Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 17 juni 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 I DU N 1892
Oskar åter befann sig allena, framstodo de gamla
betänkligheterna i all sin styrka, och vännens väl-
menta prat återfördes till dess, enligt hans åsikt,
rätta dimensioner. Det var ju ej annat än ett
uttryck af dennes välvilja och vänskap. Han
granskade ånyo, för väl hundrade gången, Elsas
uppträdande. Ja, hon hade alltid visat sig vänlig
och deltagande mot honom, men sådan var hon
mot alla. Hon hade gråtit, då hon såg honom
ligga där, sjuk och hjälplös, men det skulle hen-
nes ömma hjärta nog kommit henne att göra,
hvem det än gällt. Huru han än i minnet genom-
gick allt, fann han likväl ingenting, som utvisade
en varmare känsla för honom. Nu rann honom
dessutom i sinnet Axels uttryck om doktorn, och
han mindes huru gladt och vänligt hon alltid be-
mötte denne, och att vid hans besök hennes skratt
ofta klingade lika muntert som de andras. Hvad
åter brukspatronen beträffade, så, om det fanps
något hos denne, som ej tilltalade jägmästaren,
var det just hans lilla skrytsamhet öfver sin egen-
dom och sin position i allmänhet. Nej, han skulle
ej utsätta sig för förödmjukelsen af ett afslag.
Han skulle ej löna den gästfrihet han åtnjutit
genom att störa friden i detta hem, ty att Axel
skulle taga hans parti, var naturligt, och med
kännedom om dennes häftighet, var det lätt att
förutse uppträden och stormar. Om några minu-
ter skulle han resa, och sedan hade han i sina
försummade arbeten tillräckligt skäl att draga sig
tillbaka. I denna lugnt resignerade sinnesstäm
ning åtlydde han middagsklockans ljud.
Vid bordet undvek han att möta Axels blick.
Det var dock tvänn.e tillfällen då han måste vända
sig till hvar och en särskildt, då brukspatronen
drack hans välgångsskål, och då han själf fram-
bar sitt tack. Axel hade då sett honom djupt in
i ögonen och nickat så menande, att Oskar nästan
kännde en sorts samvetskval öfver sitt nyss fat-
tade beslut. Men det fick ej hjälpa. Långt hellre
själfmant afsäga sig hvarje utsikt till lycka än
att, för den ytterst tvifvelaktiga möjligheten af
framgång, utsätta sig för misstanken att vara en
simpel lycksökare. Härvid antogo hans drag åter
sitt på sista tiden vanliga dystra uttryck, och Axel,
som iakttog honom med spänd uppmärksamhet,
började åter misströsta.
»Ännu ger jag likväl icke allt hopp förloradt,»
tänkte han för sig själf. »Det vore väl katten, om
jag ej skulle finna något medel att få det klart
mellan de där dumma människorna.»
Efter kaffet gick jägmästaren in till sig för att
packa sin kappsäck. De öfriga skingrades som
vanligt, och Elsa ämnade just aflägsna sig, då Axel
i klagande ton sade: »Går du också din väg?
Lämna mig inte ensam, kära Elsa, ty då dör jag
af ledsnad.»
»Det var förskräckligt,» svarade systern småle-
leende. «För att rädda ditt lif, får jag då väl
hålla dig sällskap en stund,» hvarefter hon åter-
tog sitt arbete.
Något samtal ville dock ej komma i gång, utan
sutto de båda syskonen tysta, upptagna af sina
tankar. Plötsligt utbrast Axel:
»Nej, vet du Elsa, så gärna hade jag kunnat
vara ensam. Det var förskräckligt, hvad du är
tråkig !»
»Tror du kanske, att du är roligare själf?» gen-
mälde flickan med ett försök att skämta. »Som
man ropar i skogen, får man svar.»
»Jag undrar just,» sade brodern i förtretad ton,
»huru länge Oskar tänker hålla på att packa.
