Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 8 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 ! DUN
spelal för dem, och hvilken han kallat den till-
fredsställda, triumferande kärlekens hymn.
Fabio såg frågande på Valeria. Hon betäckte
ögonen, vände sig bort, och båda lyssnade med
återhållen andedräkt, till dess musiken tystnat.
När den sista tonen dött bort, gick månen bakom
ett moln, och i rummet blef det plötsligt mörkt.
Båda makarne lade sig åter att sofva, utan
att någon af dem märkte, när den andre insom-
nade.
V.
Morgonen därpå kom Muzio till frukosten. Han
syntes vara vid ypperligt lynne och hälsade gladt
Valeria.
Hon besvarade hälsningen förvirradt. En enda
snabb blick på honom ... och hon ryste för detta
själfbelåtna, strålande ansikte, för dessa genom-
trängande och forskande ögon.
Muzio började ånyo att berätta, men Fabio häj-
dade honom genast.
»Du tyckes ej kunna sofva i din nya bostad?
Min hustru och jag hörde dig i natt spela samma
hymn som i går.»
»Oh, hörde ni?» svarade Muzio. »Jo, jag spe-
lade verkligen hymnen, men jag sof dessförinnan
och hade till och med en underbar dröm.»
Valeria bief uppmärksam. »Hurudan var din
dröm?» frågade Fabio.
»Jag tyckte,» svarade Muzio, i det han oafvändt
betraktade Valeria, »att jag befann mig i en rym-
lig kammare med hvälfdt tak och dekorerad i
österländsk stil. Skulpterade kolonner uppburo
taket, väggarne voro täckta med kakel och fastän
där funnos hvarken »fönster eller ljus, syntes hela
rummet fylldt af ett rosafärgadt skimmer, såsom
vore alltsammans byggdt af någon slags genomskin-
lig sten. I hörnet röko kinesiska rökelsekar, på
golfvet’ lågo kuddar af guld- och silfverstickadt si-
dentyg, och under dem var en smal matta. Jag
kom in genom en af ett förhänge dold dörr, och
rakt emot mig ur en annan dörr närmade sig en
kvinna, som jag fordom högt älskat. Och äfven
nu syntes hon mig så skön, att jag helt och hål-
let upptändes af min gamla kärlek.»
Muzio tystnade betydelsefullt. Valeria satt orör-
lig. Hon blef endast allt mera blek, och hennes
andhämtning blef allt djupare.
»Då,» fortsatte Muzio, »vaknade jag och spelade
denna melodi.»
»Men hvem var denna kvinna,» inföll Fabio.
»Hvem hon var? En indisk hustru. Jag mötte
henne en gång i staden Delhi, men hon är ej mer
bland de lefvande. Hon dog.»
»Men mannen då,» frågade Fabio, knappt själf
vetande, hvarför han gjorde denna fråga.
»Äfven mannen är död, har man sagt mig. Jag
förlorade snart hvarje spår af dem.»
»Egendomligt,» anmärkte Fabio, »äfven min
hustru har i natt haft en märkvärdig dröm» — Mu-
zio betraktade allt jämnt Valeria—»men den har
hon ej berättat för mig,» tilläde Fabio.
Men då reste sig Valeria och gick ut ur rum-
met.
Strax efter frukosten aflägsnade sig äfven Mu-
zio under förklaring, att viktiga affärsangelägen-
heter kallade honom in till Ferrara, och att han
ej skulle återkomma före aftonen.
VI.
Några veckor innan Muzio återkommit från
Österlandet, hade Fabio börjat ett porträtt af sin
hustru, afbildande henne som den heliga Cecilia.
Han hade i hög grad fullkomnat sig i sin konst.
Den berömde Luini, elev af Leonardo da Vinci,
besökte honom i Ferrara, och i det han halp ho-
nom med sina råd, delgaf han honom äfven sin
store mästares anvisningar. Porträttet var nästan
helt och hållet färdigt; blott ännu några pensel-
drag behöfdes för att afsluta ansiktet, och Fabio
skulle i sanning kunna vara stolt öfver sitt verk.
Efter att hafva affärdat Muzio till Ferrara, be-
gaf han sig till sin atelier, hvarest Valeria van-
ligtyis väntade honom. Men han fann henne icke
där. Han ropade på henne, men fick intet svar.
Det kom en plötslig oro öfver honom, och han
började söka henne.
I huset fanns hon icke.
