Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 29. 15 juli 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232 IDUN 1802
Från vår Jcvinnliga artistvärld. Friher-
rinnan Adelaide Leuhusen, som i vinter varit bo-
satt i Paris, där hon utvecklat en omfattande
verksamhet som porträttmålarinna, har i dagarne
anländt till hufvudstaden.
*
Vår talangfulla tonsättarinna, fröken Hé-
lène Munktell, har äfven återkommit till Stock-
holm efter att ha tillbragt större delen af säsongen
i Paris. Musiken till fröken Munktells täcka opera-
comique »I Firenze» kommer under loppet af detta
år att utgifvas med musik och fransk text å Ghon-
deus förlag i Paris. Fröken Munktell eger för-
hoppning att få sitt stycke offentligt uppfördt i
världsstaden vid Seinen.
*
Den sista af sin ätt. En af Malmö äldsta
invånare, fröken Agneta Trendelenburg, har i da-
garne aflidit efter en längre tids aftynande.^ Hon
skulle i nästa månad ha uppnått den höga åldern
af 90 år. Hon var den sista med namnet Tren-
delenburg i Sverige, oaktadt denna släkt en tid
här hade många representanter. Den inkom till
Sverige i förra århundradet från Tyskland, där
den är mycket utbredd. Den aflidnas farfar kalla-
des då till kyrkoherde i dåvarande tyska försam-
lingen i Malmö. Hans son, professorn vid den i
Malmö förlagda barnmorskekliniken, hade med sin
maka, född Hegardt, tlere barn, af hvilka nu det
sista skattat åt förgängelsen.
*
Damer jurister. Den i vår uppsats »Kvinn-
liga jurister» i förra numret omtalade fröken Je-
anne Chauvin har nu den 6 d:s i Paris promove-
rats till juris doktor. Den afhandling hon offent-
ligen försvarade för förvärfvandet af doktorsgraden
var »En historisk studie öfver de yrken, som stå
öppna för en kvinna».
*
Furstinnan Metternich tänker utgifva sina
memoarer, som antagas skola komma att lämna
ytterst intressanta bidrag till andra kejsardömets
historia.
Valeria.
N ovell
af
I. S. Turgenj eff.
För Idun öfversatt från ryskan.
(Forts.)
VIII.
Dagen därpå var Muzio borta tidigt på morgo-
nen. Valeria förklarade för sin man, att hon ön-
skade besöka ett närbeläget kloster för att få
träffa sin biktfader, en gammal vördnadsvärd munk,
för hvilken hon hyste obegränsadt förtroende.
På Fabios frågor sade hon sig vilja genom bikten
lätta sin själ, som led af de sista dagarnes pin-
samma intryck. Valerias härjade anletsdrag och
matta stämma förmådde Fabio att bifalla hennes
begäran. Den vördade pater Lorenzo kunde må-
hände gifva henne ett godt råd eller skingra hen-
nes oro.
Under skydd af fyra följeslagare begaf sig Va-
leria till klostret. Fabio stannade hemma, och
ända till hustruns återkomst ströfvade han omkring
i trädgården, förgäfves grubblande öfver att förstå
hvad det var som ängslade och plågade Valeria.
Själf kände han vrede och fasa; han pinades af
obestämda misstankar. Mer än en gång närmade
han sig paviljongen; men Muzio var icke åter-
kommen, och malajen såg på Fabio som på en
afgudabild, med slafviskt nedböjdt hufvud, men,
åtminstone föreföll det Fabio så, med ett illa
doldt småleende på sitt bronsfärgade ansikte.
Emellertid omtalade Valeria under bikten allt
för sin själasörjare, mera med fasa än med blyg-
sel. Biktfadern åhörde henne uppmärksamt. Han
meddelade henne förlåtelse för hennes ofrivilliga
synd samt gaf henne sin välsignelse. Men inom
sig tänkte han : trolldom, djäfvulskonster ■— detta
måste utransakas — och tillsammans med Valeria
begaf han sig till villan under förevändning af,
att han ytterligare ville lugna henne.
Vid åsynen af munken blef Fabio orolig. Men
den mångförfarne gubben hade redan gjort upp
en plan, etter hvilken han skulle handla.
Sedan han ändtligen blifvit ensam med^Fabio,
rådde han denne — utan att förråda något af
biktens hemlighet — att så fort som möjligt af-
lägsna ur huset den inbjudne gästen, hvilken med
sina berättelser, sånger samt hela sitt uppträdande
gjort ett så starkt intryck på Valerias fantasi.
