Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 24 juni 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1802 I DUN 203
sällan ända därhän, att de små själfva göras
till föremål för det tanklösa skämtet och få
heta »fästman och fästmö». Man känner sig
manad att tillropa dessa besinningslösa pladd-
rare ett: respekt för barnaåldern!
Kunna väl de barn, som uppväxa under
sådana förhållanden, få vördnad för något,
som behandlas på detta vanvördiga sätt?
Kan man ej snarare frukta, att giftet skall
så småningom tränga från örat till hjärtat,
och att de således skola för hela lifvet taga
denna fråga lätt, taga henne som en leksak
blott. Och om de en dag själfva komma
att stå inför vakt af make eller maka, kan
man ju med skäl befara, att de äfven taga
det steget lätt och skämtsamt, som dock är
ett af de betydelsefullaste i lifvet.
Så ingås många äktenskap, minst sagdt,
obetänksamt och blifva oftast också därefter.
Och kan man egentligen vänta någon verklig
lycka i en förening af en så ytlig art, af ett
förbund, som kanske knutits utan en enda
bönesuck till Gud om hjälp och ledning vid
det viktiga valet? Och dock behöfde väl
detta företag, om något, att blifva ämne för
bön.
Men ej blott barnaörat, äfven barnaögat
behöfver skyddas mot orena intryck. Finge
barnets blickar t. ex. från början mötas af
flärdlös enkelhet, är jag öfvertygad, att vår
värld skulle få ett betydligt mindre antal
flärdfulla människor, än nu blir fallet. Detta
ligger dock ej inom möjlighetens gränser i en
tid, då flärdlös enkelhet hör till de sällsynta
undantagen och barnet vid så godt som hvarje
steg mötes af lyx och öfverdåd i alla skep-
nader. Äro de små ej själfva mycket ofta
utstyrda som modèdockor, en vemodig syn
för hvarje kännande och reflekterande män-
niska?
Behöfver då verkligen barnet all denna
grannlåt för att blifva en älsklig företeelse?
Är ej dess oskuld en fullgod prydnad, som
gör hvarje annan öfverflödig?
Dessutom dröjer det ej länge, innan bjäfset
blir till skada. Snart nog börjar lillan finna
behag i sina spetsar, band och puffar, och
så börjar fåfängans säde att skjuta ned sina
första rottrådar i det stackars lilla barnahjärtat.
Hon börjar jämföra sin fina dräkt med små
jämnårigas tarfligare utstyrsel, och så är egen-
kärleken väckt; hon känner sig angenämt be-
rörd af sina leksystrars beundran, och så är
vägen banad för smickrets försåt. Snart,
kanske låugt innan barnaålderns gräns är
hunnen, har måhända af det oskuldsfulla,
omedvetna barnet blifvit en behagsjuk ung
dam, som på ytlighet och flärd öder sina
bästa krafter och så förkväfver gåfvor, hvilka,
rätt utvecklade, kunnat blifva till rik välsig-
nelse. Fm flärdfull och ytlig kvinna är
oftast en mycket själfvisk varelse med hjärtat
så uppfylldt af det egna jaget, att föga rum
finnes för någon eller något utom henne.
Huru trång blir ej en sådan kvinnas syn-
krets, huru svårt för henne att höja sig öfver
dessa ömkliga småting, dessa toalettintressen,
som med tusen trådar fjättra hennes ande
vid stoftet.
Om en moder besinnade allt detta, skulle
hon väl ej hafva hjärta att, så att säga, lägga
snaran för sitt barns fot, föra giftbägarn till
dess läppar. Nej, har modern — ty det är
ju egentligen hon, som gifver hemmet dess
prägel — rätt blick för sina barns väl, be-
mödar hon sig tvärtom att låta enkelhet, som
trifves väl tillsammans med god smak, blifva
förhärskande inom hemmet i ett och allt, så-
ledes äfven i hennes och barnens klädedräkt.
Hon skall därigenom gifva sina barn ett värn
emot många frestelser, för hvilka de eljes
lält kunde blifva offer. Visserligen lyckas
icke modern alltid i sina sträfvanden att rena
de ungas smak, men nog öfvar hemmets ex-
empel i allmänhet ett bestämmande inflytande
på barnen och kan således blifva dem en
skyddande motvikt mot skadliga inflytanden
utifrån.
Men äro då våra hem alltid lämpliga plant-
skolor för det uppväxande släktet? Är den
andliga lifsluften inom dem i allmänhet så
beskaffad, att evighetsbrodden i barnahjärtat
däraf stärkes och befordras, eller är hon ofta
måhända snarare ägnad att förkväfva den-
samma? Taga våra mödrar i allmänhet sitt
dyra, jag skulle vilja säga heliga kall med
det allvar, som frågans omåttliga vikt kräf-
ver?
Tyvärr behöfver man ej blicka vida om-
kring för att inse, det mycket i dessa stycken
återstår att önska. Långt ifrån alla hem äro,
hvad de borde och kunde vara. Allt för
många mödrar öfverlämna åt tjänarinnan den
omedelbara vården om de späda små och nöja
sig med en blott inspekterande ställning in-
om barnkammaren, såvida nämligen de ej af-
skudda sig äfven denna plikt såsom allt för
besvärlig. Detta öfverlämnande är tyvärr nu-
mera så vanligt, att det nästan betraktas som
ett halft underverk, om en mor ur de bildade
klasserna med egen hand t. ex. ombesörjer
sitt lilla barns morgon- och aftontoalett. Jag
sade: »nöjer sig» med en blott inspekterande
ställning, ty den moder gör stora förluster,
som på detta sätt afstår rättigheter, hvilka
borde vara oförytterliga.
