Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 1 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1802 I DUN 211
gahanda småting, hon har att förvalta. Dessa
kunna nämligen i en sparsam, hand blifva
lika mänga kanaler att föra välmågan in i
huset, om än endast steg för steg. Men äf-
ven de sraä rännilarne bidraga ju, hvar i sin
mån, att öka flodens vatten, och äfven det
största ämbar kan droppvis fyllas.
Alla kvinnor äro dock ej ämnade till hus-
mödrar, torde någon invända. Väl sannt,
men också om kvinnan ej får ett eget bo att
vårda, kan hon ju blifva satt att verka in-
om andras. Dessutom skall insikten i dessa
rent praktiska göromål alltid blifva henne
till gagn, hvilket än hennes lefnads kall må
blifva, och godt är för öfrigt att vara
rustad för alla möjligheter.
En rätt husmor förstår äfven att från bör-
jan rätt behandla sina tjänare och skaffar sig
således af dem tillbörlig aktning och lyd-
nad, utan att behöfva för detta ändamål vädja
till sin mans ingripande. Härigenom bidra-
ger hon ej ringa till husfrid och trefnad. För
öfrigt är det ju fullt i sin ordning, att hon
sköter sitt område och ej förstör sin makes
hvilostunder medels järemäader öfver tjänarne.
En kunnig husmor förstår, hvad hon bör
fordra och icke fordra af sin tjänarinna, och
kan därför rättvist fördela arbets- såväl som
hvilotiderna. Af egen erfarenhet vet hon, att
dessa senare väl behöfvas, om den arbetande
skall med glädje kunna sköta sitt kall. Li-
kaledes vet hon, att de husmödrar taga stor-
ligen fel, hviika ständigt peka på bristerna
vid arbetet och däremot tiga, när de med
skäl kunnat gifva ett uppmuntrande ord, äg-
nadt att väcka ambition och villighet. Detta
förfaringssätt brukar endast alstra liknöjdhet
och bitterhet hos föremålet därför och ofta
reta till gensvarighet. Följden blir vanligen,
att hemmet utsattes för ett ständigt omby-
tande af tjänare, en formlig folkvandring, och
detta ofta till ömsesidig skada.
Sannt är, att nya kvastar sopa bäst, men
sannt är äfven, att ingen mossa växer på den
sten, som ständigt rubbas.
Man kan nämligen ej af tjänarinnan vänta
stort intresse för ett hem, som endast blir
henne ett slags anhaltstation. Fördragsamhet
behöfva vi alla, således äfven tjänarne. Dess-
utom kan en god och förståndig husmor ofta
fostra dessa till den plikttrohet och duglig-
het, de vid ankomsten saknade. Under denna
fostringstid uppstår mången gång mellan mat-
mor och tjänarinna en tillgifvenhet, som un-
derlättar uppgifterna för båda parter.
Men lika visst som det är matmoderns
plikt att öfva fördragsamhet och ej utan vi-
dare afskeda, lika visst är, att många tjä-
nare finnas, som trotsa äfven de bästa bemö-
danden, det mest uthålliga tålamod från sin
matmors sida. En god och trogen tjänare
är för ett hem en stor skatt, det är emeller-
tid det vissaste af allt.
En mycket stor vikt ligger därpå, att den
första bosättningen sker efter en förståndig
och enkel plan, så att ej det unga hemmet
från början kommer att bära på en tryckan-
de skuldbörda. Härudnnan fela i allmänhet
våra dagars »nybyggare» blott alltför myc-
ket. Det nya hemmet skall blifva tidsenligt
och vid tillträdet därjämte vara komplett ända
till de minsta detaljer.
Jag vet dock ett ungt par, som redde sitt
bo efter en helt annan metod. De hade att
välja mellan skuldsättning och årslång vän-
tan och — valde ingendera. I stället be-
siöto de att till en början endast skaffa sig
det allra nödvändigaste bohaget och det öf-
riga efter hand i mån af tillgångarna. De
gjorde så och äro nu sedan 10 månader ett
lyckligt äkta par, som håller på att så små-
ningom komplettera sitt enkla, men trefliga
hem. De hafva inrättat sitt lefnadssätt så,
att kassan hvarje månad får ett litet öfver-
skott, hvilket användes att fylla någon af
boets luckor. På detta sätt växer hemmet
fram under deras egna händer och blir dem
därför dubbelt så kärt. Hvarje föremål där-
inom förvärfvas ju genom gemensam sträfvan
och försakelse, men skaffar också vårt unga
par en extra festdag i månaden.