Dessutom hade Muzio aldrig varit särdeles stark
i sin kristliga tro, och efter att hafva tillbragt så
lång tid i trakter, dit aldrig trängt en stråle af
kristendomens ljus, kunde han mycket väl vara
besmittad af falska läror, ja, kanske till och med
vara invigd i svartkonstens alla hemligheter. De-
ras forna vänskap hade visserligen ock sina kraf,
men härvidlag fordrade dock klokheten, att Muzio
aflägsnades.
Fabio delade fullt denna åsikt. Valeria till och
med lyste af fröjd, då hennes man meddelade
henne munkens råd, och följd af de båda makar-
nes tacksamhet, af deras välsignelser, samt försedd
med rika gåfvor till klostret och de fattiga, åter-
vände pater Lorenzo hem.
Fabio hade för afsikt att omedelbart efter afton-
måltiden förklara sig för Muzio, men den säll-
samme gästen var ännu sent på aftonen ej åter-
kommen.
Då beslöt Fabio alt uppskjuta samtalet med
Muzio till följande dag, och de båda makarne
gingo till hvila.
IX.
Valeria insomnade snart; men Fabio kunde icke
sofva. Under nattens tystnad ställde sig allt lif-
ligare för honom, hvad han sett och kännt, och
med ännu större envishet föreläde han sig de
frågor, på hvilka han förut ej kunnat finna svar.
Skulle Muzio verkligen ha blifvit en svartkonstnär,
och skulle han hafva kunnat förhäxa Valeria?
Hon var sjuk, detta var obestridligt, men hvad
kunde det vara för en sjukdom? Han lutade sitt
hufvud mot handen; han återhöll sin heta ande-
dräkt, och han hängaf sig helt åt sina dystra
tankar.
På den molnfria himmelen hade månen stigit
upp. Genom de halföppna fönstren började till-
sammans med månstrålarne en ljuf doft inströmma
i rummet. Den kom i riktning från paviljongen,
eller var kanske alltsammens en lek af grubbla-
rens fantasi. Därpå hördes en ihållande, passio-
nerad hviskning, och i samma ögonblick märkte
han, att Valeria började sakta röra sig i sin bädd.
Han for tillsammans, ty hvad ser^ han !
Valeria reser sig upp, flyttar långsamt ur sän-
gen först den ena foten, så den andra, och, lik
en sömngångerska, med stirrande, liflösa ögon
och framsträckta armar riktar hon sina steg mot
dörren till trädgården!
Blixtsnabbt störtar Fabio ut genom sängkam-
marens andra dörr, springer omkring husets hörn
och stänger utifrån dörren till trädgården.^ Knappt
var detta gjordt, förrän han kännde, att någon för-
sökte öppna dörren inifrån, tryckande på den-
samma allt starkare och starkare, men därpå
aflägsnade sig med osäkra steg.
Mig lyster se, om Muzio återkommit från sta-
den, for det som en blixt genom Fabios hjärna,
och han ilade till paviljongen.
Hvad ser han?
I det klara månskenet kommer Muzio honom
till mötes, äfven han lik en sömngångare med
framsträckta händer och liflös blick. Fabio sprin-
ger fram till honom, men Muzio går, utan att
märka Fabio, lugnt vidare, steg för steg, och hans
orörliga ansikte har samma leende som malajens.
Fabio vill ropa honom vid namn, men i samma
ögonblick hör han ett buller. Bakom honom, i
huset, höres ett fönster öppnas — han ser sig
.om —
Och verkligen. Sofrummets fönster står öppet,
och i detta fönster står Valeria. Hennes händer
liksom söka Muzios. Hon sträcker sig fram mot
honom ...
Vid denna syn kom Fabio i ett obetvingligt ra-
seri. »Djäfvulske trollkarl!» ljöt han, med ena
handen grep han Muzio i strupen, med den an-
dra ryckte han dolken ur hans gördel och rände
den ända till fästet in i hans sida.
Muzio uppgaf ett genomträngande skri, tryckte
handen mot såret och stapplade tillbaka till pa-
viljongen. Men i samma ögonblick han erhöll
dolkstöten af Fabio, hördes äfven från Valeria ett
ångestfullt rop, och liksom träffad af blixten stör-
tade hon till marken.
Fabio ilade henne till hjälp, tog henne i sina
armar och bar henne in i sofrummet.
Länge låg hon orörlig, känslolös för alla hans
ömma ord och smekningar. Slutligen öppnade
hon ögonen, uppgaf en djup suck af lättnad, lik
en människa, som genom ett under blifvit räddad
från en oundviklig död. När hon igenkände Fa-
bio, slingrade hon armarne om hans hals och
tryckte sig till hans bröst. »Du, du, är 4eI då
du? Är jag verkligen hos dig?» Så småningom
lossnade hennes armar, hufvudet föll tillbaka, och
hon hviskade med ett lycksaligt leende : »Välsignad
vare Gud, jag är räddad. Men huru trött jag
är.»
