Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 1 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
några andra barn. Hvar och en, som endast sett
Valeria, ingat hon en känsla, ej blott af beundran,
utan äfven af djup aktning; så imponerande och
dock blygsamt var hennes uppträdande, och så
föga syntes hon själf känna makten af sina behag.
Somliga funno henne visserligen vara något blek ;
blicken ur hennes ögon, hvilka nästan alltid hol-
los sänkta, uttryckte en viss skygghet, ja, till och
med fruktan. Hennes läppar krusades blott sällan
af ett lätt leende, och hennes röst kunde knappt
någon säga sig hafva hört. Men ryktet påstod, att
den var förtjusande, och att Valeria, efter att hafva
inneslutit sig i sin kammare, älskade att tidigt
om morgnarne, då hela staden ännu låg i djup
sömn, sjunga gamla sånger, ackompagnerande sig
på sin luta. Oaktadt sin blekhet, blomstrade Va-
leria af hälsa, och äldre människor till och med
måste vid hennes åsyn inom sig säga: *0, huru
lycklig skall väl ej den yngling blifva, för hvilken
en gång skall öppna sig denna härliga blomma,
som ännu äger knoppningens hela jungfruliga
friskhet.»
II.
Fabio och Muzio sågo Valeria för första gången
på en praktfull folkfest, anordnad på befallning
af Ferraras hertig, Erkolo (en son till den rykt-
bara Lucrezia Borgia), till ära för några ädlingar,
som från Paris blifvit inbjudna af hertigens gemål,
dotter till den franske konung Ludvig den XII.
Valeria salt vid sin moders sida i midten af tri-
bunen, som på stora torget i Ferrara var upprest
för stadens förnämsta damer. Båda, såväl Fabio
som Muzio, blefvo samma dag förälskade i Valeria,
och då de aldrig dolde något för hvarandra, så
erfor snart hvar och en af dem, hvad som försig-
gått i vännens hjärta. Då öfverenskomma de
sinsemellan, att båda skulle söka närma sig Valeria,
och att om hon hedrade någon af dem med sin
hand, den andre skulle utan knot underkasta sig
hennes beslut.
Några veckor senare lyckades det dem, tack
vare deras goda rykte, att vinna tillträde till en-
kans svårtillgängliga hem. Hon inbjöd dem att
besöka sig, och nu kunde de båda vännerna nä-
stan hvarje dag få träffa Valeria och samtala med
henne. Och allt starkare och starkare glödde kär-
leken i de båda ynglingarnes hjärtan. Valeria vi-
sade dock ingeu af dem företrädet, ehuruväl deras
sällskap syntes behaga henne. Med Muzio samtalade
hon om musik, men oftast underhöll hon sig med
Fabio. Inför denne kände hon sig mindre skygg.
Slutligen beslöto de båda männen att söka få sitt öde
afgjordt samt sände Valeria ett bref, hvari de bådo
henne förklara sig, hvilken af dem hon ämnaderäcka
sin hand. Valeria visade detta bref för modern
under försäkran, att hon gärna ville förblifva ogift.
Men om hennes mor önskade, att hon skulle gifta
sig, så skulle valet af make bero på moderns afgö-
rande. Den vördnadsvärda enkan grät några tårar
vid tanken på, att hon skulle skiljas från sitt äl-
skade barn. Dock till att afvisa en friare fanns ej
någon rimlig orsak, och hon skattade båda vän-
nerna fullt värdiga hennes dotters hand. Men som
hon i hemlighet föredrog Fabio och trodde, att
Valeria delade hennes tycke, bestämde hon sig
för denne. Dagen därpå blef Fabio underrättad
om sin lycka, och för Muzio återstod intet annat
än att hålla sitt löfte och underkasta sig.