Han tar väl med sig allt löst, som finns därinne.
Oskar!» utropade han högt. »Har du slutat snart?
Jag leds ihjäl här i ensamheten.»
»Jag kommer nu,» ljöd det därinifrån, och strax
därefter trädde jägmästaren ut på verandan. Han
studsade, då han såg, att Axel ej var ensam, som
han låtit påskina, men gick sedan lugnt fram och
tog plats på en stol vid sidan af den soffa, där
syskonen sutto,
»Ja, här sitta vi nu för sista gången tillsamman,»
sadea Axel sakta.
»Alt,» yttrade Oskar muntert, »jag hoppas få
komma igen då och då.»
»Men det blir ej detsamma,» invände den andre.
»Då kommer du som en främling på besök, då du
nu däremot varit som en af oss.- Och så om en
tid lämnar du trakten, och hvem vet, om vi nå-
gonsin få se dig mer.»
Elsa böjde hufvudet djupare öfver sitt arbete.
Jägmästaren gnolade: »Sörj ej den gryende dagen
förut.»
»Och att tänka sig,» fortsatte Axel häftigt, utan
alt låtse höra honom, »att det blott är af ren hals-
starrighet han på detta sättet lämnar oss, då vi
annars kunnat få vara här tillsammans i hela
vårt lif.» Liksom öfverväldigad af rörelse, reste
han sig hastigt och gick med stora steg ut i träd-
gården. Då han kommit så långt, att han trodde
sig obemärkt, spred sig ett listigt leende öfver
hans drag, och han mumlade tyst: »Nog har jag
gjort, hvad jag kunnat. Går det inte nu, så går
det aldrig!»
Emellertid befunno sig de båda, hvilka så oför-
modadt blifvit lämnade på tu man hand, i ej ringa
förlägenhet. Detta var i synnerhet fallet med jäg-
mästaren, hvilken snodde sina mustacher och få-
fängt sökte efter något att säga.
Slutligen bröt Elsa tystnaden.
»Hvad menade Axel med sitt uttryck nyss?» frå-
gade hon oskyldigt. »Har det varit tal om, att
jägmästaren skulle stanna kvar på orten?»
»Nej, visst inte,» genmälde denne hastigt. »Axel
bara pratar tok.»
»Jag vet inte, hvad jag skall tro,» återtog flic-
kan. »Han såg helt upprörd ut, och säkert kunde
han icke skämta om en sak, som så djupt intres-
serar honom ... och oss alla,» tillfogade hon, i
det hon uppslog ögonen, hvilka skimrade af en
förrädisk glans.
Nu var det slut med Oskars själfbehärskning.
Han böjde sig ned mot den i sin omedvetna rö-
relse dubbelt intagande flickan och sade med
något sväfvande röst:
»Ni har rätt, fröken Elsa, det bar verkligen va-
rit ett sådant förslag å bane. Men det var van-
sinnigt och kunde endast hafva upprunnit ur en
väns varma hjärta. Föreställ er en ung man utan
någon af de fördelar, man skattar högt i världen.
Då för ödet honom tillsammans med en familj,
tillhörande en annan och högre sfer än hans. I
denna familj finnes en dotter, hvilken genom sin
skönhet, sitt milda, behagliga väsen gör ett djupt,
ett outplånligt intryck på hans hjärta. Han fin-
ner, att hela hans framtida lycka beror på ägandet
af hennes hand. Ni bör dock förstå den ringe
mannens tvekan, innan han, därtill drifven af sin
kärlek och kanske äfven påverkad af vännens och
broderns uppmuntran, slutligen en dag vågar fatta
denna hand och säga: Elsa, låt mig behålla
den!»
Därvid fattade han den på soffkarmen liggande
handen och tryckte den hårdt mellan sina. Han
hade talat med tillkämpadt lugn, och lugnt, nästan
kallt lät Elsas svar:
»Jag fattar mycket väl er tvekan, och godt hade
varit, om ni ej låtit öfvertala er att tillfoga mig
denna förödmjukelse.»
