Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 5 augusti 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 251
instängningen har jag intet att invända na-
turligtvis förutsatt att den är rättvis, men
sä mycket mera mot mörkret. Barnanaturen
har en ytterlig fasa och skräck för mörkret
och man har exempel pâ de sorgligaste följ-
der af dylika bestraffningar — ett förstördt
nervsystem, fallandesjuka och svagsinthet.
Ja, det har till och med händt, att när dör-
ren omsider öppnats för det fängna barnet,
har ett slaganfall ändat dess lif.
Själfklart tyckes vara, att man icke får
aga ett barn för ett utbrott af häftighet eller
dåligt lynne, ett visst förstörelsebegär, en ner-
smutsad eller sönderrifven klädning, vägran
att förtära vissa maträtter o. s. v. Likväl
göra föräldrar sig skyldiga till dylikt oför-
stånd oftare än man tror. Såsom ock att
göra barnet till offer för sitt eget dåliga lynne,
begagnande sig af den minsta anledning för
att i barnet söka en afledare för sitt miss-
humör.
Föräldrar böra dessutom besinna, att ett
barns s. k. kink eller retlighet oftast har sin
orsak i något sjukdomsförhållande, som det
icke förstår att på annat sätt gifva tillkänna.
Ovilja för somlig mat har för det mesta äf-
ven sin grund däri. När barnet icke vill
förtära något, som det mår illa af, är det
ju blott det sjukliga tillståndet hos matsmält-
ningsorganen, som på detta sätt framträder.
Härvid har man blott att söka bot för det
onda, låta barnet uppväxa under de bästa
möjliga hygieniska förhållanden och fördubbla
sin kärlek och sitt tålamod under dess svag-
hetstillstånd.
Olydnad, osanning, vilda vredesutbrott och
uppenbart trots äro ju mycket svåra fel,
hvarför de ock af strykteoriens bekännare
anses ovilkorligen böra med kroppslig aga
bestraffas. Men äfven härvid måste man
noga betänka sig och söka tränga till grun-
den, innan man skrider till handling. En
orättvis bestraffning är för den mänskliga na-
turen höjden af all grymhet, och detta för
barnanaturen i allra högsta potens. Men —
huru ofta blir icke en bestraffning orättvis.
Olydnad är mången gång intet annat än
glömska. Äfven osanning kan däraf härleda
sig eller ock af räddsla för stryk. Barnet
har t. ex. slagit sönder något och fått stryk
därför. En tid därefter är det lika illa ute
igen. Det fruktar nu, att röna samma be-
handling som förra gången och söker genom
en osanning befria sig därifrån. Hvem är
egentligen upphofvet till denna lögn, hvem
bär ansvaret därför?
Föräldrarne, hvilka med besinningslös hård-
het såsom ett brott bestraffat det, hvilket en-
dast var en barnslig förseelse, ett slarf, hvar-
till deras tjänarinna kanske långt oftare gör
sig skyldig, utan att de äga rättighet eller
ens vilja att därför handgripligen tukta henne.
Och likväl — af hvem har man rättighet
att fordra mäst: af ett barn eller af en full-
växt människa?
Föräldrar, straffen aldrig på en misstanke,
den må nu synas aldrig så välgrundad, och
söken aldrig genom stryk framtvinga en be-
kännelse! Det händer eljes, att ni gören eder
skyldiga till en förbrytelse, tusen gånger
större än den ni misstänker hos barnet —
en orättvis bestraffning.
Det är endast när olydnaden gällande sam-
ma förbud gång på gång upprepas, det är
endast, när man äger otvetydiga bevis för
osanningen och inga sådana skäl, som de of-
van nämda förekomma, som kroppslig be-
straffning för en del naturer kan användas,
likväl, som redan nämts, sedan allt annat
visat sig fruktlöst. Och äfven då måste det
ske med måtta och sans, i strängaste själf-
behärskning.
Men det gifves barn, som icke kunna ut-
härda stryk. Veka, blödiga, med djupa,
starka känslor. Ytterst mottagliga för in-
tryck, men på samma gång sena att förgäta,
slår det goda så lätt rot hos dem. Dröm-
mande och inåtvända, men därjämte lifliga
och eldiga öfverlämna sig dessa komplicerade
naturer med lätthet åt den största förtviflan.
Ett hårdt ord, en ovänlig blick kan komma
dem än att smälta i tårar, än att resa sig
till motstånd, och efterlämna varaktiga spår
af tungsinthet och sorg. Denna ytterliga
känslighet är ofta förenad med kroppslig
svaghet, kanske just härledande sig däraf.
Sådana barn hafva naturligtvis fel som
andra barn och förgå sig som- de, kanske så
mycket oftare och mer i ögonen fallande, som
dessa ömtåliga, drömmande naturer så lätt
törna emot de hvardagliga förhållandena och
ha svårt att låta stöpa sig i den vanliga
formen. Mer än andra fordra de därför en
ständigt vakande och ledande kärlek, men
en kärlek, som förstår att på samma gång
rycka upp dem, ingifva dem mod och till-
försikt, göra dem lyckliga och komma den
bundna lifsglädjen inom dem att spränga sina
fjättrar och ge sig luft i sund, yrande barna-
fröjd.
Men huru ofta låter man icke i stället ett
sådant barn försjunka i sig själft eller plågar
det med kält och gnat, ja, till och med hand-
gripligen tuktar det, utan att barnet kanske
ens förstår, hvarmed det fölbrutit sig.
