Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 1 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210 ÖUN Ï892
Jag nöjd vill vara, hur det går!
Om nej på nej min önskan får,
Hvad hjälper mig att gråta?
Utsår jag storm med häftigt sinn’,
Min bittra lön blir hvirfvelvind,
En lön mig ej kan bâta.
p. jT. jBoYE.
historiska dragen af de slitningar och strider,
m hvilka det moderna Tyskland rest sig upp,
men att storhertiginnan Louise stått dem allt
för nära för att ej ha kylts af deras skugga,
är enhvar klart. Och för henne, som van-
drat fråD en älskad sons dödsbädd direkt till
sin faders sista stunder, medan redan en ve-
modigt bitter död hotade den ende broderns
lif, äro de innerliga sorgerna ej opröfvade.
Men visserligen har hennes lif ock haft
rika ämnen till glädje. I ett lyckligt äkten-
skap har hon vid sin makes sida tum för
tum kämpat sig till sitt folks tillgifvenbet och
kärlek. Och det är hennes stora seger, att
den sannerligen icke gafs henne utan strid, ty
den preussiska prinsessan var icke angenäm
för badensarne i de stridiga dagar, hon först
trädde in i sitt nya hemland. Deras gunst
sökte hon heller aldrig, men deras hjärtan till-
tvang hon sig till sist genom sitt blida, för
all nöd ömmande väsen, sitt dådkraftiga del-
tagande i alla de verk, som gingo barmhärtig-
hetens och den enande kärlekens vägar.
Bland några af de solljusaste stunderna i
sitt lif räknar storhertiginnan Louise de min-
nesrika dagar i slutet af september 1881, då en
dubhelfest af rik betydelse firades i det hög-
tidssmyckade Carlsruhe — hennes och hennes
makes silfverbröllop och den enda dotterns för-
mälning med kronprins Glustaf af Sverige och
Norge. Den hjärtliga värme, med hvilken då
hennes hadensare deltogo i sin furstefamiljs
glädje, var för henne det käraste och stoltaste
vittnesbördet, att alla politiska antipatier, allt
stort hat, allt smått groll var glömdt och för
alltid borta för den hängifvenhet, som hon
vunnit med kärlekens sega, outtröttliga kraft.
Helt visst kunde hon ock intet bättre tillönska
sin dotter, som nu, liksom fordom hon, skulle gå
bort från föräldrahemmet att söka ett nytt hem
i ett främmande land, än att det äfven en
gång måtte beskäras henne att mottaga ett
helt folks kärleksgåfvor, hvilka icke gifvas för
makts skull oeh för fursteglans, utan för hjär-
tats medkänsla oeh sanna kvinnlighet.
Vikten af en god början.
Af Maina.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns senaste
pristäfling.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
är af de små flickorna blifvit små frök-
nar om 12 till 13 år och ogräset blif-
vit alltför frodigt, föräldramyndigheten
alltför maktlös, anlitas slutligen helpensionen
— ett hemmets fattigdombevis. Detta nöd-
fallshem skall nu på ett par år godtgöra
föräldrahemmets alla försummelser, hvilket ju
är en orimlig begäran. Visserligen kan skol-
hemmets tukt och omvårdnad på kort tid nog
verka åtskilligt till förbättring, men det kan
vanligen endast blifva ett afhuggande af ogrä-
sets toppar. Rötterna uppfylla jorden och
visa tyvärr mycket ofta sin fulla lifskraft,
så snart plantan återkommit till hemmets
mark. Det krokigt var, kan nog hållas rakt
nder trycket af det nya hemmets vakt och
lagar, men, en gång lyckligt undan denna
press, återtager i allmänhet det unga trädet
sin förra form. Intet kan till fullo ersätta
den tidiga uppfostran, och det är dessutom
helt visst Guds mening — så är åtminstone
min tro — att hvarje hem, där en moder
finnes, skall taga vård om sitt och sina och
låta nöd fallshemmen varatill för de moderlösa.
Men om hemmet någonsin skall blifva i
stånd att fylla sin bestämmelse, måste kvin-
nans uppfostran vändas in på en helt annan
väg än den hittills följda.
Det fanns en tid, som våra åldringar — i
många fall med skäl — kalla den gamla
goda tiden, då kvinnans uppfostran var så
uteslutande afsedd för verksamhet i hemmet,
att det aldrig ens blef tal om bokliga kun-
skaper för henne. Detta var ju att smida
anden i bojor, och nog böra vi kvinnor vara
tacksamma, att dessa åsikter slutligen fingo
vika för en rättvisare uppfattning, och att
nya verksamhetfält i följd häraf öppnades
för oss.
Emellertid synes mig, att man i denna
fråga har efterhand öfvergått till en annan
ytterlighet, och kvinnan tyckes nu uppfostras
för allt annat, blott ej för hemmet. För
hvarje annat kall anses förheredelse af nö-
den; till husmoderns mångsidiga och makt-
påliggande värf träder däremot den unga kvin-
nan ofta fullständigt oförberedd. Boken har
under barndomstiden blifvit så godt som en-
våldshärskare och håller flickhjärnan i trägen
verksamhet. Följden häraf blir i allmänhet
den, att då skolflickan, vanligen blek och
öfveransträngd, hinner de 15, 16 åren, är
hon icke allenast fullkomligt främmande för
allt, hvad huslighet heter, utan blickar där-
jämte ofta med en viss ringaktning ned på
de enkla sysslorna inom hemmet och anser
det vida under sin värdighet att därmed be-
fatta sig.
