckande och uppfostrande
medel och med en framgång, som ofta haft rent
af underbara resultat både hvad ankommer
det utvecklande inflytandet på det sinnesslöa
barnet och de arbeten, som utförts och ännu
utföras.
Den mest välsignelsebringande frukten af
hennes verksamhet bland de sinnesslöa är kan-
ske dock realiserandet af en tanke, som redan
förut väckts hos en af idiotvårdens varmaste
vänner, och som snart blef en hjärtesak äfven
för Tborborg Rappe, nämligen bildandet af
arbetshem för de ur skolan utgående eleverna,
dessa stackars barn, hvilka utan skydd och hem
eller med dåliga sådana annars skulle komma
att kastas tillbaka i det elände, hvarur de fram-
dragits, blott för att nu, efter bekantskapen
med kärlek oeh omvårdnad, dubbelt lifligt känDa
det förfärliga i sin lott.
Tvänne arbetshem hafva sålunda under ti-
dens lopp kommit till stånd, ett för gossar
på Rickomberga invid Upsala och ett för flic-
kor här i Stockholm ; det förra en liten landt-
gård, där gossarne deltaga i jordbruket, träd-
gårdsskötseln och hvad öfrigt som kan före-
komma, det senare ett litet envåningshus med
planterad gård, Norrtullsgatan 14,för närvarande
gifvande skydd åt sju flickor. Det är till detta lilla
hem, såsom dess föreståndarinna, friherrinnan
Rappe sedan förra året dragit sig tillbaka efter att
i 12 år hafva arbetat i själfva skolans tjänst, ett
värf som nu hvilar i andra kärleksfulla händer.
»Jag trifs icke utan mina idioter,» sade hon,
då man förvånade sig öfver, att hon icke hellre
valde lugnet af fullkomligt privatlif, och den
som vet, hvilken glädje trots allt tungt arbete
och alla svårigheter ligger i denna verksamhet,
den förstår henne, förstår, att det tacksamhe-
tens och tillgifvenhetens solsken, som strålar
ur dessa förr så slöa och medvetslösa blickar,
kastar ett ljus öfver lifvet, som värmer och
manar till fortsatt arbete, så länge krafterna
vara.
Rik var Thorborg Rappe, då hon lefde sitt
lyckliga sorgfria barndoms- och ungdomslif —
rik då hon vid en älskad makes sida väl ofta
fick kämpa sig fram genom svårigheter och be-
kymmer, men hade i utbyte allt det ljufvaste
och bästa jorden kan skänka en kvinna —
kanske har hennes lif dock varit rikast, sedan
bon fick offra det i tjänsten för dessa armaste
bland människors barn!
£ K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0198.html
