Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 15 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 IDUN 1892
Ett godt samvete är bättre än två vittnen,
när du törstar, ett stöd, när du vacklar.
Det skingrar dina bekymmer och är en källa,
y. Y. jllPPEL.
lefva de nu i Österrike — i visserligen barn-
löst — men mycket lyckligt äktenskap.
Baronessan von Suttner började är 1882
sin författareverksamhet, dä hennes första ar-
bete »En själs inventarium» utkom och såväl
till form som till innehåll vann mycket bi-
fall. På detta följde många andra.
Man kan säga, att tre hufvudmotiv legat
till grund för hennes arbeten. I de tidigare
har hon i synnerhet lagt sig vinn om att gifva
fina psykologiska skildringar. Och häruti är
hon sannerligen mästare. Hon framställer
karaktärerna just. sådana de i verkligheten
äro. Utan att ett enda ögonblick låta sig
förvirras låter hon endast sanningen tala. —
Hon har förkastat den ofta tröttande mo-
nologen; i dess ställe har hon antagit det
mera sällan begagnade sättet att i brefform
låta de handlande personerna uttala sina —-
oftast just hennes egna — åsikter. Sättet är
bekvämt, och målet vinnes. Stort utrymme är
lämnadt åt reflektionen. Påtagligen är hon en
mycket skarpsynt kvinna, som städse syssel-
satt sig med de allvarligaste frågor. Det hela
gifver dock för ingen del intryck af ett trött-
samt moraliserande — tvärtom, språket är
lätt och smekande; hon inflätar en mängd
pikanta tilldragelser uti dessa sina första ar-
beten, och dock är allt sammanhållet af ett
starkt band : enhet i stämningen och i grundidén.
Den andra grundtanken är hennes fasta
tro, att kvinnan i intellektuellt hänseende är
berättigad att stå vid mannens sida. Mot
dem, som förneka detta, kämpar hon med
olika vapen. Ibland lekande satiriskt — t.
ex. uti »Daniela Dormes», där hjältinnan,
ehuru praktiserande medicine doktor, likväl
är lycklig maka och mor. Ibland skarpt och
allvarligt — såsom uti »Skriftställarinnan».
Sin tredje grundidé, den som från början
gjort sig gällande i alla hennes arbeten, ger
hon slutligen uttryck i lefnadsteckningen
»Ned med vapnen». — Denna bok har väckt
ofantligt uppseende.
Detta utrop »ned med vapnen!» — raka
motsatsen till forntidens härskri —■ riktades till
en början mot duellen. Drastiskt skildrar
hon de ofta nog obetydliga orsaker, som för-
anleda en sådan — och i likaså lifliga färger
de fruktansvärda följderna af detta afskyvärda
mod att med ett större brott utplåna ett
mindre. Men snart nog menade hon något
mera: längtan efter evig fred ger sig luft
både med kraft och hänförelse.
Så kallade »fredsvänner» hafva existerat
sedan många år. I New-york utkom broschy-
ren: »Solemn review of the custom of war»
af d:r Nohah Worcester och gaf anledning
till bildande af fredsföreningar. För omkring
ett år sedan grundade Bertha von Suttner i
Österrike en kretsförening af den internatio-
nella fredsligan, och hon hade den glädjen
att se hela den intelligenta världen i Wien
sluta sig till detta förbund. På fredskongres-
sen i Bom representerade hon det österrikiska
fredsförbundet och höll i sådant syfte ett tal
å Capitolium. Hon är den första kvinna,
som offentligen uppträdt på detta ställe.
Hela hennes själ synes genomträngd af
denna fredsidé. Den gaf sig slutligen luft
uti »Ned med vapnen», som äfven, som sagdt,
finnes öfversatt till svenska.
Boken kan kallas en elegi öfver kriget.
Författarinnan rycker oss oemotståndligt med
sig ut bland krigets fasor. Yi lära känna
det som ett förfärligt gissel, dubbelt hemskare
och grymmare än alla andra, emedan det
tager dem alla i släptåg, och emedan sjukdom,
förödelse och hungersnöd öfverallt följa det
tätt i spåren!
Kan man hoppas, att Bertha von Suttner
en dag skall se sin fredsidé förverkligad? —
Kan hon på allvar hoppas, att mänskligheten
skall inse sin fåkunnighet, att folken skola
uppnå förnuftets ålder, och att det skändliga
kriget en dag skall upphöra att söla denna
planet, bättre upplyst om de sanna villkoren
för sin lycka? —- Nittionio människor af
hundra skola ännu under långa tider röna
den oundvikliga nödvändigheten af att hugga
knifven i sin nästa; och den hundrade, som
anser dem för vansinniga, skall betraktas som
utopist. — Professor Michelsen yttrar: »att
fordra evig fred, att fordra, att alla folk skola
vara eniga i vilja, är att fordra, att alla män-
niskor skola hafva ett och samma ansikte.»
Ännu en egendomlighet utmärker Bertha
von Suttner som skriftställarinna. Hon skrif-
ver ej för att underhålla, hon ställer sitt kall
vida högre. Hon vill ej heller blifva be-
dömd och kritiserad som vanlig romanförfatta-
rinna, därför har hon kallat blott ett af sina
arbeten »roman». Den betydelsefullaste af
dem »Ned med vapnen» benämner hon en
lefnadsteckning.
Hon är idealist i ordets bästa bemärkelse.
Hon tror själf fullt och fast på det hon sä-
ger, hon är öfvertygad om, att hennes arbete
skall bidraga till afhjälpandet af de missbruk,
som hon afskyr. tiennes skrifter äro genom-
trängda af innerlig hängifvenhet och stadig
förtröstan på människornas mottaglighet för
sanningen. Och därför är hon värd beundran!
Under den senast gångna vintern har ba-
ronessan von Suttner i Berlin hållit en
serie fredsföredrag, som mottagits med en-
tusiastiskt gillande af en synnerligen talrik
publik. Den stora militärstatens hufvudstads-
kretsar ha täflat att nedlägga sin hyllning
för den kvinnliga frcdsapostelns fötter. Ifrån
samma stad har hon nu ock begynnt utgif-
vandet af en tidskrift till fredssakens befräm-
jande, hvilken bär samma namn som den rykt-
bara boken — »Ned med vapnen!»
För närvarande njuter hon en välbehöflig
sommarhvila på sitt slott Harmannsdorf i
Nedre Österrike.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
