Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 30. 22 juli 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 ? D U N
Valeria.
Novell
af
1. S. Tu rgenj eff.
För Idun öfversatt från ryskan.
(Forts. o. slut.)
XI.
Fabio ville afvakta Valerias uppvaknande och
först därefter gå till Ferrara.
Plötsligt hörde han någon lätt knacka på dör-
ren. Fabio öppnade och såg framför sig sin gamle
trotjänare Antonio.
»Signor,» började gubben, »malajen har under-
rättat oss, att signor Muzio är sjuk och önskar
flytta in till staden med alla sina saker; förden-
skull ber han er att lämna honom hjälp till in-
packningen samt dessutom vid middagstiden ett
erforderligt antal drag- och ridhästar jämte eskort.
Ger Ni ert samtycke?
»Hur har malajen kunnat meddela dig detta?»
frågade Fabio. »Karlen är ju stum.»
»Se här, signor, det papper, på hvilket han skref
alltsammans på vårt språk och utan ett enda fel.»
»Och Muzio, säger du, är sjuk?»
»Ja, mycket sjuk. Ingen får se honom.»
»Hvarför hafven I ej sändt efter läkare?»
»Det tillät ej malajen.»
»Och detta här påstår du, att han skrifvit?»
»Ja, signor, det har han.»
Fabio teg.
»Nåväl, gif honom, hvad han begär,» framstötte
han slutligen.
Antonio försvann.
Fabio stod och såg efter sin tjänare, förvånad
öfver hvad han hört. ’
Huru förstå detta: Muzio lefver? Och han
visste verkligen icke, om han skulle glädja sig el-
ler sörja Öfver denna gåtfulla nyhet. »Muzio
sjuk?.. För några timmar sedan såg jag ju ho-
nom död!»
Fabio återvände till Valeria. Hon hade vaknat
och reste upp hufvudet. De båda makarne utbytte
en lång, betydelsefull blick.
»Är han borta?» framstötte hon plötsligt. Fa-
bio kunde ej tillbakahålla en rysning.
»Säg, svara mig! Kanske har du...? Har han
rest?» fortsatte hon.
Fabio blef lugnare. »Nej, icke ännu ; men i dag
skall han bort.»
»Och jag behöfver aldrig se honom mer?»
»Nej aldrig.»
»Och dessa ohyggliga drömmar skola aldrig
återkomma?»
»Nej !»
Valeria drog en suck af outsäglig glädje. Ett
lycksaligt leende syntes åter på hennes läppar.
Hon sträckte ut armante mot mannen.
»Och vi skola aldrig mera nämna hans namn,
aldrig, hör du!... Min älskling! Jag skall ej
sätta min fot utom detta rum, förrän han är borta ...
Men sänd nu hit min kammarjungfru. Dock, vänta
ett ögonblick. Tag först detta!» Hon visade på
ett smycke, som låg på ett litet bord, pärlbandet,
som hon fått af Muzio.
»Kasta detta genast i vår djupaste brunn! ...
Omfamna mig, jag är din Valeria .. . Men kom
ej åter hit, förrän han är härifrån.»
Fabio tog smycket, pärlornas glans syntes ho-
nom hafva blifvit matta.
Han verkställde sin hustrus befallning. Därefter
smög han sig ut i trädgården, på afstånd betrak-
tande paviljongen, i hvars närhet man redan bör-
jat pålastningen af Muzios saker. Koffertar ut-
buros, packningen fördelades på hästarne, men
malajen syntes ännu ej till.
En obetvinglig känsla dref Fabio att ännu en
gång se, hvad som försiggick i paviljongen. Han
ihågkom, att på dess baksida fanns en löndörr,
hvarigenom man kunde direkt inträda i det rum,
där Muzio legat på morgonen. Han smög sig
fram till denna dörr, fann henne olåst, förde det
tunga draperiet åt sidan och kastade en blick in
i rummet.
XII.
Muzio låg nu ej längre på mattan. Klädd i en
dyrbar dräkt, satt han i en länstol, men liknade
fortfarande en död liksom vid Fabios första be-
sök. Det medvetslösa hufvudet var stödt mot
stolens ryggstöd, och de i hvilställning på knäna
placerade, utsträckta händerna aftecknade med sin
gula färg skarpt sina konturer. Bröstet rörde sig
icke. Omkring länstolen på golfvet, som man
beströdt med torra örter, stodo några flata bägare,
innehållande en mörk vätska, som spridde en
stark, nästan kväfvande doft af mysk. Rundt om
hvar och en af dessa bägare ringlade sig en liten
kopparfärgad orm, som då och då gnistrade med
sina guldfärgade ögon; och midt för Muzio, på
ungefär två stegs afstånd från denne, stod mala-
jens långa figur, klädd i en brokig mantel, om-
gjordad med en tigersvans samt med en hög hatt
i form af en behornad tiara på hufvudet.
