Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 15 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 i DUN 227
Genom ”bakporten”.
S
vem. känner och fruktar icke de där
»bakportarne», genom hvilka allehanda
förbjudna ting söka smyga sig till inträde?
Där nalkas genom kökstrappan kolportören
med sin röfvarroman, hvilkeus innehåll lätt
verkar fördärfligt för vårt tjänstfolk och till
intet bidrager mindre än till dess sedliga lyft-
ning. Genom bakporten slösa våra tjänst-
flickor bort tiden med onyttigt skvaller, för-
tala herrskapet och smussla de öfverblifna
matresterna till sina gunstlingar. På bak-
porten klappar gårdfarikrämaren med sina
falskt glittrande »äkta» smycken, som de
fåfänga flickorna ej kunna motstå, då de så
bekvämt komma i deras väg; här bjuder
linnejuden ut sina »hellinneduktyger» till »fa-
brikspris». Och alla dessa tvifvelaktiga figu-
rer nalkas våra bakportar, då de äro säkra
att mottagas af tjänstfolket och ej af herr-
skapet, i synnerhet vid tiden för aflöningen.
På bakporten knacka tiggaren och landstry-
karen, ben- och lumpsamlarn, korteligen
många som blott speja efter »tillfället». Vi
borde mycket uppmärksammare lyssna till
dessa lätta knackningar på bakporten än på
stora dörrklockans förnäma pinglande.
Men det ges ett annat, ieke mindre far-
ligt slag af »bakportar», och för dessa vill
jag varna alla mödrar, som äro allt för svaga
för sina barn. Det finns dörrar, som ofta
öppna sig så tyst och förstulet, att vi själfva
knappt märka, hur våra barn smyga sig ige-
nom dem för att nå sitt mål, d. v. s. på
denna väg komma åt den förbjudna frukten.
Och hvar finnas dessa bakportar?
O, i alla möjliga vinklar och kanter!
Oanadt, oförmärkt springa de plötsligt upp.
Än skall vår käre pys, hvilken trots all sin
näpenhet är en slug liten gynnare och väl
förstår att begagna sin fiotlighet sig till bästa,
undergå ett ådömdt straff för upprepad egen-
sinnighet och olydnad: han skall exempelvis
på lofstunden icke få leka, utan ordentligt
öfva alfabetet på sin griffeltafla. Stönande
sitter han framför sitt arbete. Då ringer det.
Det kommer besök. Skönt, nu erbjuder sig
en välkommen anledning att byta bort griffeln
mot de efterlängtade leksakerna. Lille Karl
hälsar mycket artigt sitt »goddag» till gästerna
och hviskar hastigt mamma i örat: «Får jag
nu leka med de andra?» Mamma nickar ja-
kande, utan att först taga reda på, om »straff-
arbetet» är ordentligt utfördt. »Inte kan jag
låta min söte pys, som så intar allas hjär-
tan, synas oartig för gästerna och sätta på
sig sin grinmin, om jag nu nekar,» tänker
hon. Och lille Kurt springer förnöjd ut —
»genom bakporten» och undgår för godt köp
det förtjänta straffet.
En annan gång skall Lilly leka snällt med
lille bror, medan mamma hvilar sig en stund.
Men lekarne locka till fönstret — och rätt
som det är skaffar sig den pliktförgätna lilla
damen tillstånd att gå ut af pappa, som inte
vet om moderns tillsägelse, och får så ett
sken af rätt för sitt nöje.
Eller ock tillhåller man barnen att på det
bestämda klockslaget komma hem från lek-
platsen. Emellertid glömmer man en dag i
brådskan att, då barnen gå ut, som vanligt
lägga dem tiden för hemkomsten på hjärtat.
Bevars, barnen veta detta mycket väl, men
skylla ändå sin försenade återkomst på den
orsaken, att mor ju i dag inte sagt något
därom.
Och hur många bakportar ges det ej och
finner ej barnet ut för att undgå bekännel-
sen om någon obehaglighet i skolan! Äfven
smeksamheten, det bevekande bedjandet äro
bakportar, genom hvilka barnen ofta nå sitt
önskningsmål. En kärleksfull mor har svårt
att stå emot dessa försök, som göras i en så
täck form under smek och kyssar.
Ja, otaliga äro dessa bakportar, som det
uppfinningsrika barnasinnet med klok blick
letar upp för att på om- och smygvägar nå
förbjudna mål. Äfven vid den omsorgsful-
laste uppfostran, där kärlek parar sig med
nödig stränghet, begagnas de helt oförhap-
pandes. Detta första, farliga steg från den
raka vägen kan lätt föra till de sorgligaste
följder, laster och lögn. Den som har sitt
barn kärt och är medveten om uppfostrans
djupa innebörd, må se till att genom klok
vaksamhet och strängaste konsekvens, fram-
förallt vid fullföljandet af engång ålagda be-
straffningar, skjuta en säker rigel för alla
dessa bakportar, så farliga och förföriska
för våra kära unga.
Fru Hildegard.
y
På femtiotalet.
