Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. 24 juni 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■g 3 c
> O >-
© * s:
”•o
"SO
§|_»
aï
+->
« <o
sc cc ^
■« «I
* 3
=•3
I P -+->
älc
3.« O
=} ° 0)
s
co :0 0
S*Q-
S SuD
a S co
s SPS
.:0 •”
te ^
AocJ «
fl fl
^5 fl. rf
rfl © •
S.*.g
sli
bß~ eö
SÿS
—. ÏÔ fl
S3 A®
5 g*
fl?|
OCÖ © M
«Ö ÿ fl
C >
Cl O1^
sar
-A ©
aw’î
2 eg J
CA: a
«fl DCÖ -fl
«5 *fl
a ©
«
25^
1°|S
i fl
fl)
+»
<0 ?
DS!
co
eg I
fl
■S3
g 4
.2-
2 =
ö js
0 5>
B g
fl) fl
&§
CQ M
L o
(TJ 0
’S®
»
208
Kandidaten kom långsamt fram till skrindan.
Han hade en bredskyggig stråhatt i stället för den
röda fezen, men skuggade ändå ögonen med den
magra handen, som hade något nästan kvinnligt i
form och färg: »Var inte för sträng, fröken Rig-
mor. Jag sof inte godt i natt; det är sä vanligt,
att jag sofver dåligt efter resor, och jag skulle ju
försöka taga skadan igen på morgonen, därför satt
jag och läste. Ni vet, man är vanligtvis egenkär
nog att tycka, att man somnar fortare vid andras
tankar än vid sina egna.»
Han talade i en ton af trött ironi, som lät full-
komligt naturlig, men som verkade tryckande på
de båda andra. Karl Hjort fick ett drag af
föraktfull förvåning, och Rigmor såg misslynt ut.
»Kan man bli så förbi efter en liten resa på
sex timmar?» ...
»I en kvaf järnvägskupé, som skakar så, att man
knappt kan fatta, att man håller ihop, när man
kommer fram ... Jo, fröken Rigmor, det kan man,
och om man sedan underkastar sig att åka i
skrinda, så försäkrar jag er, att det är heroism.
Ha vi långt till ängen, herr Hjort?»
»Tre och en half timmes väg, herr kandidat,» -
var det torra svaret, och fröken Rigmor brast i
skratt :
»Stackars kandidat Kruuse, hur skall ni hålla
ut?»
»Jag håller inte ut, fröken — jag dör... Af
värme om inte annat. Ett sådant solsken.»
»Ja, är det inte härligt?»
»Härligt!» Han skakade på hufvudet och tor-
kade sig i pannan med sin näsduk. »Om man
åtminstone fick det siladt genom löfhvålf» ...
»Eller genom ett fönster?»
»Ja, eller genom ett fönster. Detta är outhärd-
ligt.»
»Men det är vårt sätt att hålla sommar.»
»Chacun son goût.»
»Ah — Karl brukar säga, att han helst ville
vara zulukaffer och springa omkring i en urskog,
och det kan jag så väl förstå. Jag tycker inte
heller om civilisationen om sommaren.»
»Nej, det märks.»
»Hur så?»
Kandidatens matta ögon släpade sig från flickans
stora landthatt till kanten af hennes bomullskjol:
»Fröken har glömt att vara kokett,» sade han och
vände sig till hennes kusin: »Herr Hjort — om
jag fick besvära er om så pass mycket civilisation,
att ni vore så artig och stannade, skulle jag vara
er högst förbunden. Detta är verkligen för myc-
ket för mig» ... Skrindan hoppade öfver ett par
stenar, och han grep med komisk bestörtning i
spjälorna.
Den unge landtbrukaren vred på hufvudet:» Herr
kandidat,» sade han, »vi ä’ framme.»
Den andre gjorde en djup bugning: »Jag måtte
ha varit i mycket angenämt sällskap, eftersom tre
och en half timme kunnat gå så fort.»
Karl Hjort bjälpte Rigmor att stiga ur.» Nu får
jag väl ingen hjälp af dig mer, tänker jag.»
»Nej, nu skall kandidaten och jag vara lata,»
sade hon och hoppade upp i en höstack med en
nick åt sin kusin, som körde tvärs öfver ängen,
och så knäppte hon händerna kring sitt knä och
började se på kandidaten med ett ljust glitter inne
i blicken: »God dag, Georg,» hviskade hon plöts-
ligt med sitt hufvud bredvid hans.
Han nickade, där han satt lutad mot stacken
med handen under kinden och ögonen slutna, som
om han sof... Ett stort bi surrade omkring ho-
nom, alldeles in under hattbrättet, men han brydde
sig icke om att jaga bort det.
De tego båda ett par minuter, men i ett nu
gled flickan ned från sin plats, så alt höet yrde
omkring henne: »Ah Georg, har du ingenting att
säga mig — inte ett enda ord?»
