Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 25. 17 juni 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Moderssorg.
p
Pn moder jag såg i smärta sänkt,
i sorg, som kommit så oförtänkt.
Jag glömmer ej blicken, hur skum den
var,
när hon på min fråga gafgråtfullt svar.
Den blicken han var dock så glad en
gång
som ungmöns jodlan.de sommarsång.
— — Hur kom då din sorg, o mocleri
säg,
hur kom du på sådan en tårarnes väg?
— — Jag hade en son — han var mig
så kår!
Nu borta, borta den sonen är!
Till skam och nesa han förts — o Gud,
hur kunde han glömma så dina bud?
I fängelset sonar nu gärningen sin,
ack, sonen, käraste sonen min!...
Jag vet det, jag vet, hur han glömde
Gud;
jag vet, hur han glömde heliga bud.
Jag vet, hur han glömde sin moders
bön,
jag vet, hur han kärlek gaf sorg till lön.
Han började dränka i giftig flod.
sin vilja, sin tro, sin själ så god.
Så domnade samvetet, kraften bröts,
så ljusaste framtid i mörker’slöts.
Och nu är han borta, sonen min —
i fängelset sonar han gärningen sin...
* *
*
O, moders sorg, hon är tung och svår,
och bitter är gäckad kärleks tår.
Ack, gå ej den vägen, som mynnar ut
i sorg för din mor, för dig själftill slut!
Ack, glöm ej manande modersbön,
gtf offrande kärlek ej sorg till lön!
Erik Modin
påminnas att nu ofördröjligen förnya prenumerationen,
på det att intet afbrott i tidningens ordentliga expedi-
tion må behöfva äga rum. Sent ankommande prenu-
meranter löpa risk att gå miste om ett eller annat af
de första numren i det nya kvartalet, alldenstund upp-
lagans storlek bestämmes efter antalet abonnenter, som
tecknat sig vid utgången af näst föregående kvartal.
i D U N
Sabbatshvila.
Af Ave.
«
ur vanligt är det ej nu för tiden att
höra öfveransträngning angifvas som or-
sak till nervositet, sinnessjukdomar och
mångfaldiga kroppsliga lidanden I Och lika
vanligt är det att erfara, hurusom en stor
del af dessa af öfveransträngning lidande
människor rent af förbise det faktum, att de
genom öfverträdelse af ett af mänsklighetens
grundlagsbud själfva ådragit sig det onda,
hvaraf de lida.
Sex dagar skall du arbeta, på den sjunde
skall du hvila!
Det är icke till den del af Iduns läsare,
som uppfattat den djupaste betydelsen af en
tidsindelning, hvilken ej, såsom förhållandet
är med månader och år, härleder sig från
naturen, som dessa rader skrifvas, ty för denna
läskrest är den sjunde dageu helig och en
välsignelserik gåfva, utan skall här blott ta-
las från allmän mänsklig synpunkt om ett
af de bästa medlen för att undgå öfveran-
strängning.
Du skall hvila på söndagen !
Helt visst måste det från början ha varit
en eller flere lättjefulla dagdrifvare af båda
könen, som bland kristna folk fallit på det
orådet att bryta mot ett lagbud, som så tyd-
ligt innebär den högsta vishet och den öm-
maste omvårdnad om mänskligheten som just
det budet om en regelbundet återkommande
hvilodag, ty det är ett kännetecknande drag
för alla lättingar, att de blott i otid fattas
af en hastigt uppblossande arbetsifver.
»Arbetsamhet är en stor dygd,» sa’ den
lata gumman, tog fram spinnrocken julafton
för att spinna garn till att laga strumpor
med under helgen.» Detta är folkhumorns
kortfattade beskrifnmg på detta slags män-
niskor.
De giriga ha troligeD varit de, som där-
näst trampat skaparens lagbud och kärleks-
gåfva under fotterna. De ha adderat ihop
söndagarne, räknat ut på öret, hur mycket
de förlorade på hvilodagen ; hur mycket guld
de kunde vinna, om söndagen förvandlades
till en arbetsdag, och så —
»Jag tackar Gud, att jag icke âr en syn-
dare, en girig!» tänkte den nöjeslystna kvin-
nan samt den unge rumlaren, och de gjorde
hvilodagen till en ansträngande förlustelsedag,
och i deras spår kom spekulationen i alla
gestalter, tills vi nu kunna anse söndagen
för den tyngsta arbetsdag för tusentals män-
niskor, för en ödeläggelsens dag för ännu
större skaror samt för den bullersammaste
för alla stadsbor.
