Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 31. 29 juli 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 IDUN 1802
Döden är ingenting annat än lifvets mäktigaste handling, ty den föder ett högre lif.
jP. JERGINAUD.
»»»»»»«^»»»»»»»»»»»»»»»»»»»»»»»yÿyÿÿÿÿÿ^ÿÿÿÿÿÿyyyÿÿyyyÿ^ÿÿa^ÿ^yÿyyÿyyyÿÿyyyyy^ÿÿS^ÿÿ^
»öfver hufvud taget god». »Det ärliga, till
största delen af framgång krönta sträfvandet
att gifva en i all sin enkelhet ädel bild af
en bland det moderna sorgspelets vackraste
skapelser förtjänar ett obetingadt erkännande»,
skref Aftonbladets kritiker om den unga, i
Stockholm dittills helt och hållet okända skåde-
spelerskan.
Hon väckte emellertid intresse allt fråu sina
första steg pä den Sijernströmska scenen.
Och det dröjde ej länge, förrän hon — jämte
Olga Björkegren, Valfrid Torslow och något
senare Louise Fahlman — nämndes som de
främsta ibland de uuga löftesrika förmågor,
som fingo sin utbildning vid nya teatern.
Den roll, som där framför alla andra stad-
gade hennes rykte, var Hjördis i »Kämparne
på Helgoland».
Efter Stjernströms död lämnade hon denna
scen, debuterade på Dramatiska teatern i två
roller, båda två lika litet lämpliga för hennes
artistiska temperament som hennes första de-
butroll i Stockholm varit: som prinsessan
Agnes i »Dagvard Frey» och som den stolta
unga fröken Marguerite i »En fattig ung mans
äfventyr». Publiken var temligen kallsinnig
— man hade i allt för godt minne Gurli
Åbergs och fru Hwassers helgjutna presta-
tioner i samma roller. Och så återvände fru
Dorsch-Bosin till Nya teatern och blef i ett
par spelår dess primadonna, till dess hon 1881
blef erbjuden den anställning vid Dramatiska
teatern, hon förgäfves eftersträfvat. Efter att
i flere år ha varit en bland de mest använda
af denna scens förmågor återvände hon 1889
för ett år till Nya teatern och har nu se-
nast under spelåret 1891—92 tillhört K.
operans dramatiska sällskap.
* *
*
Frans Hedberg påpekar i sitt bekanta ar-
bete »Svenska skådespelare», att det område,
där fru Dorsch-Bosin är allra bäst på sin
plats, är som framställarinna af koketta, in-
triganta damer af värld, och han uppställer
i sammanhang med detta sitt yttrande den
frågan, om denna genre bör anses lägre än
de själsstora, ädla kvinnorollernas område,
om det är en »förolämpling att säga en skåde-
spelerska, att det är för den, som hennes
konstnärliga begåfning bäst och lämpligast
passar sig». Det är nu knappast lönt att
offra ett ord på denna fråga — det tyckes
mig helt och hållet själfklart, att en skåde-
spelare med hufvud och skarp blick och
fantasi ofta nog har orsak att intressera sig
mera för bofrollen än för hjälterollen, för de-
moner mera än för änglar. Och hvad fru
Dorsch vidkommer, så har hon på sin spel-
lista så många ädla karaktärer, att dessa böra
kunna uppväga de mer eller mindre afsky-
värda damer, hon gifvit realistiskt lif på sce-
nen. Hennes område har sträckt sig från
Margareta (i Goethes »Faust») och Ismene (i
Sophokles’ »Antigone») till »Lady Tartuffe»
och markisinnan i Sardous »Fernande», från
lady Machet till den beskedliga, inskränkta
fru Riis i Björnsons »Nya systemet», den spi-
rituella och skämtsamma Anne Charlotte
Schröderheim i Frans Hedbergs »Glanskis»
och den gladlynta, sjuttioåriga gamla herti-
ginnan i Paillerons »Sällskap där man har
tråkigt». Hon har fört den moderna kvin-
nans talan i fru Lefflers »Sanna kvinnor»,
i fru Agrells »Räddad» och »Dömd», och
hon har i Strindbergs »Fordringsägare» gifvit
en i allo öfverlägsen bild af kvinnlig vam-
pyr utan hjärta och utan samvete —- en upp
gift, som hon löste på ett så rent af ena-
stående genialiskt sätt, alt det må beklagas,
att hon ej fått tillfälle att gifva lif äfven åt
den kvinnliga demonen i samme författares
»Fadern ».
Den egenskap, som dominerar i hennes
konstnärslynne, är intelligensen. Hennes scen-
vaDa, hennes förstånd och viljekraft ha låtit
henne lyckas i roller af sinsemellan mycket
olikartadt slag. Hon har spelat naiva unga
flickor — det var ej mer än ett par år sedan
hon i »Jane Eyre» förekom i skolflickans
korta klädning — och sköna guldlockiga
riddardöttrar, som svärma vid lutan och höf-
viskt skämta med unga ridderliga kavaljerer.
Hon har uppträdt som bondflicka, som socie-
tetsflicka, som halfgammal mamma och som
hvithårig mormor.
Men aldrig har hon så varit inne i sin
uppgift, som då hon fått framställa sega,
viljekraftiga, rufvande karaktärer.