»Låt mig slippa tala — det är en sådan hvila.»
Hon trallade på någon melodi och började samla
några blåklintsblommor, som hängde vid stacken :
»Vet du, hvad de lukta, Georg?»
»Ingenting.»
»Jo, sommar. De ha precis samma doft som
luften från juni till september. Kan du inte
känna?... Det är nyslaget hö och varm jord och
solsken och — »
»Söta Rigmor, det sticks.»
»Nu är du tråkig,» sade hon och slog honom
öfver kinden med blommorna.
»Är jag det? Skall jag då nödvändigt skrufva
upp mig till konversation, när jag inte orkar. Jag
trodde ändå, alt vi två kommit sä långt, att vi
skulle kunna tiga en stund tillsammans.»
»Äh prat, hvad skulle det tjäna till?»
»Tjäna till,» han sträckte på sig, »kära Rigmor,
nu är du dum »
»Ja, jag är dum, men tänk bara, om jag stode
ut med att vara spirituel, jag också, så kunde vi
IDUN
ju ta lifvet af hvarandra med esprit. Dumheten
är det allmänmänskliga, och jag vet inte, hvarför
du skall vara så där exceptionelt kvick nu, när
du hvarken har frack eller balleda. Om du bara
kunde säga något riktigt stockdumt, är jag säker
på, ätt det skulle krya upp dig. Hvad det skulle
klä dig att vara så där naturlig och glad som
Karl ! »
»Som Karl? Vraiment.» Han drog upp ögon-
brynen. »Ni ä’ visst mycket tillsammans, unge
herr Karl och du?»
»Ja, hvarenda dag. Antingen är han hos oss
eller jag hos dem, och du kan tro jag har haft
godt af hans sällskap.»
»Såå?»
»Ja, jag var odräglig, när vi flyttade ut, så ona-
turligt dumt blaserad och så vanvettigt stormför-
älskad i en viss lång, blond filosofie kandidat,
som tog sig präktigt ut på piedestal.» Hon log
och sprang baklänges nedåt ängen med små korta,
dansande steg, men när han icke gjorde min af
att följa efter henne, rusade hon fram och ska-
kade honom i armen. ȁh nej, var nu riktig du
— du — du,» bad hon skrattande.
Han hade tagit af hatten och stod där och strök
sig öfver pannan. »Skratta inte,» sade han hårdt.
»Hvafalls?»
»Du måtte väl kunna se, att jag har ondt i
hufvudet. »
Hon svarade icke, men vände sig ifrån honom
och sneddade öfver ängen.
»Rigmor! Hvad år det för barnsligheter? Är
du nu ond?»
»Ond — nej, men jag tycker du kunde vara
litet älskvärdare, när det är så längesedan vi
träffades.»
»Jag vet inte, om älskvärdhet nà’nsin varit min
specialitet.»
»Ja, inte jag heller,» sade hon och dök ned i
fickan efter en äppelkart, som hon började bita i,
så att det knastrade i tänderna.
»Nej, låt bli. Det skär i mig — — uh då–––
Jag undrar inte på, att Byron aldrig kunde förlåta
kvinnorna, att de äta.»
»Jag bryr mig inte om Byron.»
»Men du kunde väl åtminslene bry dig en liten
smula om mig.»
Han tog henne temligen omildt om handleden,
och deras blickar skuro hvarandra i hvassa
strålar.
»Inte om du är en sådan estetisk stackare, att
du inte tål höra eller se mig äta,» sade hon och
bet gång på gång i sitt äpple.
»Vildkatt!» Han hade slungat henne ifrån sig,
så att hon föll mot en stack, och sprang fram för
att hjälpa upp henne, men hon låg kvar och skrat-
tade honom in i ansiktet. »Åh — hå, hå — hvem
kunde tro, att en spleensjuk filosofie kandidat
kunde vara så stark ... Tack, tack,» hon tog hans
hand med en ironisk bugning, »jag vet inte, hvil-
ket som klär dig bäst, du oförliknelige Georg —-
att vara brutal eller chevaleresk.»
Han var blek af en nervös otålighet, som han
icke kunde behärska.
»Se så,» sade han, »stig nu upp.»
»Med nöje. Jag trodde annars du tyckte om
att se kvinnor vid dina fotter, Byronepigon. Och
det kan nog hända, alt jag drömt mig på knä för
dig många gånger ... Det är det egna med dig,
att du kommer en att drömma i en balsal och
vid eldljus, men så här i solsken... nej!»
»Jaså, här är hennes nåd färdig med sina dröm
mar?» log han öfverlägset.