Därefter föll hon i en djup, vederkvickande
sömn.
X.
Fabio sjönk ned vid hennes bädd, och med ögo-
nen fästa på hennes bleka och aftärda, men redan
lugna ansikte började han tänka öfver hvad som
händt och öfver det, som nu kunde vänta honom.
Hvad var att göra? Om Muzio var död — och
med minne af, huru djupt dolken inträngt, kunde
han väl ej tvifla därpå. Om han dödat Muzio,
så vore detta en gärning omöjlig att fördölja. Den
skulle oundvikligt komma till hertigens, till rätt-
visans kännedom. Men huru gifva någon rimlig
förklaring öfver denna hemska och mystiska sak?
Han, Fabio, hade hemma i sitt eget hus mördat
sin anförvandt, sin äldste och bäste vän ! Men
hvarför? Af hvilken anledning? Om åter Muzio
ej var död! Fabio uthärdade ej längre denna
ovisshet, och sedan han öfvertygat sig om, att
Valeria sof, reste han sig varsamt, gick ut ur
rummet och begaf sig till paviljongen. Från denna
förmärktes intet ovanligt; endast ur ett af fönstren
syntes skenet af ett ljus. Med klappande bjärta
öppnade han den yttre dörren (på denna syntes
märken efter blodiga fingrar, och på marken voro
några mörka blodfläckar), passerade genom det
yttre mörka rummet och stannade på tröskeln,
stel af skräck. Midt i rummet, på en persisk
matta och med dyrbara kuddar under hufvudet
samt betäckt af en röd sjal med svarta, inväfda
figurer, låg Muzio, stel och orörlig, med utsträckta
lemmar. Hans ansikte, gult som vax och med
tillslutna ögon, var vändt uppåt. Han andades
ej, han liknade en död. Vid hans fotter sågs i
knäböjande ställning malajen, äfven han draperad
i en röd sjal. Han höll i handen en kvist af nå-
gon obekant växt, liknande en ormbunke, och
med kroppen något framåtböjd betraktade han sin
herres ansikte. En mindre fackla, fastsatt i golf-
vet och spridande ett grönaktigt sken, utgjorde
rummets hela belysning. Lågan hvarken rykte
eller flämtade. Malajen gjorde vid Fabios inträde
icke en rörelse och betraktade honom endast ett
ögonblick. Därpå fixerade han åter skarpt Muzios
liflösa ansikte. Gång efter annan höjde och sänkte
ban grenen i luften, och hans stumma läppar öpp-
nade och slöto sig låtigsamt, åter och åter, liksom
uttalande ljudlösa ord. Mellan malajen och Mu-
zio låg på golfvet dolken, med hvilken Fabio ge-
nomborrat sin vän. Malajen vidrörde med grenen
dess blodiga klinga.
En minut förgick; kanske ännu en.
Fabio närmade sig malajen, och lutande sig ned
mot honom, hviskade han halfhögt:
»Är han död?»
Malajen böjde på hufvudet, befriade sin högra
hand från själen och pekade med en befallande
åtbörd mot dörren.
Fabio ville upprepa sin fråga, men en förnyad
gest af den befallande handen — och Fabio af-
lägsnade sig, sorgsen, undrande och skuldmed-
veten.
Han fann Valeria alltjämt sofvande, men med
ett ännu mera synbart uttryck af lugn i sitt an-
sikte.
Han gick ej till sängs, utan satte sig vid fön-
stret, och lutande hufvudet i handen, föll han
ånyo i djupa tankar.
Den gryende dagen fann honom i samma ställ-
ning.
Valeria hade ännu icke vaknat.
(Fort*, o. slut i nästa n-.r.)
Innehållsförteckning.
Bertha von Suttner. (Med portratt.) — O, bered din moder
aldrig smärta. Foem af Bernhard Risberg. — Genom »bak-
porten»; af Fru Hildegard. — Pä femtiotalet; af Adolf Hel-
lander. — Vår presentbudget ; af Marie Landman. — I valet ;
af H—s L. — Sen lycka; skiss lör Idun af Anna Knutson.
(S ut från föreg. n r.) — Kvinnornas världsutställning; bref-
kort från Signe Ankarfelt. — Iduns panoptikon ; af Renholm.
— Stockholms Tivoli. — Ur notisboken. — »Valeria» ; novell
af S. Turgenjeff. För Idun öfversatt från ryskan.
arssim111<i iBiiftiuöclrsir ! Rekvirera Bjurholms porter, Sï^t™dugtGbimga?e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0236.html