B
n stor del af Iduns läsarinnor njuter an-
tagligen nu som bäst sitt ljufva dolce-
far-niente ute på sina täcka sommarvillor
eller har afrest till hafskusterna för att
där tillgodogöra sig de friska vindarnes och
de salta böljornas smek. Sommaren står i
sin fagraste skrud och alla, som så kunna,
skynda att lämna städernas kvalm för att i
solljus och skogsdoft hämta ny näring åt kropp
och sinnen. Vår tid är så rik på resurser, att
hvad som för några tiotal år tillbaka ansågs
nästan omöjligt, nu medför föga svårigheter
— såvida börsen ej är alldeles tom. Kom-
munikationerna hafva naturligtvis gjort sitt
till. De lätta, gråblå ångbåtarna glida nu
in i de mest undangömda vikar, och hvart
efter en liten fager, skuggig vrå upptäcktes,
fick den lilla fiskarstugan maka åt sig för
att gifva plats åt en täck villa med veranda,
omgifven af syrén och jasmin. På ett par
timmar är man därute, där yra böljor hoppa
mot stranden; färden går som en lek. Tän-
ken eder, ärade läsarinnor, den tid, när man
för att komma ut till ett sommarnöje, då
vanligen en rödmålad eller grå, smått moss-
lupen stuga, måste begagna sig af en heder-
lig rospiggskuta och ibland, med dålig vind,
tillbringa ett dygn på vägen. Men sanner-
ligen, det var ej så allmänt för en fyrtio år
sedan att bo på sommarnöje som nu. Man
skulle visserligen kunna våga påstå, att män-
niskorna då likväl voro friskare än nu, och
att bestämdt ungdomen hade mindre preten-
tioner. Men, lika godt, nog är det en väl-
signelse, att litet hvar, både gammal och ung,
under några veckor kan få njuta af den
glädje sommaren skänker i skog och på våg.
Det är blott andra tider, andra seder. Ni,
mina unga, älskvärda damer, som nu måhända
hvila i den sakta gungande hängmattan under
en skuggig gran och bläddra i den nyss an-
lända Idun, vilja ni höra, huru burgna stock-
holmsfamiljer roade sig sommartid i medlet af
femtiotalet. Man hade helt enkelt icke tid
att bo på landet, veckans sex dagar voro
ägnade åt arbetet, men på söndagen ville man
riktigt slå sig lös, som man säger, och där-
för längtade både gammal och ung efter den
välsignade hvilodagen. Men sannerligen, icke
blef det iiågon hvilodag i vanlig bemärkelse,
ty programet gällde alltid ën ütfäfd i det
gröna för hela familjen med barn och tjänst-
folk, ja, ib1 and slogo sig flere bekanta fa-
miljer tillsammans i ett lag. Husmodern
hade ofta ett styft arbete under ett par dagar
med uppköp och storkok, ty det var minsann
inte småsaker, som fordrades för en sådan ut-
färd för hela dagen. En nästan stående rätt
vid en dylik utfärd var den stora gödkalf-
steken med färsk potatis, hvilken senare ko-
kades på platsen. Husfadern sörjde för vin
och ölkorgar, och framför allt bestyrde han
om att förhyra en af dessa stora roddbåtar,
som före ångsluparnes tid besörjde trafiken
mellan staden och Djurgården och voro be-
värade med dessa duktiga madamer, hvilkas
språk ibland kunde jaga den grofvaste karl
på flykten, men hvilkas armar också kunde
hålla ut i rodden.
Så kom ändtligen den efterlängtade mor-
gonen; man granskade himlen, och var det
mulet, så sökte man upptäcka åtminstone så
stor fläck, att — »det kunde räcka till ett
par sjömansbyxor». Då fanns det godt hopp
om vackert väder. Ungdomen, i nystrukna
bolstervarskläder och nettelduksklädningar,
jublade och tog hurtiga tag i korgar och
kopparflaskor. Man var ej rädd om besväret
den tiden. Far själf, som för dagen aflagt
alla stränga miner, tog hand om vinkorgen,
småttingarne buro käppar och ringar, och mam-
ma själf, hvem vet, måhända redan trött af alla
förarbeten, men lycklig åt de andras glädje, såg
noga efter, att hemmet var väl stängdt. Så
bar det af med den muntra skaran. Gamle
Karo skumpade med, viftande på svansen.
Madamerna vid båten hade redan anlagt
söndagsstämning och mildt sinne, gjorde hon-
nör med årorna och hjälpte till med embar-
keringen. Snart var man ute på vågen, och
fastän färden ej gick så fort den tiden, var
det lika roligt ändå. Kanske gällde färden
någon vacker plats på Lidingön eller motsatta
södra landet. Huru som helst, man lade i
land, tvistade en smula om lämpligaste fru-
kostplats, packade upp korgarne, hängde pa-
raplyer och schalar i träden, och alla slogo
sig ned i gröngräset. Hur skönt var det ej,
hur fritt och naturfriskt allt! Och hvad fru-
kosten smakade! Far, blid och leende, gno-
lade:
»Hvila vid denna källa,
Yär lilla frukost vi framställa. . .»
och fanns det inte pimpinella och bäckasin, så
fanns det så mycket annat godt och framför
allt — aptit. Där borta höjde sig Katrina
kyrktorn högt öfver staden, som låg inbäddad
i solrök. Man längtade ej dit, det var långt
till kvällen. Ungdomarne lekte i backarna,
medan de äldre sträckte sig i gräset och
gamla mormor kanske satte sig afsides från
stojet och tog fram psalmboken, — ty det
var ju söndag — och hon tillhörde en ännu
äldre generation.. Efter middagen de gemen-
samma nöjena: man sprang sig varm i sista
paret ut, man kastade ring och gjorde pant-
lekar. Fanns det sångare i sällskapet, kunde
det hända, att emot aftonen klingade en at
Nordbloms vackra kvartetter eller också en
glad »Glunt», och därmed fortsattes, tills solen
sjönk och tiden var inne för återfärden. Hvad
man var trött, men hvad man hade haft ro-
ligt —- i all enkelhet.
Och visst är mången, som nu, kanske med
litet silfver i håren, ilar förbi de gröna strän-
derna, buren af våra snabba ångslupar ut till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
