Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 24 juni 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\ D Ü N ____________________________Î892
Hjärtats lif är poesi; Kan du bära tankens kval,
Denna ungdoniseld, som lågar, Vakar du och manligt strider,
Denna längtan, själen plågar, Kanske molnet skall omsider
Är blott anad harmoni. Vika från ditt ideal.
jf. jS. j3. j^ELHAYEN,
Där genom sfog od) fält jag går
nästan alltid ett vänligt ord att bifoga vid be-
talningen, såsom; »det måtte vara ett mycket
tråkigt, högst litet lönande arbete att sy linne-
söm», — eller dylikt. Men damerna, ofta de
förmögnare, hade endast till hands; »det fal-
ler sig allt för dyrt; detta få vi billigare sydt
hos den och den,» o. s. v. Iduns tänkande
läsarinnor skola säkerligen med mig hoppas,
att dessa tider äro förbi, och att den rörelse,
som nu går genom våra led, först och främst
må föra till medkänsla för dc arbetande och
lidande systrarna.
Emellertid uppnådde Emilie Hacksell en
sådan skicklighet i linnesömnad att, då en af
henne handsydd skjorta sändes till en pariser-
exposition, hon erhöll pris för densamma.
Under detta ensamma lif, fullt af arbete
och försakelser af alla slag, väcktes det begär
till författarskap, som i en aldrig slumrande
fantasi funnit sin näring och i någon mån
förljufvat hennes hårda ungdom. På lediga
stunder skref hon nästan alltid och utgaf på
slutet af trettiotalet ett häfte Poetiska försök
af Emma H. Längre fram utkommo efter hvar-
audra: »Till nya världen», »Stjärnornas barn»,
»Sjökaptenens hustru», m. fl.
Nu fann Emilie Hacksell, att hon lättare
med pennan än med nålen kunde förtjäna sitt
uppehälle, och hennes fantasi och stora arbets-
förmåga framkastade oafbrutet nya planer och
arbeten. Nu skrefvos en tid poemer och no-
veller för kalendrar och tidskrifter, hvarpå un-
der de därpå kommande tjugu åren följde ro-
manerna »Gertrud», »Husmamsellen på Helge-
stad», »En kyrkogårdens hemlighet», »Brud-
kammaren», »Korset vid Värnaskogen», »Gun-
nils dröm», »Hyacinthe», »Tvänne hustrur men
ingen kärlek», »De hemlighetsfulla resande»,
»Neckens brud», »Spegelrummet på Virsta-
borg», »En marknadsafton» samt den sista på
hösten 1890: »Öfverstinnans sömndryck».
Men där fanns aldrig någon beskyddare till
hands, ingen som kunde draga fram hennes
talang. Ensam och ofärdig, kännande föga
sina litterära samtida och i stort behof af me-
del, gick hon med sina arbeten till tidningen
Fäderneslandets redaktör, som mottog dem alla
och införde dem som följetong i sin tidning.
Ty som hon själf säger; »solskenet lockar all-
tid, då de mörka skuggorna däremot stöta till-
baka.» Och det var ju naturligt, att man inte
ville eller kunde erkänna, att den fattiga linne-
sömmerskan ägde någon särdeles förmåga.
Sedan några år tillbaka är Elis Emil bosatt
i Strängnäs, där jag helt nyligen haft nöjet att
göra hennes bekantskap. Den gamla, hårdt
pröfvade är nästan alltid bunden vid sina rum.
»Jag bor i min gungstol,» brukar hon säga,
och se’n hon med en inbjudande gest visat
den besökande plats i sin soffa, talar hon
gärna om både gamla och nya tider. Intres-
serad af dagens alla frågor, yttrar hon sig i
religion, i politik och sociala spörsmål med
en nästan modern åskådning. I litteraturen
håller hon dock, som de flesta af den genera-
tion, hon tillhör, strängt på idealet. Då jag
kom att nämna några namn af den framskjutna
naturalismen, blixtrade den gamla damens ögon
af harm. »Min kära vän,» sade hon, »vi
skola ej tala därom.» Och sedan tilläde hon
med sitt blida, älskliga leende: »Eller kanske
det är så, att jag inte förstår det där moderna
skrifsättet.»
I onsdags tyllde, som sagdt, den gamla
skriftställarinnan sitt åttionde år. Den flitiga
hand, hvars nål tagit lika många styngn som
penna steg, börjar känna ålderns trötthet efter
ett långt arbetsiif. Dock händer ännu någon
gång, att hon lämnar ett litet bidrag till plats-
tidningen.