Och han höll äfven sitt ord; men att vara vittne
till sin väns, sin medtäflares lycka — det för-
mådde han ej. Oförtöfvadt sålde han största de-
len af sin egendom, och efter att hafva hopsam-
lat några tusen dukater begaf han sig på en lång
resa i Österlandet. Vid afskedet med Fabio lof-
vade han denne, att han ej skulle återkomma till
Ferrara, förrän han säkert kände, attden sista gnistan
af hans passion hade slocknat. Tungt kändes det
Fabio att så skiljas vid sin barndoms- och ung-
domsvän, men den ljufva väntan på en stundande
sällhet utplånade snart alla andra känslor, och han
hängaf sig nu helt åt sin segerkrönta kärlek. Kort
därefter gifte han sig med Valeria, och först då
erfor han hela värdet af den skatt, han vunnit.
Han ägde en förtjusande villa, omgifven af en
skuggrik trädgård och belägen ej långt från Ferrara.
Dit flyttade han med Valeria och hennes-mor, och
här ingick nu för dem en tid af ogrumlad lycka.
Äktenskapet visade först Valerias alla fullkomlig-
heter i deras rätta ljus, och Fabio å sin sida ut-
vecklade sig snart till en ryktbar målare —- han
var ej längre en skicklig dilettant; han hade vun-
nit mästerskapet.
Valerias mor gladde sig och välsignade Gud,
när hon såg det unga parets lycka. Fyra år svunno
hastigt hän som en Jjuf dröm. Blott ett fattades
de unga makarne; endast detta förorsakade dem
sorg: att de ej fingo några barn. Hoppet därom
förlorade de likväl ej. Mot slutet af fjärde året
ÎD U N
tillstötte en stor och verklig sorg: Valerias moder
dog efter endast några dagars sjukdom.
Valeria grät bittra tårar, och först tiden förmådde
lindra smärtan af denna förlust. Men ännu ett
år förgick, och lifvet framflöt åter i sin forna bädd.
Och se, en vacker sommarafton återkom helt ovän-
tadt Muzio.
III.
Under alla fem år, som förflutit sedan hans af-
resa, hade ingen hört någonting om honom. Alla
rykten rörande Muzio hade dött bort; det var som
om han hade alldeles försvunnit från jordens yta.
När Fabio mötte sin vän på en af Ferraras gator,
hade han så när skrikit till af öfverraskning och
glädje och förde honom genast till sitt hem. I
den till villan hörande trädgården fanns en afsi-
des liggande och beboelig paviljong, i hvilken Fa-
bio inbjöd sin vän att bosätta sig. Muzio mottog
tacksamt hans anbud och flyttade redan samma
dag öfver dit tillsammans med sin betjänt, en
malaj, stum, men icke döf, och att döma af lif-
fullheten i hans blick, utrustad med mindre van-
liga förståndsgåfvor. Tungan på den arme man-
nen var bortskuren. Muzio förde med sig ett tio-
tal koffertar, innehållande en mängd af de mest
olikartade dyrbarheter, samlade af honom själf
under ständiga och vidsträckta resor.
Valeria gladde sig åt Muzios återkomst, och han
å sin sida hälsade på henne gladt och vänskaps-
fullt, men lugnt; och efter allt att se hade han
trofast hållit det ord, han gifvit Fabio.
Under dagens lopp medhann Muzio att ordna
allt åt sig i paviljongen. Med malajens hjälp pac-
kade han upp en mängd dyrbara och sällsynta
saker: mattor, sidentyger, dräkter af sammet och
guldbrokad, vapen, dryckeskärl, pokaler och fat,
prydda med emalj, guld- och silfvesaker, smyckade
med pärlor och turkoser, skrin och kistor med
rika inläggningar af bernsten och elfenben, slipade
kristallflaskor, välluktande kryddor, rökelsekar,
skinn af vilddjur, fjädrar af de sällsyntaste fåglar
samt en mängd andra föremål, hvilkås blotta an-
vändande syntes hemlighetsfullt och obegripligt.