Liknade Muzio en död, så var däremot malajen
idel lif och rörelse. Än bugade han sig vördnads-
fullt, i det han frammumlade böner, än åter ut-
sträckte han kroppen i hela dess längd, höjande
sig på tåspetsarne; än bredde han ut annarne, än
rörde han dem energiskt i riktning mot Muzio och
tycktes hota eller befalla, rynkande ögonbrynen
och stampande i golfvet. Alla dessa rörelser ko-
stade honom synbarligen stor möda, ja, tycktes
till och med förorsaka honom smärta. Han an-
dades tungt, och svetten strömmade utför hans
ansikte. Plötsligen blef han liksom vanmäktig och,
efter ett djupt andetag och med pannan i djupa
veck, drog han långsamt till sig sina krampaktigt
slutna händer — alldeles som om han i dem hållit
ett par starka tyglar — och till Fabios obeskrif-
liga fasa lyfte sig Muzios hufvud långsamt från
ryggstödet i riktning mot malajen. Men när denne
åter utsträckte händerna, föll Muzios hufvud tungt
tillbaka. Malajen upprepade sina rörelser, det ly-
diga hufvudet likaså. Den mörka vätskan i bä-
garne började sjuda. Själfva bägarne började
vibrera, gifvande från sig ett svagt ljud, under det
alt de kopparfärgade ormarne vågformigt slingrade
sig.
Nu tog malajen ett steg framåt. Hans ögonbryn
voro högt uppdragna och hans ögon onaturligt
uppspärrade. Han satte ock på samma sätt som
förut Muzios hufvud i en gungande rörelse. Och
se, likets ögonlock började darra samt därefter
tveksamt och sakta öppna sig. Under dem syntes
de blyfärgade pupillerna.
En blixt af stolt triumf och ondskefull glädje
upplyste, malajens anlete. Han öppnade vidt läp-
parne, och djupt ur sin strupe frambragte han ett
långt tjut. Muzios läppar öppnade sig äfvenledes,
och en svag suck darrade på dem såsom ett svar
på detta onaturliga ljud.
Men nu uthärdade Fabio icke längre; det före-
föll honom, som om han varit vittne till en scen
i helvetet ! Äfven han uppgaf ett skri och störtade
ut under korstecken och ifriga böner — utan alt
se sig om.
XIII.
Tre timmar senare kom trotjänaren Antonio till
honom med underrättelse, att allt nu var i ord-
ning, sakerna packade och signor Muzio färdig till
uppbrott.
Utan att svara sin tjänare, gick Fabio ut på te-
rassen, hvarifrån paviljongen var synlig. Pack-
hästarne passerade förbi honom. Vid själfva pa-
viljongstrappan stod en präktig, korpsvart hingst
med sadel, sä bred, att den syntes afsedd för två
ryttare. Där stodo’ock betjänterna med blotlade
hufvuden samt den beväpnade eskorten. Pavil-
jongens dörr öppnades, och ut trädde Muzio, stödd
mot malajen samt nu klädd i sin vanliga dräkt.
Hans ansikte var likblekt och händerna hängde
ned som på en död, men han gick, han rörde
fotterna, och väl uppe på hästen, höll han sig rak
och famlade efter tyglarne. Malajen satte hans
fötter i stigbyglarne, hoppade upp bakom honom
i sadeln och gaf tecken till aftåg. Hästarne kommo
i långsam skridf, och när de passerade förbi huset,
föreföll det Fabio, som om han i Muzios mörka
ansikte sett två ljusa ringar. Var det måhända
Muzios ögon, som denne nu för sista gången rik-
tade mot sin vän?
Endast malajen hälsade honom med sitt vanliga
hånleende.
Hade månne Valeria sett detla? Jalusierna i
hennes fönster voro fördragna, men kanske slod
hon dold bakom dem !
XVI.
Vid middagen kom hon ned i matsalen och var
mycket tyst och sluten ; äfven klagade hon ännu
öfver trötthet. Men borta voro redan all hennes
oro och den forna, beständiga ängslan och hem.
liga fasan.
1892
Några dagar efter Muzios afresa började Fabio
åter arbeta på Valerias porträtt. När han ånyo
såg henne sitta där framför sig, igenfann han i
hennes drag just det uttryck af renhet, som till-
förene så hade hänfört honom, och nu löpte pen-
seln åter på duken, lätt och säkert.
Makarne hade börjat sitt forna lif. Muzio var
för dem, som om han aldrig funnits till. Och så-
väl Fabio som-Valeria höllo lika samvetsgrannt
sitt löfte att aldrig med ett ord erinra om honom,
ej ens att söka utforska, hvad som slutligen blif-
vit hans öde. Detta blef ock för alla en hemlig-
het. Muzio försvann bokstafligen från jorden.
Fabio fick emellertid en gång en känsla, som
om han var skyldig att berätta Valeria, hvad som
händt under den ödesdigra natten, men hon lik-
som snade hans afsikt. Hon återhöll andedräkten,
hennes ögon slöto sig, hon syntes böja sig undan
såsom för ett slag. Fabio förstod henne och sko
nade henne.
En härlig höstdag afslutade Fabio sin bild af
den heliga Cecilia. Valeria satt vid orgeln, och
hennes fingrar stiöfvade långsamt öfver tangen-
terna. Plötsligt och tvärt emot hennes vilja klin-
gade under hennes händer den kärlekens jublande
hymn, hvilken Muzio en gång spelat, och i samma
ögonblick, för första gången efter sitt giftermål,
kände hon darrningen af ett vaknande lif under
sitt hjärta. Valeria ryste, orgeln tystnade.
Hon sporde sig: »Hvad betyder detta? Skulle
det vara... ?»
:]s *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