För den, som blifvit van att hålla sjunde
dagen som hvilodag, kännes det hela veckan
som en afmattning i kropps- och själskraf-
ter, när denna dags ro, frid och hvila blif-
vit oss beröfvade, vore det ock endast genom
något s. k. oskyldigt »tidsfördrif». Ty den,
som förstår uppskatta den välsignelse — om
också blott i lekamligt afseende — som denna
hvila innebär, den önskar snarare förlänga
än fördrifva hvilodagen.
Och hur måtte det icke kännas ohyggligt
för de otaligt många, som börja en mer eller
mindre kropps- och själsansträngande arbets-
vecka efter en söndag, tillbringad på kalas
eller under många timmars dans af det mo-
derna slag, som för åskådarens fantasi fram-
trollar bilden af en trupp elefanter, jagande
i vild skräck genom snåren i en urskog.
Eller hur månde värdshuskunden, den fi-
nare som simplare, känna det på måndags-
morgonen ?
Ordet »frimåndag» ger oss en inblick i
frågan, och lifvet lär oss, att många andra
»geseller» än de, som tillhöra verkstäderna,
hålla frimåndag, om det än sker inom fyra
väggar.
En så allmän och inrotad osed som den
att missbruka hvilodagen afskaffas ej genom
borgerliga lagstadganden och, jag vågar tro
det, icke någonstädes genom att maskera för-
ströelse- och nöjeslusten genom kaffe- och te-
fester med prädikobihang; ty äfven sådana
sammankomster blifva, när de upptaga mest
hela dagen och ett stycke af natten, förslö-
ande för både kropp och själ.
Där hvarest sabbatens djupaste, kraftigaste
betydelse för människolifvet är okänd, där
måste tanken först riktas på det naturliga
botemedel mot följderna af öfveransträngning,
som vi äga i hvilodagen. Det är icke nog
med, att vår lagstiftning nu dragit omsorg,
för att vissa klasser af tjänstemän och be-
tjäning få söndagsfrihet, här måste göras ännu
mera än så; här måste man hos alla klasser,
alla stånd, hos den kristne som hos våra
hedningar, hos den för all religion likgiltige
som hos den stränge ensidige ifraren söka
väcka ett lefvande begrepp otn nödvändighe-
ten af lugn, ro och hvila på söndagarne.
I alla djuptgående rörelser är det hemmet,
som ger första stöten, och denna kan någon
gång förefalla så skenbart obetydlig, att den
så att säga tyckes blott vara gifven med ett
lillfinger.
Vill man nu på ett i djupaste mening
förnuftigt sätt råda bot på den tilltagande
nervositeten, lifsledan, de otaliga krämporna,
hvilka äro följder af en öfveransträngning,
som drifves till sin spets just på söndagen,
så måste reformen börja i hemmen. Men
denna början bör, för att hafva framgång,
ingalunda blifva ett tvärt afbrott af alla
nedärfda och ingrodda husliga vanor, utan
den måste förekomma som ett nästan omärk-
ligt utbyte af de falska söndagsnöjena och
njutningarna mot den äkta sabbatsglädjen.
För det första måste både husfadern och
husmodern -— främst dock den senare — un-
der lördagen ordna det så med göromålen,
att hela hushållet kan på söndagsmorgonen
vakna med det ljufliga medvetande, att de är
en hvilans och stillhetens dag, som nu hållit
sitt intåg. Det allra mesta af städningen är
undangjordt på lördagseftermiddagen eller
kvällen, frukosten i det närmaste ordnad och
färdig att sätta på bordet, äfven middagsma-
ten bör vara ordnad så, att det kräfver föga
tid och arbete för att anrätta den. Härige-
nom inträder ett visst högtidligt lugn i hu-
set; tjänare och matmor kunna ägna en stor
del af förmiddagen antingen till att taga del
i den offentliga gudstjänsten eller åt någon
sund och god läsning.
Det naturliga välbefinnande, som en dylik
förmiddagsstillhet medför åt hela hushållet,
riktar snart uppmärksamheten på det orim-
liga bruket att just på hvilodagen hafva ett
ännu värre matstök, bråk och tillställningar
med många rätter än under de sex arbets-
dagarne, och man uppbjuder under veckans
lopp sin uppfinningsförmåga för att så små-
ningom kunna förenkla söndagens matsedel,
utan att därför göra sabbaten till en otrefiig
fastedag med frestelser för hushållets manliga
medlemmar att äta utomhus.
Barnen vänjas vid att, åtminstone under
förmiddagen, sysselsätta sig med stillsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0199.html