Bland alla dessa skatter fanns äfven ett pärl-
band af sällsynt skönhet, hvilket Muzio erhållit
af själfve shahen af Persien för någon stor och
hemlig tjänst. Han utbad sig af Valeria att med
egen hand få fästa detta pärlband omkring hennes
hals. Det kändes henne ovanligt tungt och varmt,
och det liksom häftade sig fast vid huden. På
aftonen, då de slagit sig ned på terassen i skuggan
af oleander och lagrar, började Muzio berätta om
sina resor. Han talade om af honom skådade,
fjärran aflägsna trakter, om skyhöga berg, om flo-
der, som mera liknade haf. Han beskref kolos-
sala tempel och palatser, tusenåriga träd samt i
.alla regnbågens färger skimrande fåglar och blom-
mor. Han berättade om de städer och folk, han
besökt, och hvilkas blotta namn klingade sällsamt
och sagolikt. Hela Östern var för Muzio bekant.
Han hade genomrest Persien, Arabien — det land,
där hästarne äro skönare och ädlare än alla an-
dra lefvande varelser. Han hade trängt djupt in
i Indien och till och med uppnått gränserna af
Kina och Tibet, hvarest den lefvande guden själf,
under namn af Dalai-Lama och i skepnad af en
stum människa med smala, sneda ögon, bosatt
sig på jorden. I sanning underbara voro dessa
berättelser, och liksom tjusade åhörde honom Fa-
bio och Valeria.
Egendomligt nog hade Muzios drag föga för-
ändrats. Hans af naturen mörklagda ansikte hade
visserligen af en varmare sols strålar ytterligare
förmörkats, och hans ögon hade fått en djupare
glans. Men detta var också allt. Däremot hade
uttrycket i hans ansikte blifvit ett annat. De ener-
giska stränga anletsdragen lifvades ej ens då, när
han erinrade sig öfverståndna faror om natten i
skogar, som genljödo af tigrarnes tjut, eller om
dagen på ödsliga vägar, där fanatiska, grymma
hedningar lurade på främlingen, utsedd som offer
åt någon oblidkelig gudom. Äfven Muzios röst
hade fått en djupare klang; händernas, ja hela
kroppens rörelser hade förlorat den förra otvun-
genhet, som är så egendomlig för den italienska
folkstammen.
Med tillhjälp af sin malajske tjänare, som snabbt
och automatiskt fullgjorde alla hans befallningar,
visade Muzio sitt värdfolk några konststycken,
hvilka han lärt af de indiske braminerna. Så
till exempel syntes han, efter alt under några
ögonblick hafva dolt sig bakom ett förhäuge,
plötsligt sittande i luflen med uppdragna knän,
lätt stödjande sig med fingerspetsarne på en lod-
rät ställd bambukäpp; ett konststycke, som ej
litet förvånade Fabio och till och med förskräckte
Valeria. »Han har ju blifvit en trollkarl,» tänkte
hon. När han därefter tog sig för alt, hvisslande
1802
på en liten flöjt, ur en täckt korg utlocka tama
ormar, hvilka öfver det brokiga täcket stucko fram
sina mörka, platta hufvuden, skrek Valeria af fasa
och bad Muzio att, för alla helgons skull, så fort
som möjligt befria henne från åsynen af dessa
afskyvärda reptilier. Efter aftonmåltiden bjöd
Muzio sina vänner på Schiraskiskt vin ur en rund
flaska med smal hals. Det var ett starkt doftande
vin, trögflytande, guldskimrande och skiftande i
grönt. Det gnistrade mystiskt detta vin, då det
göts i de små glasen af slipad jaspis. I smaken
erinrade det ej om de europeiska vinerna. Det
var mycket sött och starkt kryddadt. Drucket
långsamt och njulet i ringa mängd uppväckte det
i alla lemmar en angenäm känsla af matthet.
Muzio förmådde såväl Fabio som Valeria att tömma
en liten bägare däraf samt drack dem själf till.
Lutande sig fram öfver Valerias glas, hviskade han
något, i det han gjorde med fmgrarne mystiska
rörelser. Valeria märkte detta; men då Muzios
alla manér och uppträdande förefallit henne egen-
domliga och ovanliga, tänkte hon endast: »Måhända
har han i Indien ingått i någon religiös kult, eller
efterhärmar han mekaniskt indiska sedvänjor.»