Elis Emil har många vänner i svenska hem,
och till Emilie Hacksell komma helt visst där-
för många vänliga tankar att i dessa dagar
vandra med varm hälsning och önskan till en
fridfull afton, en jätteserie af lyckönsknings-
telegram på dessa underliga vägar, som ej be-
höfva trådar af metall och elektriska batterier
för att förena hjärtan från östan och vestan,
norr och söder med hennes lilla vrå i den
täcka mälarstaden.
Hertha.
sommarnatten tn jag går
blank granars kunfla gömma.
Där sfogen infer, syns ännu
en sällsam öager strömma.
Klart sfimranöe t silfuerglans
kär borta ängen fyuilar,
Ijtt mellan täta grenar blott
en käntpak ljusning silar.
3 mina fotspår kå oc£j 5a
en fuist, som brädes, rasslar,
oef} ofuanför i träöets topp
en uafen fågel prasslar.
3ag stannar, lyssnankc: jag fan
mitt eget fjjärta böra,
od} tusen ljuö från sfilöa f)åll
nå pärlanöe mitt öra.
£ångt in en taltrast stämmer opp
sin öritl me6 toner flara,
oel} fpitterröster som i för
uppå fjans solo spara.
(£n ängsfnarr utur trägen £?als
sitt sträfpa locfljuö tpingar;
från byn, öär öansen fypirflar än,
ett fröjörop stunöom flingar.
Kr granars l}ägn jag träöer ut:
parm luften mot mig ankas,
od} ängens blomsterångor Ijuft
i Ijennes ftäftar blankas.
På renen pik ket trollsfa sfen
en lysmasfs facfla kelar,
ett syrsepar sitt instrument
i ljögljukk täflan spelar.
i sommarnatten ljusa,
ket är som l}örke runkt omfring
jag frisfa frafter brusa,
som t}örke jag naturen all
tnek rastlös ifper sträfpa
od} uppå lifpets rifa päf
mek enigt jubel päfoa.
^ernîmrd Risberg.
il-
Vikten af en god början.
Af Maina.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns senaste
pristäfling.
Ä
ll början är svår, säger ordspråket, och
detta besannas vid mångfaldiga tillfällen
i lifvet, ända från den stund vi ängslades för
en lämplig inledning till vårt första bref.
Men all början är äfven viktig såsom varande
fortsättningens grundval. Det stoltaste palats
löper fara att sammanstörta, om ej grundlägg-
ningen är omsorgsfullt utförd. Mången lof-
vande telning, som med lämplig jordmån och
god vård kunnat växa upp till ett skuggrikt
träd, förkrymptes af brist på näring och
skötsel.
Äfven människobarnet är ett slags telning,
hvars utveckling i otrolig grad är beroende
af den tidiga omvårdnaden.
Mångens hela lif blef förfeladt just därför,
att det från början försummades och missrik-
tades. Från vår första stund behöfva vi i
sanning att stödjas och omhuldas och detta
med så mycket större nödvändighet, som det
gäller en fostran både för tid och evighet.
Det gäller icke blott lekamligt, utan äfven
ett andligt lif, och båda behöfva ans och
näring för att ej förfaras.
Också borde barnens värld, så långt möj-
ligt är, vara fridlyst mark. Vi äldre borde
göra, hvad på oss ankommer, för att därifrån
utestänga, allt, som kunde besudla barnahjär-
tat, grumla barnasinnet. Barnaåldern är mot-
taglig för intryck, barnaörat och barnaögat
uppfatta snabbt.
Må vi besinna detta och vara på vår vakt.
Vår frälsare uttalade ju ett ve öfver dem,
som förarga en af dessa små, och vi borde
väl då i barnens närhet känna oss stå på
heligt rum, så att säga draga våra skor af
fotterna. De skulle då, dessa små, skonas
för mycket, som de nu, ofta till obotlig skada,
få höra och se.
Huru ofta få de ej från de äldres läppar
t. ex. höra skämt, som icke höfves. Ja,
hvem förmår väl uppräkna allt, hvad små
barnaöron få höra under samkvämen, så inom
som utom föräldrahemmet.
Ett mycket vanligt för att ej säga ett
stående skämtämne inom många kretsar är
äktenskapet eller rättare dess föregångerska
trolofningen. Det är alltid svårt att höra
det heliga neddragas till ett föremål för skämt
och löje; det blir rent af upprörande, när
barn finnas med i kretsen. Ja, det går icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