Hjördis var hennes lärospån på detta om-
råde, ocb Hjördis, iförd världsdamens mon-
daina elegans, förfinad och utstuderad, barn
af det nittonde århundradets civilisation på
ondt och godt, har lefvat upp i flere af hen-
nes mest fullödiga skapelser på den moderna
salongskomediens område. Hon har med en
intensiv energi framställt lidelsen: damer, som
förstå att hämnas en försmådd eller förrådd
kärlek, att trampa i spillror sina rivalers
lycka, sak samma om de på samma gång
trampa sitt eget hjärta blodigt — kvinnor,
rufvande öfver en lifsuppgift, som gäller deras
vara eller icke vara, kvinnor, behärskade af
en passion, starkare än deras egen vilja, star-
kare än deras klokhet, deras medvetande om
rätt och orätt.
Eller också har hon framställt kölden: egois-
tiska damer af societeten, med ett anslående
yttre, ett korrekt uppträdande och korrekta
tänkesätt, damer, som utan att bryta mot det
passandes lagar och den goda tonens fordringar,
förstå att härska, att göra sin vilja gällande,
att med godt samvete kufva den, de vilja se
för sina fötter.
För uppgifter af dylikt slag — uppgifter,
ofta nog af stort psykologiskt intresse — läm-
pade sig förträffligt hennes smidiga figur, hen-
nes kalla skönhet, hennes korrekta, förbindliga
konversationston och den skarpa hånfulla
klangen i hennes röst i de ögonblick, då världs-
damen kastar eller tappar societetsmasken, de
hejdlöst vilda utbrotten af djurisk skadeglädje,
isande hån eller skärande hopplös förtviflan
— nittonde seklets Hjördis i elegant prome-
naddräkt eller i balkostym, la bête humaine
i siden och juveler.
Men då vi minnas fru Dorsch i dylika
roller, få vi ej glömma henne, sådan hon vi-
sat sig på ett hellt annat område — dels
som den åldriga damen, som förstått att öfver-
lefva stormarne och berga samvetsfrid och
godt lynne och goda tankar om lifvets och
människornas värde— hertiginnan i «Sällskap
där man har tråkigt», farmodern i Frans
Hedbergs »Hårdt mot hårdt» — dels i det
klassiska skådespelets stora uppgifter. I de
sistnämnda har hon förstått — hvad få af
våra skådespelerskor lägga vikt på — att
redan genom sitt yltre gifva en historisk bild
af personen. Hennes Ismene var en grekisk
staty, som fått lif, utan att likväl förlora
bildens strängt plastiska skönhet, hennes Portia
i »Köpmannen från Venedig» var ett renäs-
sansporträtt, som stigit ut ur ramen. I dylika
roller har hon äfven gifvit vackra prof på
sin förmåga af ett vårdadt, lugnt framsägande
af versen.
Intelligensen, energien utgör som sagdt det
dominerande i hennes konst. Hon är föga
omedelbar, och aldrig har hon litat på in-
spirationen — det är tvärtom på noggranna
studier, på omsorgsfull beräkning hon byggt
sina skapelser.
Hon har allt sedan hon lämnade Drama-
tiska teatern fått flere roller, som mindre
lämpade sig för hennes konstnärliga tempera-
ment, än roller, där hon kännt sig fullt hem-
ma i kläderna. Och hennes konstnärsskap
har på de sista åren tagit allt skarpare for-
mer. En viss — och alls ej obetydlig —
förkonstling, ett i ögonen fallande manér har
snart sagdt alltid utmärkt henne, äfven i flere
af hennes mera framstående roller. Den har
nu på sista tiden hindrat hennes Hjördis,
som hon utförde ett par gånger i vintras på
Kungliga operan, från att blifva en mönster-
prestation, så ovanligt stilfull och framstående
hennes tolkning af Vibungasagans hjältinna
än är. Och den var kanske väl mycket fram-
trädande i hennes »Hedda Gabler», som lik-
väl är den bästa Hedda Gabler, vi hittills
sett i Stockholm.
Med sina i ögonen fallande svagheter är
fru Dorsch i alla händelser ej blott en bety-
dande kraft, utan också en personlighet för
sig bland våra dramatiska förmågor, en bonst-
närinna, hvars uppfattning och återgifvande
af en roll, som kan fresta en intelligent skåde-
spelerska, alltid erbjuder något, ofta nog
mycket både originelt och individuelt. Och
vi ha intet öfverflöd på individualitet hos våra
sceniska förmågor, vare sig bland herrar eller
damer.
Det är att hoppas, att då hon nu som sin
egen direktris själf får välja sina roller, hen-
nes konstnärskap skall ytterligare utveckla
sig i intensivt personlig tolkning af karaktä-
rer och stämningar, af mänsklig glädje och
sorg.
Georg Nordensvan.
Svartsjuka
är att plåga sig själf af fruktan för att blifva
plågad af en annan. »Hur kommer det sig,»
säger Rochefoucauld, »att svartsjukan, som föd-
des med kärleken, icke alltid dör med den?»
Han skulle funnit ett svar på sin fråga, om
han besinnat, att egenkärleken aldrig dör.
Svartsjukan är en bland de största olyckor
som finnas, men en som framkallar minst med-
lidande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0246.html