»Ja.» Hon hade satt sig på marken och be-
traktade länge och allvarsamt med hakan stödd
mot händerna detta svagt ironiska, fina, nervösa
leende, som icke längre ägde någon makt öfver
henne, ty det var som om hansj magra, bleka an-
sikte med dess knippen af knappt märkbara ryn-
kor förlorat allt sitt gamla, mystiskt lockande lif.
»Jag tycker inte om människor, som inte tåla
att ses i solsken,» sade hon oöfverlagdt.
»Commentt »
Hon rodnade och teg.
Han hade lagt sig midt mot henne med arm-
bågarna i en höbundt. »Du är kritisk i dag?»
frågade han matt med en lång blick ur sina blåa
ögon. Och då hon icke svarade, fortfor han sakta,
som om han talat för sig själf : »Jag vet, hur en
sådan sinnesstämning kan komma öfver en och
göra hela lifvet sjukt för ens blick.»
»Nej, Georg, kom bara inte med det där nu
igen, det har plågat mig länge nog.»
»Hvilket?» frågade han lugnt.
»Din lifsleda, som tog sig så bra ut efter femte
valsen, när du fick stå och vara vältalig vid ett
glas vin, och som slog mig som någonting stort
och intressant, därför att jag inte visste, att det
enda intressanta, som finns, är lifsglädjen.»
1892
Han lät hufvudet sjunka ned i höet, och klap-
pade händerna. »Bravo, bravo, herr Hjort!»
»Nej, du tar fel, det är inte Karl, som kommit
mig att tänka så — det är — jag vet inte, men
du passar inte härute, du passar inte till hvad
jag nu känner.»
»Jag är alltså en öfvervunnen ståndpunkt, är
det det du menar?»
»Ja.»
»Tack.» Han reste sig till hälften, och det gick
en ryckning öfver hans ansikte. »Det vill säga,
att mohren kan gå?»
»Georg, om jag sårat dig, har jag gjort det mot
min vilja.»
»Naturligtvis, och vi ska skiljas som vänner,
var det inte det du ville säga mig?» Han tog
hennes händer och drog henne sakta emot sig
med en ömt vemodig blick. Hon hade sänkt sina
ögon, bäfvande i sin innersta själ under tjuskraf-
ten i hans väsen och buren in emot honom på
en svag, magnetisk ström, då sommarstillheten ut-
öfver ängen på en gång bröts af sorl och glada
röster och hon .slet sina händer ur hans.
Det var skördfolket, som drog förbi med fyllda
vagnar. Varm och strålande satt Hjort högst
uppe på ett hölass och nickade till de två ute på
ängen.
»Nu är det snart slut med er lättja, för nästa
gång vi komma, ta vi höet och er med.»
Kandidaten hade blifvit mörk i ögonen, medan
han lät sin blick hvila på Rigmor, som stod och
såg efter sin kusin. »Nyss var jag visst mer än
lofligt naiv, men förlåt mig,» han bugade sig med
kall artighet — »te roi est mort, owe le roih
Hon såg på honom med en fast, klar blick.
»Slå mig gärna, käre herre, men låt mig skratta!
Att man kan ropa ’iefve konungen’, det tror jag
inte, men jag vet, alt konungen är död.» Och
hon sprang efter skrindan.
»Kari, Karl, får jag följa med!»
Två starka armar drogo henne upp i höet, som
doftade i sommarmorgonens solsken.
Halfårspreniimeranter
och
kvartalsprenumeranter
å
Iflnn »di Iflnns Mode- och Mmerlmi
uppmanas att ofördröjligeu förnya prenu-
merationen, enär upplagans storlek i god
tid måste bestämmas och senkommande
löpa risken att bli utan ett eller annat
af kvartalets första nummer.
Prenumerationspriset ställer sig som
kändt på följande vis :
För Idun ensam:
halft Sr........................................................kr. 2: —
kvartal........................................................ » 1: 20
För Idun med Modetidning:
Utan kolor. planscher:
halft år.......... kr. 3: 25
kvartal .......... » 1:85
Med kolor. planscher:
halft år ........kr. 4: —
kvartal .......... » 2:25
%
Iduns byrå
hålles stängd lördagen d. 25 juni.
Innehållsförteckning.
Emilie Hacksell; af Herta. (Med porträtt.) — Midsommar-
nattsstämning ; poem af Bernhard Risberg. — Vikten af en god
början ; af Maina. Bel. med hedersomnämn. vid Iduns senaste
prist. — I »damernas paradis» ; pariserteckningar för Idun af
Alvar Arfwidsson. III. — Midsommarbild från vestkusten; af
Elin Ameen. — »Gamla fröknar» ; reflektioner af Helena Ny-
blom. (Forts.) — Iduns panoptikon ; af Renholm. — Ur notis-
boken. — I solsken ; utkast af Jane Gernandt.
Sparsamma husmödrar! Rekvirera Bjurholms porter, fullgod med Göteborgs,
men betydligt billigare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