Efter en stunds tystnad frågade hon Muzio, om
han under sina resor fortfarande sysselsatte sig
med musik.
Muzio svarade ej, men befallde malajen hämta
hans indiska fiol. Denna liknade de vanliga, men
hade endast tre strängar och var delvis öfverdra-
gen med ett blåaktigt ormskinn. Den fina stråken
hade en halfrund form, och i dess ända gnistrade
en tillspetsad diamant.
Muzio spelade i början några vemodsfulla folk-
visor, egendomliga, ja till och med vilda för ita-
lienska öron. Ljudet från metatlsträngarne var
klagande och svagt. Men när Muzio spelade den
sista- hymnen, blef ljudet plötsligt starkare, och
strängarne vibrerade klangfullt och kraftigt. En
passionerad melodi flöt fram under den bredt förda
stråken, skönt böjande sig liksom den orm, hvars
skinn smög sig utefter instrumentets öfre del; och
en sådan eld, en så jublande fröjd brusade fram
ur denna melodi, att såväl Fabio som Valeria
djupt grepos däraf och tårarne stodo dem i ögonen.
Muzio, med hufvudet böjdt och fast tryckt mot in-
strumentet, med bleka kinder och ögonbrynen hop-
dragna, föreföll dem ännu mera allvarsam och
energisk, och diamanten i stråkens spets sköt
gnistor, liksom om äfven den blifvit genomglödgad
af elden i denna underbara musik.
När Muzio slutat — han stod fortfarande med
instrumentet vid skuldran och stödd mot bordet
med den hand, hvari han höll stråken — skrek
Fabio till: »Hvad var detta? Head har du spelat
för oss?»
Valeria yttrade ej ett ord, men, syntes det, hela
hennes varelse upprepade mannens fråga.
Muzio lade violinen på bordet, och lätt ska-
kande sina lockar sade han med ett fint småle-
ende: »Det här? Denna melodi har jag hört en
gång på Ceylon. Invånarne därstädes benämna
densamma: »Den lyckliga, triumferande kärlekens
hymn.»
»Spela den än en gång,» hviskade Fabio.
»Nej,» svarade Muzio, »nu kan jag det icke.
Och dessutom är det sent. Signora Valeria be-
höfver hvila, och äfven för mig är det tid ... jag
är trött.»
Under hela dagen hade Muzio iakttagit emot
Valeria den vördnadsfulla förtrolighet, som till-
kommer en gammal vän, men vid afskedet tryckte
han med passionerad kraft hennes hand, och ehuru
hon hade sina ögon sänkta, kände hon dock, huru
hans glödande blick jagade en flammande rodnad
öfver hennes kinder.
Ej ett ord yttrade hon till Muzio; hon ryckte
blott lös sin hand. Men då han gått, stirrade hon
efter honom, där han försvunnit i dörren. Hon
kom ihåg, huru hon i forna dagar nästan fruktat
honom, och nu — nu kände hon knappt mer sig
själf.
Muzio hade begifvit sig till sin paviljong, och de
båda makarne gingo till hvila.
(Forls.)
Innehållsförteckning.
Storhertiginnan Louise af Baden. (Med porträtt.) — Vik-
ten af en god början ; af Maina. Bel. med hedersomnämn vid
Iduns senaste prist. (Slut från föreg. n:r.) — »Det re’n är
sent». — Från lidandets och barmhärtigheteDS värld; några
Stockholmsbilder af Cecilia Bååth-Holmberg. 2: Frälsningsar-
méns räddningshem. — »Gör ej sä ondt ?» Poem af Anna A.
— Grön vinter; af Scœvola. — »Gamla fröknar»; reflektioner
af Helena JSyblom. (Forts. o. slut.) — Husmoderlig almanack ;
af Stenia. — »Mor, det var inte jag ...» — Ur notisboken.
— »Valeiia» ; novell af S. Turgenjeff. För Idun Öfversatt från
i yskan.
^parsaisinist liu^iiiödrar! Rekvirera Bjurholms porter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
