Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 28. 8 juli 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det gifs ej stillestând i andens värld:
Går du ej framåt, skrider du tillbaka.
P. JV. pÖTTIGER.
fullt deltagande. Hellre skulle hon ha låtit
hugga af sig ett finger än vållat Guds min-
sta skapade kryp något ondt, och hon kunde
gripas af en rent af konvulsivisk smärta vid
underrättelsen om, att ett djur skulle slaktas.
Så gingo åren, och hon växte upp. Hon
hade en liflig och fantasirik intelligens och
ett osläckligt verksamhetsbegär. Hennes största
önskan var den att komma i en ställning,
där hon kunde få göra de lidande och olyck-
liga godt, och redan i unga jungfruår började
hon söka efter ett verksamhetsfält. Men då
den sjuttonåriga flickan en dag för föräldrarne
tillkännagaf sitt beslut att bli sjuksköterska,
fruktade man, att detta kall skulle bli hennes
veka sinne öfvermäktigt. Dock det var icke
den vekheten, som var hennes, och hon gaf
icke efter.
Mabel Macfie fick nu anställning som elev
vid Uddevalla lasarett. För den, som ej tänkt
sig in i saken, kan det vara svårt nog att
fatta, hvilka ofantliga kraf en sjuksköterskas
uppgift ställer på en så ung, så lefnadsfrisk
och så blid natur. Tålamod, försakelse, en
aldrig tröttnande uthållighet äro blott en sida
af saken. Den brinnande kärleken är den
andra. Och den hade hon om någon!
Så blef det »solskensbarnet» gifvet att bli
en glädjestråle i lidandets hem.
Se här ett par enkla hvardagstaflor från
hennes tid på Uddevallalasarettet. Hundra
liknande skulle kunna upprullas från bittida
och sent, från dagar och långa vaknätter i
outtröttlig kärlekskraft.
Vi följa henne in i operationssalen. Oför-
färadt, utan en skälfniDg stöder hon mot sitt
bröst en gammal gubbes hufvud, hvilket hen-
nes späda små händer hårdt omfatta. Det
är ett förfärligt stinkande, kräftsår, som denna
gång kräfver knif och eld. Läkaren fläker
upp hela kinden, så att käkbenet med de an-
frätta, grinande tänderna blottas. Det af
kräftan döda ögat rullar ut ur sin håla,
mejseln tränger gnisslande genom benet, och
blod och var stänka öfver den unga sjuk-
sköterskans bleka ansikte. Men hon får icke
darra, och hon darrar ej. Därpå måste såren
brännas; det fräsande instrumentet går sin
väg så nära hennes kind och hals, att de
rodna och svida af hettan ...
Till sist är dock allt öfver, och vänlig och
kvittrande glad ägnar hon sina omsorger åt
den sjuttioårige patienten, hvilken hon om-
sveper med en sådan fläkt af kärlek och glädje,
att han nästan glömmer sin smärta, där han,
kväfd af rörelse, trycker hennes hand.
Och en annan liten bild : En man från
en af öarna i Bohusläns skärgård har fått
kallbrand i en fot. Domen är, att lemmen
måste bort! Ater hennes späda händer att
stödja, medan huggjärn och såg med skärande
ljud arbeta genom muskler och ben. När
det är fullbordadt, är hennes plats vid hans
sida. Hon viker ej därifrån, hon tröstar och
uppmuntrar, talar om hans kära anförvanter
på skärgårdsön, om hans snara tillfrisknande,
läser och förBtrör med hugsvalelse hans tryckta
sinne. Han blir frisk och återvänder — ehuru
en krympling — till de sina. Men han är ett
minne rikare, ett skönt, kärleksrikt minne.
Och ofta sätter han sig ned och plitar ihop
långa, rörande ömma och tacksamma bref
till den lilla sjuksköterskan på lasarettet, som
komma henne att le genom klara tårar . . .
* *
*
Men Mabel var här blott elev, och hon
sökte med ifver ett tillfälle att komma ut för
att vinna vidare erfarenhet och utbildning.
Stor var emellertid läkarnes och kamraternas,
stor de sjukes sorg, när hon efter ett år läm-
nade dem och med ett lysande betyg på fic-
kan tillträdde en liknande anställning vid
Eestads sjukhem, där ett nytt fält öppnades
för henne och hon fick göra bekantskap med
hjärnans sjukdomar.
Men här, som öfverallt hvar hon kom,
gladde hon och tog hon allas hjärtan. Hon
lossade dock ej för sina nya plikter på de
gamla banden, och med en uthållighet, som
väckte allas beundran, kunde hon efter en
arbetsfylld dag vaka nätter igenom och då
begagna de tysta långa timmarne, medan de
sjuke slumrade under hennes vård, att i det
svaga skenet från nattlampan författa af lifs-
mod fyllda bref att glädja sina närmaste kära
och sina många vänner.
I synnerhet älskade hon då att förtroligt
umgås med fadern, för hvilken hon hyste en
gränslös ömhet. Det fanns icke en sekund
af sitt innersta lif, som hon ej lade fram för
honom. Ett litet okonstladt prof på äfven
hennes poetiska gåfva lämna följande små
verser, som hon tillskref sin fader, kapten
Andrew Macfie, från Restad närmast förlidne
sommar:
O! fader till dig jag skrifver,
Nattlampan flämtar matt,
Så långsamt hvar timme skrider
För ditt barn som har »vakan» i natt.