Oskar hade blifvit alldeles blek.
»Förödmjukelse?» upprepade han. »Men ni har
måhända skäl att anse det så, ehuru jag ej vän-
tade ett så hårdt ord ur er mun. Ja, ni har rätt:
lika leka bäst med lika. Försök att förlåta min
djärfhet, och glöm den stackars dåren, som omed-
vetet gaf bort sitt hjärta, utan att betänka att få
ett till återskänk.»
Högrest och manlig stod han framför henne.
Men med lika mycken stolthet höjde flickan sitt
vackra hufvud.
»Icke så,» sade hon. »Detta ert ädelmod går
för långt, och fastän både min kvinnliga blygsam-
het och kanske äfven mitt högmod komma att
lida däraf, vill jag ej dölja, att jag både känner
till och till dess fulla höjd uppskattar er upp-
offring.»
»Uppoffring,» stammade Oskar, alldeles för-
stenad.
»Ja, det är ju rätta ordet. Då ni nu vet detta,
hoppas jag ni förskonar mig från allt vidare ord-
ande härom.»
»Nej, fröken Elsa,» ropade han utom sig. »Ni
måste förklara denna gåta för mig.»
»Nå, eftersom ingen förödmjukelse skall blifva
mig besparad,» svarade Elsa, och hufvudet höjde
sig ännu mera, ehuru ögonen glänste af återhållna
tårar, »så hör då. Jag vet fullkomligt väl, att
endast medlidande dikterat ert frieri. Mit} svaghet
att svimma, då ni begrafdes i ruinen, har ju ut-
gjort allmänna samtalsämnet sedan dess, och mitt
oförstårnd att det oaktadt åtaga mig en sorts vård
om er kunde ju blott tjäna att än ytterligare
framhålla min dåraktiga böjelse. Anna har redan
för flere dagar sedan gjort mig uppmärksam härpå.
Förut handlade jag blott af obetänksamhet, sedan
ville jag ingenting ändra, under den korta tid ni
var kvar. Och tillåt nu, att jag tager afsked af
er. Vid edra vidare besök skall jag om möjligt
undvika ett såväl för er som för mig plågsamt
sammanträffande.»
Hon ville stiga upp för att aflägsna sig, men
Oskar, som med stigande häpnad lyssnat till hen-
nes tal, kastade sig åter ned på stolen, fattade
hennes hand och förde den till sina läppar, i det
han hviskade: »Men du älskar mig då?»
»Visste du ej det?» frågade hon naivt.
»Hur skulle jag kunna ana det?» ljöd hans gen-
fråga.
»Men du,» stammade hon med flämtande bröst,
»du älskar mig då verkligen?»
»Mer än mitt lif,» svarade han sakta, och då
Axel efter en stund kom försiktigt smygande för
att se, hur det gestaltadei sig, sutto de bredvid
hvarandra i soffan, hans arm slingrad om hennes
lif, hennes hufvud lutadt mot hans axel.
»Hurra!» utropade Axel med trumpetröst. »Nej,
ni kan lugnt sitta kvar,» fortfor han, då de andra
förlägna drogo sig från hvarandra, »jag har för
min del aldrig sett en mera tilltalande tafia.» I
detsamma fick han syn på brukspatronen, som
passerade yttre förstugan, och började åter hojta:
»Pappa, kom hit, så skall pappa få se något,»
Brukspatronen kom, och om han än icke enligt
Axels profetia hoppade jämnfota, var likväl den
välsignelse, han gaf de unga, tillräckligt varm
för att för alltid ur Oskars själ bannlysa hvarje
tanke på, att ban »trängt sig in» i familjen.
Då den första sinnesrörelsen lagt sig, sade Axel
afgörande: »Nu stannar du naturligtvis kvar här,
och vagnen får hämta de andra vattumännen hit
ut i stället. De hafva rättighet att våra med, då
de nyförlofvades skål drickes.»