Jag finner metoden förträfflig och undrar
just, om ej åtskilliga människopar skulle
vara hågade att följa exemplet. De skulle
säkert icke ångra det beslutet. Helt visst
skulle äfven de inom kort finna, att den
sanna lyckan långt hellre vill spegla sig i
förnöjsamma människoögon än i dyrbara try-
måer, samt att hon mycket väl reder sig utan
plyschbeklädda divaner, ja, till och med utan
matsalens ekmöbel, huru oumbärlig denna än
tycks vara nu för tiden. Förståndiga nybyg-
gare bannlysa med ens från sitt hem alla
festmiddagar och dito supéer, hviika ofta på
några få timmar tillintetgöra resultatet af
långa månaders sträfvanden, oeh där man i
allmänhet har så innerligt tråkigt, att både
värdfolk och gäster draga en suck af lätt-
nad, när afskedsstunden slår.
Nej, så illa vilja de alls icke ställa sig. De
veta, att äfven här gäller det att börja vis-
ligen, ty en gång inne i sällskapslifvets hvir-
vel, har man ej lätt att komma därifrån.
Några få verkliga vänner, med hviika de
kunna umgås förtroligt och enkelt såsom en
vederkvickelse efter arbetet, se där allt, hvad
de önska af sällskapslifvet!
Må då den dag ej vara fjärran, när sven-
ska män och kvinnor lära sig konsten att
begränsa Iefnadsbehofven, lära sig konsten att
lefva efter, ej öfver, sina tillgångar. Myc-
ken synd och sorg skola då undvikas, myc-
ken lifskraft bevaras.
Men först och sist, må kvinnan blifva in-
om hemmet, hvad hon kan och bör blifva,
och aldrig finna denna verkningskrets för
ringa och obetydlig. När hon där stilla och
obemärkt utför sin lifsgärning, när hon där
fostrar söner och döttrar till gudsfruktan och
kristliga dygder, verkar hon ju för det stora
hela, för fosterlandet, som är sammanfatt-
ningen af alla hemmen.
”Det re’n är sent”.
ftlbert Falk var döende. När han nu låg
’NjnT där ensam, utan några vänner — med
Qjj undantag af värdinnan, som visat honom
en moders ömhet —- kommo minnen från lyck-
ligare och gladare tider i hans tankar. Han
hade varit operasångare, en anspråkslös med-
lem af kören. Han hade dåraktigt hoppats
att en dag blifva något stort, men hans äre-
giriga drömmar hunno aldrig förverkligas. Dö-
den låter ej muta sig.
Det var den sista dagens morgon. Han
hade haft en sömnlös natt. Plötsligt vände
han sig till sin uppmärksamma värdinna, hvil-
ken han alltid kallade »moder».
»Hvad är det för dag, moder?»
»Onsdag, min gosse; men hvarför frågar
ni det?»
»Låt mig se ett ögonblick i tidningen,»
svarade han. Då han fick den, upplyste en
glädjestråle hans tärda drag, och han utbrast:
»Faust, Faust, huru härligt!»
»Hvad är det,» frågade hans värdinna, men
hon påminde sig genast, att blott en sak i tidnin-
gen ägde intresse för honom — aftonens före-
ställning på operan.
»Faust, säger ni,» fortsatte hon. »Är det
ej en af de bästa operorna, eller hur?»
»En af de bästa? Den bästa, utan jäm-
förelse den bästa. Åb, jag skall aldrig få höra
den mera — aldrig.»
»Säg ej så, min gosse, säg ej så. Vi skola
hoppas det bästa.»
»Hoppas! För mig finns intet hopp, moder.
Aldrig mera får jag höra denna härliga musik.»
Efter en stund hviskade han :
»Ge mig penna, bläck och papper; men
fort, fort.»
»Penna och bläck?»
»Ja, fort.»
» Hvad skall ni skrifva om ? »
»Om min älsklingsopera — Faust.»
»Till hvem, min gosse?»
»Till Margaretha!»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