Han sprang ut i trädgården, och där, i en af
de mest aflägsna alléerna, fann han Valeria. Med
hufvudet sänkt mot bröstet, med händerna kors-
lagda öfver sina knän, satt hon på en bänk, och
bakom henne, aftecknande sig mot cypressernas
djupa grönska, förde en satyr af marmor med ett
gement uttryck af skadeglädje i sitt ansikte flöj-
ten mot sina tillspetsade läppar.
Valeria blef märkbart glad vid åsynen af sin
make, och på hans bekymrade frågor svarade hon,
att hon tillfälligtvis led af hufvudvärk, dock ej
värre än att hon kunde sitta som modell.
Fabio förde henne med till ateliern, satte sig
ned och fattade sina penslar, men till hans stora
bedröfvelse var det honom omöjligt att afsluta
ansiktet så, som han önskat. Ej därför att hon
var något blek och syntes trött — nej. Men det
kyska, sublima uttryck, som ständigt så hänfört
honom, och som gifvit honom idén att framställa
Valeria som den heliga Cecilia, det kunde han ej
i dag återfinna.
Slutligen kastade han förargad hort penslarne,
sägande sin hustru, att han ej var i stämning, och
att äfven hon synbarligen ej mådde rätt väl och
behöfde hvila, hvarpå han flyttade bort staffliet
och vände porträttet mot väggen.
Äfven Valeria förekom det, som om hon behöfde
hvila, och upprepande sin klagan öfver hufvud-
värk, begaf hon sig till sofrummet.
Fabio kvarblef i ateliern. Han kände inom sig en
besynnerlig, för honom själf oförklarlig oro. Tan-
ken på Muzios vistelse under hans tak tryckte och
plågade honom, och dock hade han ju själf bju-
dit honom till sig som gäst. Ej så, att han kände
sig svartsjuk — huru kunde man vara svartsjuk
på Valeria! — men i Muzio hade han ej återfun-
nit vännen från forna dagar. Allt detta främmande,
dunkla, nya, som Muzio fört med sig från dessa
aflägsna länder, och som syntes hafva trängt ho-
nom genom märg och ben, och alla dessa säll-
samma föremål, sånger, magiska drycker, denne
stumme malaj, själfva denna skarpa doft, som
spred sig från Muzios kläder, hår, andedräkt, allt
detta ingaf Fabio en känsla, liknande misstro, ja
till och med fruktan. Och hvarifrån kom då denne
malaj, som, i det han passade upp vid bordet,
med en sådan pinsam uppmärksamhet betraktade
honom, Fabio? — I sanning skulle man ej ibland
kunna tro, att han förstod italienska. Muzio be-
rättade om honom, att han, med förlusten af tal-
förmågan, bringat ett stort offer, och att han såsom
belöning därför undfått öfvernaturlig kraft. Hvil-
ken kraft? Och huru hade han kunnat ernå denna
kraft genom offret af sin tunga? Allt detta var
ju mystiskt, ja ofattbart!
Fabio gick in i sofrummet till sin hustru. Hon
låg på sängen, påklädd, men hon sof icke. I det
hon förnam hans steg, darrade hon ; men genast
därefter gladde hon sig, alldeles som förut i träd-
gården. Fabio satte sig vid sängen, fattade Vale-
rias hand samt frågade henne efter en stunds
tystnad :
»Hurudan var då denna underbara dröm, som
i natt så förskräckte dig? Liknade den Muzios
dröm, som han för oss berättat?»
Valeria rodnade och svarade virrigt:
»O nej ! nej ! jag såg ... jag såg ett vidunder,
som ville sönderslita mig.»
»Vidunder? I skepnad af en människa?» frå-
gade Fabio.
»Nej! Ett vilddjur, ett vilddjur!»
Valeria vände sig bort och dolde i kuddarne sitt
flammande anlete. Fabio fasthöll ännu en stund
sin hustrus hand, förde den sedan sakta till sina
läppar och aflägsnade sig.
Med tungt hjärta framlefde de båda makarne
denna dag. Det föreföll dem, som om något
mörkt hängde öfver deras hufvuden, men hvad detta
var, det kunde de ej klargöra för sig. De kände
behof af att vara tillsammans, alldeles såsom om
en gemensam fara hotade dem, men att tala till
hvarandra var dem omöjligt. Fabio försökte att
måla, att läsa Ariosto, hvars skaldeverk just då
gjorde sin rund i Italien; men vid allt kände han
leda.
Sent på dagen vid själfva aftonmåltiden åter-
kom Muzio.
VII.
Han syntes lugn och belåten, men undvek att
tala om sig själf; frågade däremot så mycket mer
Fabio om forna, gemensamma vänner, om det
tyska fälttåget, om kejsar Karl; han talade om
sin önskan att resa till Rom för att se den nye
påfven. Därpå bjöd han åter Valeria på det Schi-
raskiska vinet. På hennes afböjande svar mum-
lade han för sig själf: »Sådant behöfs nu heller
icke mer.»