Lyckligtvis börjar man mer och mer inse,
att det ej gärna kan längre få fortgå på
detta sätt. Hemmet måste återbörda sin an-
del i kvinnans intresse och krafter, och vi
kunna ej nog glädjas öfver hvarje steg, som
tages mot det målet.
Äfven här gäller det en god början, och
denna kan göras långt förr, än man i all-
mänhet tror. Redan tidigt är nämligen den
lilla flickan i stånd att utföra små värf in-
om hemmet, där det finnes godt om just så-
dana små bestyr, som lämpa sig för hennes
krafter. Redan tidigt kan den lilla handen
vänjas att göra nytta, att ställa till rätta, i
första rummet hvad hon själf bringat i oord-
ning. Du bör tidigt vänja dina barn, att de
ej äro till blott för att betjänas, utan äfven
för att i sin förmåga betjäna, aldrig tillåta
dem att af maklighet skjuta ifrån sig på an-
dra, hvad de kunna göra själfva. På detta
sätt rycker du allt som oftast på egoismens
rötter och hindrar dem att tränga ned i
bjärteåkern. Dessa skenbart obetydliga och
därför ofta opåaktade omständigheter bidraga
långt kraftigare, än man måhända föreställer
sig, att dana karaktären.
Äfven sedan skolan lagt beslag på dagens
flesta stunder, kan tid räddas undan för en
och annan liten praktisk öfning, blott man
en gång fått öppet öga för vikten häraf. Och
så finnas ju de långa ferierna, då dessa öf-
ningar kunna blifva fullständigare. Du bör
låta din flicka under dessa frihetstider få del-
taga i alla möjliga husliga sysslor. Till och
med skurviskan bör ej blifva henne främman-
de, om också bekantskapen göres endast på
lek. En dag kan ju komma, då hon nöd-
gas lägga hand äfven vid detta slag af ar-
bete, och då är godt att hafva början gjord.
För öfrigt är golfskurning ingalunda ett så
afskräckande företag, som de oinvigde inbilla
sig. Det är tvärtom ett reelt styrkearbete,
hvarom man som barn mycket gärna vill
vara med, och därtill en förträfflig gymnastik
för den unga kroppen. Kunna skurlektio-
nerna därjämte göra klart för din flicka, att
intet hederligt arbete förnedrar, huru ringa
det än må vara, så hafva väl sällan några
stunder blifvit bättre använda.
Det ligger i kvinnans och således äfven i
flickans natur ett behof att hafva något att
omhulda. Aldrig glömmer jag min förtjus-
ning, när min mor eu sommar anförtrodde
mig en hel kull ankungar att vårda. Hvarje
dag städade och sandade jag goifvet i deras
lilla gemak, redde sedan af gräs och mossa
en mjuk bädd samt ordnade supéen. När
aftonen kom och jag hade min kull lyckligt
under tak, var det min fröjd att genom en
springa på dörren betrakta mina skyddslin-
gar, där de hopkrupna hvilade i sin grön-
skande vrå, ech helt moderliga känslor fyllde
mitt 12-åriga bjärta.
Gif alltså din dotter någon bestämd upp-
gift att fylla, och du skall därigenom lära
henne än bättre förstå arbetets glädje. Aldrig
skall hon t. ex. finna sitt lilla rum så in-
bjudande, som då hon med egen hand städat
och ordnat detsamma, aldrig några grönsaker
så smakliga, som dem hon själf uppdragit
och vårdat. Genom detta rörliga och verk-
samma lif under skolans mellantider, växer
flickan upp till en frisk, handlingskraftig ung
kvinna, fri från alla dessa förslappande gril-
ler och drömmerier, som under ungdomsåren
pläga följa sysslolösheten i spåren. Skall
detta lyckliga resultat uppnås, måste emeller-
tid äfven skolan göra, hvad på henne an-
kommer, och så begränsa sina fordringar, att
ej terminen tager de krafter, ferietiden gaf.
Hem och skola böra äfven på detta område
sträfva gemensamt. Först när de göra detta,
kan man för vårt uppväxande släkte få hop-
pas en fullt normal utveckling.
Om så den unga kvinnan en dag skall
träda in i eget bo, kommer hon, tack vare
sin förståndiga uppfostran, ej att höra till
dem, som lämna vården om hus och hem åt
legda händer, ej häller till dem, som anse
sig behöfva en hel armé af tjänare, så ordi-
narie som extra. Genom att själf påtaga sig
en icke ringa del af bestyren inom hemmet
kan hon tvärtom ansenligt inskränka det sed-
vanliga tjänareantalet, till fromma för husets
ekonomi. Hon har i sitt föräldrahem fått
lära sig, att sparsamheten måste vara genom-
gående vid allt, om man med begränsade till-
gångar skall få debet och kredit att gå ihop,
och än mer, om man vid årets slut skall få
ett litet öfverskott för framtiden. Hon vet
äfven, att husmodern kan kraftigt medverka
härtill, och detta icke minst genom de mån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