»Men ‘ mamma ,..» hviskade nu Elsa.
»Kom mina barn, så skola vi gå till henne,»
sade fadern.
»Men ej ett ord till systrarna, ropade Axel ef-
ter de bortgående. »Det skall bli lustigt att få
se deras fysionomier.»
På kvällen ankommo de väntade och visades
mot vanan upp i den stora salongen.
Där funno de fru brukspatronessanj med yt-
terligare ett tillskott i sin hjälplösa resignation
ligga i en hvilstoi, uppvaktad af Elsa. Herrarne
gingo samspråkande fram och åter öfver golfvet.
Siri satt vid flygeln, och Anna stod vid ett fön-
ster. De båda sistnämnda sågo något förvånade
ut öfver ändringen i resan och den ovanliga kal-
lelsen att infinna sig i detta rum, som brukade
användas vid högtidliga tillfällen.
Så snart hälsningarne voro öfverstökade, öpp-
nade Axel en dörr och vinkade utåt. Strax därpå
inbar betjänten en bricka med champagneglas och
en butelj. Han kringbjöd glasen, Axel tog hand
om buteljen, och medan skumpärlorna gnistrade
i aftonsolen, föreslog brukspatronen i korta, men
hjärtliga och om djup rörelse vittnande ord de
unga nyförlofvades skål.
Och nu var det, som Axel sade, »lustigt att se
fysionomierna.» Brukspatronessan klingade, gaf
de unga tu en luftig omfamning samt sjönk se-
dan utmattad ned i sin stol, döljande ansiktet i
den parfymerade näsduken. Anna gjorde en bug-
ning och återvände till sin plats med ett förakt-
ligt leende på läpparne. Detta frös dock bort,
då hon kom att varseblifva den förstulna blick,
som växlades mellan notarien och Siri. Den förre
höjde nämligen med menande allvar sitt glas, och
flickan slog ned ögonen och rodnade djupt. Därpå
såg hon åter upp och tömde glaset med en half
nick, hvarefter notarien äfven drack ur till sista
droppen och sedan skyndade fram för att hämta
hennes tomma glas. I detsamma märkte den
äldre systern, att Axel med gäckande uppsyn be-
traktade än henne, än de båda. Hon satte hastigt
ifrån sig sitt glas och lämnade rummet utan att
säga ett ord.
Den ende, som kunde väcka deltagande, var
den stackars doktorn, som såg helt olycklig ut.
Då likväl Axel påfyllde hans glas och helt tyst
bad att få dricka med den ende, som förblifvit
sitt ideal trogen, log han åter gladt. och sade:
»Ja, käre vän, det var en illusion som ramlat.
Jag får väl säga som Ström på den där minnesrika
afskedsfesten : »det är väl, att det finns goda hus-
hållerskor att få, ty nu kommer jag nog att dö
som en gammal ungkarl.»
»Så du pratar,» inföll Axel. »Du skall med
säkerhet under ditt lif påträffa en annan kvinna,
som kommer dig att med undran tänka på den
tid, då du trodde dig hafva funnit ditt ideal här
på Finnsboda.»
Innehållsförteckning.
“ Thorborg Rappe ; af E. K. (Med porträtt.-) — Moderssorg.
af Erik Modin. — Sabbatshvila ; af Ave. — »Utan Tvjärta» ; en
miniatyrbild af Hlgn. — Svenska folkskolans balfsekelsjubj_
leum ; af TI. V. — Iduns Bkollofskoloni. — »Gamla fröknar» ■
reflektioner af Helena Nyblom. (Forts.) — Ur notisboken.
— Teater och musik. — Idealerna ; berättelse af C. O. Gumce-
lius. Bel. med hedersomnämn. vid Iduns stora prist. (Forts,
och slut.)
{Sparsamma husmödrar! Rekvirera Bjurholms porter, SeÂÿdSgfwmsSÎ’.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