Fabio och Valeria återvände till sofrummet, och
den förre insomnade snart. När han en timme
senare vaknade, fann han, att Valeria var borta.
Han sprang upp, och i samma ögonblick såg han
sin hustru, klädd i nattdräkt, inträda från träd-
gården. Månen sken klart, ehuru kort förut ett
lätt regn fallit. Med slutna ögon och ett uttryck
189*2
af fasa i det dödsstela anletet nalkades sömngån-
gerskan, Valeria, sängen och famlande med de fram-
sträckta händerna, lade hon sig snabbt och tyst.
Fabio gjorde henne en fråga, men hon svarade
ej; man kunde ej misstaga sig: hon sof. Han
vidrörde henne lätt; han kände regndroppar på
hennes dräkt, i hennes hår samt under hennes
nakna fötter sand.
Fabio sprang ut i trädgården genom den half-
öppna dörren. Månen begöt alla föremål med sitt
skarpa, klara sken. Fabio såg sig omkring och
varseblef snart i sanden spåren af tvänne perso-
ner, af hvilka den ena tydligen gått barfota. Dessa
spår förde honom till en jasminberså, som låg
något afsides, ungefär midt emellan paviljongen
och boningshuset. Han stannade ett ögonblick obe-
slutsam, då han plötsligt åter urskilde tonerna af
den melodi, som han hört förra natten.
Fabio genomilades af en rysning, störtar därpå
in i paviljongen,
Muzio står midt i rummet och spelar violin.
Fabio rusar emot honom.
»Du har varit i trädgården, du har gått ut, din
dräkt är våt af regnet!»
»Hvem har gått ut? Icke jag ! Du misstar
dig,» framstöter Muzio, alldeles bragt ur fattnin-
gen af Fabios våldsamma och oväntade inträde.
Fabio griper honom i armen.
»Och hvarför spelar du åter denna melodi?
Månne du åter har drömt?»
Muzio ser på Fabio med samma låtsade förvå-
ning och tiger.
»Svara mig!»
»Månen står som den rundaste sköld,
floden skimrar som ormen fram ;
vännen har vaknat; ovännen sofver;
höken i dufvan hugger,
hjälp!»
frammumlar Muzio liksom för sig själf.
Fabio vek några steg tillbaka, stirrade förundrad
på Muzio, stod några" ögonblick obesluten och
återvände till villan till sin sängkammare.
Valeria sof tungt med hufvudet böjdt mot
skuldran och armarne maktlöst hängande.
Han väckte henne icke. Hon vaknade själf, och
så snart hon varseblef honom, kastade hon sig
till hans bröst med en krampaktig omfamning;
hon skälfde i hela kroppen.
»Hvad är det, min älskling, hvad har händt dig?»
frågade Fabio, bemödande sig att lugna henne.
Men hon låg fortfarande tillintetgjord i hans
armar.
»O, hvilka förfärliga drömmar jag har,» hvi-
skade hon, döljande ansiktet mot hans bröst.
Fabio gjorde ännu ett försök att utforska henne,
men förgäfves. Hon for blott rysande tillsammans.
Genom rummets fönster föll gryningens första
skimmer, då hon ändtligen insomnade i sin makes
armar.
(Forts.)
Våra tjänstebetyg.
Tiden för den utlysta, täpingen i denna fråga utgick
med juni månad, och hade härförinnan 38 täflande
skrifter ingått. Det utsatta priset 50 kronor
kommer att utdelas, så snart de ingångna förslagen
och uppsatserna hunnit bedömas af de erfarna husmö-
drar, hvilka redan begynnt granskningen.
Innehållsförteckning.
Jane Mabel Macfie ; af Johan Nordling. (Med porträtt.) —
Kvinnliga jurister; en revy. — Sen lycka; skiss lör Idun af
Anna Knutson. — På kyrkogården ; poem af Emil Kléen. —
Damer som amatörfotografer ; för Idun af S. L. — Från li-
dandets och barmhärtighetens värld; några Stockholmsbilder
af Cecilia Bååth-Holmberg. 2: Frälsningsarméns räddningshem.
— Lyckan. — Ur notisboken. — »Valeria» ; novell af S. Tur-
genjeff. För Idun öfversatt från ryskan. — Våra tjänstebetyg.
Sparsamma husmödrar! Rekvirera Bjurholms porter, Sen0betydUgtGbimïa?e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