Är det ej naturligt, att ditt barns första
kärlek kommer att tillhöra sköterskan, så
vida denna nämligen ej gör sig alldeles ovär- I
dig densamma? På henne falla blickarne ur j
små nyvaknade barnaögon, mot henne sträc-
kas små knubbiga barnaarmar. Det blir hon,
som får värmas af det oskuldsfulla leendet,
de kärleksfulla smekningarne; med ett ord,
det blir hon, som kommer att intaga första
platsen i barnets hjärta, du den andra, om ens
denna beskäres dig. Är ej redan detta stora
förluster?
Men ej nog härmed. Man kan med skäl
frukta, att förhållandet mellan dig och ditt
barn aldrig kan blifva det rätta, innerliga och
förtroliga, om det ej får, jag skulle vilja säga
växa in. Man kan befara, att det för hela
lifvet kommer att blifva något af främling-
skap eder emellan. Den mest lidande parten
af eder två blir dock ditt barn, som aldrig
får den verkliga kärleken till sin moder och
sålunda gör en oersättlig förlust. Den rätta
såningstiden försummades, då kärlekens säde
kunnat i barnets hjärta slå djupa rötter, mäk-
tiga att värma och värna hela lifvet igenom.
Enligt den naturlag, som Gud nedlagt i våra
hjärtan, kan nog äfven i ett senare lifsskede
ett slags kärlek till modern uppstå hos bar-
net, men då vida underlägsen den förra, så
till art som bärkraft.
Må du, moder, då i tid besinna allt, hvad
du sätter på spel genom att svika den post,
som Gud alldeles särskildt anförtrott åt dig
och ingen annan. Du skall då ej kunna
vika därifrån oaktadt alla de mödor och för-
sakelser, som där möta dig, och lönen skall
ej låta vänta på sig.
Snart skall du få erfara, huru ljuft det är
att lefva för och med ditt barn, att steg för
steg följa dess utveckling samt huru helgande
och stärkande tillika. Du skall få känna,
huru allt det renste och bästa inom dig väck-
tes till lif under den stilla samvaron med
ditt lilla oskyldiga barn. Du skall mer och
mer inse, hvilken hög uppgift det är att fostra
små, som höra himmelriket till, och ingen-
städes finDa dig lyckligare än inom det egna
hemmet. Om detta förhållande en dag blir
mera allmänt inom våra familjekretsar, skola
vi ej så ofta, som nu är fallet, få se den ve-
modiga synen af barnaskaror, hvilka afton
efter afton lämnas åt sig själfva och åt tjä-
narne, medan far och mor njuta sin frihet
utomhus.
Sådana små tyckas mig likna vilsna lam
utan herde, och hela hemmet gör ett intryck
af ödslighet. Barn, som på detta sätt i regel
beröfvas välsignelsen af ett stilla familjelif,
få ofta något själfrådigt och godtyckligt, nå-
got sträft och pockande öfver sig. Också
äro de ju vana vid själfstyreise. Tjänstperso-
nalen skulle visserligen utgöra ett slags vi-
karierande öfverhet, men inför denna känner
sig småherrskapet såsom »öfverklass».
Och kan man väl begära mycket af dylika
små vildplantor? I sanning, nej. Här bör
mycket litet fordras, men mycket lillgifvas.
Ansvaret hvilar på väktarne, som så brist-
fälligt sköta sin post. Frågas nu, om de
små äro rätt tillfreds med denna sin själf-
ständighet, måste svaret än en gång blifva
ett nej. De äro ingalunda lyckliga barn.
De känna, att något väsendtligt fattas, men
förstå ej, att barnet måste lefva under föräl-
drarnes hägn, värmas af deras kärlek för att
vara lyckligt. De veta ej af erfarenhet, att
den barnafröjd fördubblas, som delas af far
och mor, förstå ej heller, att deras frihet
måste slutas inom föräldramyndighetens skran-
kor för att rätt kunna njutas. I stället drif-
vas de hit och dit af de egna hugskottens
I kastvindar likt unga träd, som förlorat sina
I stöd.
En liten gosse prisade en gång sin kamrat
lycklig, som alltid funne sin mor hemma,
när han äterkomme från skolan. »När jag
kommer hem till frukosten,» klagade den lille,
Ȋr mamma oftast ute och promenerar eller
gör visiter. Ibland säga jungfrurna, att det
blott var ett ögonblick, sedan hon gick, och
då må du tro jag rusar utför trapporna för
att se, om jag ej möjligen vid gathörnet kan
få en skymt af henne, men jag kommer nästan
alltid för sent.»
Det gjorde mig af hjärtat ondt om den
lille, och jag tänkte i mitt sinne: nog kunde
din mamma förlägga sina promenader till
någon annan tid än just till ditt frukostlof.
Då föräldrar på detta sätt ägna största
delen af sin tid och sitt intresse åt sällskaps-
lifvet med dess många fordringar, blir det
dem ju fullkomligt omöjligt att lära känna
sina barns karaktärer, lynnen, anlag m. m.
Ej heller kunna de ju hjälpa dem att strida
emot fel och svagheter, om hvilkas tillvaro
de (föräldrarne) äro i det närmaste okunniga.
Många tankar tänkas, många känslor erfaras,
om hvilka far och mor aldrig få en aning,
främmande som de äro för sitt barns inre
värld.
(Slut i nästa n:r)
Äktenskapskärleken är själarnes förruälning,
andarnes förbindelse och sträfvande efter hjär-
tats förening, som öfvergår i sinnenas förening
och slutas därmed.
E. Svedenborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