Nu jämmer och kvidan ha tystnat,
Den sjuka sin sömndryck har fått,
Till andningen jämt jag lyssnat,
An sofver majorskan så godt.
Ack, kunde du se här vid lågan,
Jag sitter så ensam och nöjd,
Du kanske gjorde den frågan:
Hvad vållar mitt barn dess fröjd?
Då skulle jag låta dig veta :
Alltsedan mitt valspråk blef
Att bedja och arbeta,
All ängslan ifrån mig dref.
* *
*
Hösten 1891 bereddes henne tillfälle att
flytta upp till Stockholm för att vid Röda
korsets skola få den afslutande utbildningen
i sitt fack. På tre månader genomgick hon
här de kurser, som annars pläga kräfva år,
och hennes brinnande nit, kärleksfulla och
friska väsen samt flit och rika begåfning
väckte rundt om beundran och varma sym-
patier.
Bland de hundratal af sjuke på Serafimer-
lasarettet, där hon tjänstgjorde, fick hon ym-
niga tillfällen att lindra lidanden och hug-
svala hjärtan. Hon lekte och sjöng de sorgs-
naste glada; det var som en trollkraft öfver
hela hennes personlighet, som smittade, som
omsvepte med något berusande friskt och ömt,
likt doften från en blomma...
Men där till och med hennes sprudlande
kärleksglädje måste dämpas, där grät hon
med de, spm gräto. Ty ingen må tro, att
hon icke kände djupt. Se här, hur hennes
bref till hemmet vittna från denna tid.
»Det var,» skrifver hon i ett bref, »förfärligt att
åse denne store starke pojke brottas med döden i
det längsta. O, hur jag bad Gud, att han skulle
få lefva till klockan slog 1, då stora porten öppna-
des och besökande, bland dem gossens föräldrar,
finge komma ; jag satt där och höll honom kvar i
sängen, närmare och närmare kl. 1, men äfven när-
mare döden, och — 5 minuter före kl. 1 fick han
ro.»
»Vårt arbete går så lätt,» skrifver hon i ett an-
nat bref till sina anhöriga, »men en sådan dödsbädd
och många, många, många trycka ned oss alldeles
invid grafvens dörr, dit vi följa med.»
Och i ännu ett:
»...Hvilken strålande vintersol! Snön ligger där
så bländande hvit. Sabbatsberg reser sig så maje-
stätiskt och lugnt, men inom dessa murar. . . ack,
hvilka strider, hvilka kval, hvilka dödsbäddar!»
»Blek ligger han, där hon, på knä vid hans säng.
Jag lägger en ny isblåsa på hans hufvud, då hör
jag honom med en blick på henne säga: »Om hon
ej vore mig så kär, skulle det ej vara så svårt att
dö.» Ännu en stund, och kampen skall vara slut.
Hans stelnade tunga säger så tydligt till henne, som
han ej längre kan se : »Vi . . . mötas . . . igen . . .
hos Gud.»
»Och vintersolen faller in i en sned strimma, liksom
ville den komma med frid och hugsvalelse. Men
kan icke äfven en sjuksköterskas hjärta brista, då
hon följer med — om än aldrig så många gånger
— till grafvens port?»
Under hennes tjänstgöringstid låg i en af
de allmänna salarne en yngling, som gjort
både läkare och sköterskor mycket bekym-
mer genom sitt hårda, obändiga sinne. Hån
och vredgade ord lågo beständigt på hans
läppar. Som ett sista försök öfverantvarda-
des han åt den unga nykomna flickan. Och
det förunderliga skedde, att hon med sin kär-
lek och mildhet inom få dagar fick en sådan
makt öfver honom, som ingen hittills förmått
styra, att han blef mild och from som ett
lam. Med en rörande kärlek hängde han sig
sedan fast vid Mabel, och det hände ofta,
när han trodde henne inslumrad under natt-
vakterna, att han ljudlöst smög ur sin bädd,
lindade en bindel om sitt träben för att ej
göra buller och betjänade någon sjuk, som
kvidde eller begärde vatten, allt under det
han hviskade: »Tyst . . .väckej fröken . . .
tyst, tyst ...»
Så blef i slutet af förra året Mabel Mac-
fie antagen till ordinarie sjuksköterska, och
medan hennes hjärta svällde af en säll tack-
samhet, fästes på Röda korsets syster den
sinnebildande broschen med ordens tecken.
Det var en stolt, en härlig dag!
Hon var nu en tjuguårig kvinna, och åt kär-
lekens tjänst hade hon vigt sitt lif.
* #
*
En af Kristianias mest framstående kirur-
ger, doktor Jervell, erbjöd henne genast an-
ställning vid sin privata klinik. Och hon
lämnade den svenska hufvudstaden för den
norska. Inom några få veckor var hon
lika ömt afhållen af sina nya vänner —
doktorn, föreståndarinnan, alla patienterna
— som af de gamla, en glädje, en tröst för
alla, som träflades af en blick ur hennes
klara ögon. Rastlöst arbetade hon, utan att
kunna förmås till någon hvila.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0222.html
