Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 17 juni 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I D U N 199
gin man själf, och är hon icke nöjd med sitt
öde, får hon skylla sig själf. Men man väl-
jer icke sina föräldrar, sina syskon eller sin
öfriga familj själf, och ingen har rätt att för
evigt binda tillsammans två människor, som
icke äro bundna genom äktenskapet.
Eu ogift kvinna, som plågas af en egois-
tisk far eller bror eller äldre släktinge, som
hon är beroende af, kan söka sin befrielse.
Men hur ofta finner man icke, att hon icke
gör det? Hur ofta ser man icke en sådan
uppoffrande dotter eller syster stanna på sin
plats intill det sista och sysselsätta sig med
ett otillfredsställande arbete — eller intet ar-
bete alls. Det finns gamla människor, som
vilja, att man i det oändliga skall spela kort
med dem eller sitta och småprata om ingen-
ting; — och detta innehållslösa lif stå många
gamla flickor ut med, utan att beklaga sig,
utan att bli retliga, ja, ofta utan att bli små-
aktiga.
De kunna i sådana förhållanden visa den
stora styrkan hos en mänsklig själ, som lif-
när sig af en andlig’föda, som är deras hem-
liga. skatt, och hvilken håller dem friska, goda,
ja, glada midt i den mest triviala, enformiga
och dödande omgifning.
Är däremot den person, af hvilken en ogift
kvinna är beroende, en intelligent och verk-
sam människa, hur ofta har man då icke sett,
hur en dotter eller syster kan vara en be-
gåfvad fars eller brors högra hand, både som
praktisk hjälp oeh som andlig kritik. Mån-
gen vetenskapsman har en sådan kvinnas hjälp
att tacka för framgången i sitt arbete; hon
har varit den, som lättat den tråkigaste delen
af arbetet för honom genom att uppsöka och
afskrifva material, hon har hjälpt hans minne,
undanskaffat alla störande inflytanden och i
tider af tvifvel och oro varit den sporrande
tro och den uthålliga vilja, som ha stärkt
mannens arbetskraft.
Att sådana ensamma kvinnor, — kvinnor
utan ett eget hetn, — både känna sig nyt-
tiga och lyckliga, — därpå finnas allt för
många bevis, för att man skulle kunna tvifla.
Men nu kommer den sista kategorien af
ogifta kvinnor, -— de som äro absolut en-
samma, och som i denna isolerade ställning
ha en mindre eller större förmögenhet, som
gör det obehöfligt för dem att frivilligt ställa
sig i beroende af andra. Det är dessa kvinnor,
som, beröfvade alla närmare kärleksband, taga
det till sin uppgift att älska mänskligheten.
Deras tid tillhör dem, deras dag tillhör
dem, och hvem kan göra sig blind och döf
för det faktum, att för en hvar, som vill
tjäna sin nästa, finns det med hvarje morgon,
som uppgår, oändliga tillfällen därtill.
Där finns ju hela den skara af ensamma
sjuka, ensamma gamla och ensamma barn,
som mest af allt behöfva sympati, behöfva
känna, att det finns någon, som vill dem väl,
någon, som kommer till dem och ieke glöm-
mer dem.
Huru en ensam människa, som har sin hälsa,
ett, ögonblick kan beklaga sig öfver att hon
ingenting har att göra, tyckes ofattligt.
Det arbete, som föreligger, är helt enkelt
omöjligt att hinna, och det fordras härskaror
af arbetare för att lyfta en ringa del däraf.
Visserligen har samhället gjort mycket och
gör mera för hvar dag; hospitaler, sjukhus,
fattigskolor, omsorg för de fattiga i hemmet
äro hjälpmedel, som beständigt utgrena sig
längre och längre.
Men det ligger något i det rent personliga
intresset, det direkta deltagandet mellan män-
niska och människa, som också har sin befy-
delse, kanske den allra största, och hvars väl-
görande inverkan knappt kan ersättas af
några offentliga institutioner, och detta värf,
detta att bringa hjälp att lefva eller hjälp att
lida för sina medmänniskor, är ett värf, hvar-
till den, som är fri och ensam, kan ägna sig
bättre än någon annan.
Jag anser, att de närmaste plikterna böra
vara de viktigaste för enhvar.
En hustru och mor, som sk die lämna sina
egna barn för att sköta andras, försumma sitt
hus för att gå på möten och filantropiska
komitéer, skulle endast dåligt tjäna det godas
sak. Lyckligtvis kunna alla, gifta och ogifta,
män och kvinnor, alltid få många anledningar
att ge något af sin tid och sina krafter till
lidande medmänniskor, men det kan icke
för de flesta bli en hufvuduppgift, så snart
de ha valt ett visst centrum att verka för.
Men dessa fria och ensamma kvinnor, som
redan genom sitt eget glädjelösa, försakande
lif äro ett exempel för andra ensamma och
sörjande, som på grund af sin egen rena och
fläckfria vandel ha rätt att uppmuntra andra
till ärbarhet och renhet, — hur kunna icke
alla dessa mer än någon husmoder, som från
sin egen lycka talar till de fattiga, mera än
någon gift präst, som sitter med ett godt äm-
bete och uppmanar till kyskhet och försakelse,
mer än alla välbergade, välbeskyddade män-
niskor inverka på, hjälpa och stärka sina
lidande, syndiga och olyckliga medmänniskor!
(Forts.)
Up notisboken.
Tillbaka till hemlandet. Kronprinsessan
Victoria återkommer, efter hvad nu är bestämdt,
måndagen den 27 d:s till Stockholm från sin ut-
rikes vistelse. Hennes hälsotillstånd är, enligt in-
gångna underrättelser, synnerligen tillfredsstäl-
lande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