Ve de föräldrar, som så handla! Sanner-
ligen de veta icke hvad de göra! I barnets
kroppsliga aftynande, den till sjuklighet steg-
rade känsligheten, i ögats skrämda uttryck
och det skygga, kufvade, som hvilar öfver
hela dess väsen, kunna de dock se följderna
af sitt gränslösa lättsinne, för att icke säga
grymhet.
Jag vet väl, att i vårt moderna samhälle
befinna sig de föräldrar, som häfda sträng-
hetens princip i minoriteten. Men då slapp-
het vid uppfostran i alla tider klandrats och
äfven den dag som är får sitt rättmätiga
ogillande af dem, som skrifva i denna viktiga
fråga, då däremot så sällan ett rop höjs mot
en öfverdrifven och fullt ut lika skadlig
stränghet, så har jag icke dragit i betänkan-
de, att med denna lilla uppsats rikta ett
varningens ord just till denna minoritet, den
må nu vara än så fåtalig.
Fader eller moder, du, som brukar kropps-
ligen bestraffa ditt barn, lägg handen på ditt
hjärta, innan du lyfter den för att slå till,
och fråga dig inför Gud, hvad det är du af-
ser med den tillämnade bestraffningen!
Är det din egen sårade värdighet och
kränkta myndighet, åt hvilken du på detta
sätt vill gifva upprättelse eller är ditt enda
mål barnets förbättring och lycka?
Steffen.
Man och kvinna äro alldeles lika inför Gud,
lika kallade att vara hans tjänare och lika vä-
sendtliga för hans tjänst, hvar och en med sin
egen natur och sin gåfva.
Fr. Bremer.
•4*
Onsdagssoiréen.
En Marstrandsskiss af JMLciri Æihi.
et var en onsdagskväll i Nordens Ma-
deira eller för att tala litet mindre
poetiskt, i Marstrand. Klockan var omkring
nio. I societetssalongen strålade Edisons båg-
lampor på Sveriges fashionablaste badgäster.
Däruppe på läktaren till vänster spelade mu-
siktextetten : » Les soirées de Pest», denna
förtjusande polka, som jag hvarken hört spe-
las eller ens omtalas på någon annan fläck
af jorden än i Marstrands societetssalong.
Baron von Humboldt, den store vetenskaps-
mannen, försäkrar, att det lönar mödan att
resa till Brasilien endast för att äta några
frukter af Chilimoyaträdet; jag Mari Mihi,
försäkrar, att det lönar sig att fara till Mar-
strand endast och allenast för att höra of-
vannämde »soirées» under en stilla flirtation
med en engelsktalande svensk göteborgska i
lawn-tennisdräkt.
Men nog härom ! I dörröppningen till
»Blåa salongen» stod vår hjälte — ett myc-
ket olämpligt uttryck, ty han var ej alls nå-
gon hjälte, mais que voules vous, mesdames
—- stod vår hjälte, säger jag, och torkade
sin pincenes med en elegant battisnäsduk med
monogram på. Krona hade han ingen, ty
han hette bara Alfred Carlgren och i hela
hans släkt hade aldrig smugit sig in någon
patricisk -schiöld eller -stierna. För Öfrigt
var han »e. o. i kongl. Svea Hofrätt», betrak-
tades allmänt af sina släktingar såsom en
framtidsman, hade liberala åsikter, utom på
embetsrummet, ty där höll han sig alltid
strängt till de konservative och ägde ett hjärta
»af guld». Men ack, det guldet väger ej
tungt i vårt materialistiska tidehvarf!
I medvetande af de många, och de få +,
som förekommo i hans ekonomi, reste Alfred
Carlgren en vacker dag till Marstrand. Om
det var för att fiska guld eller torsk, öfver-
lämnar jag åt hvars och ens pröfning.
Tack vare en välvillig löjtnant blef vår
hjälte en dag i Paradiset presenterad för vår
hjältinna.
»Notarien Carlgren — fröken von Reuter af
Reutersholm.» Det klack till i juristhjärtat.
En arftagerska, åh katten! Och vår e. o.
gjorde en siratlig bugning och fann sig na-
turligtvis »charmerad att göra fröken von
Reuters af Reutersholm bekantskap». När
sedan den unga damen räckte fram sina
smala, hvita, aristokratiska fingrar till en
duktig »handshake», upplystes hans drag af
det älskvärdaste småleende, som någonsin
förklarat anletet på den oblidkeliga fru Ju-
stitias slätkammade herr son. Ty han tyckte
sig i detta ögonblick gripa om alla åtkomst-
handlingarna till Reutersholm.
Ebba von Reuter såg äfven å sin sida
mycket vänlig och tillgänglig ut. Och hvar-
före skulle hon ej göra det? Arftagerskan
till Reutersholm var 26 år, d. v. s. hon när-
made sig med stora steg den fatala tidpunkt,
då man nolens volens måste »vika om hör-
net» — oförstådd. När därtill kommer, att
Reutersholm af hennes hänsofne herr fäder
intecknats till skorstenen och att hon förgäf-
ves tillbragt fyra andra terminer i Marstrand,
ja, då kan då åtminstone ej jag inse, hvarför
ej stolts Ebba skulle se ung Alfred gun-
stigt an.
En stund därefter uppenbarade sig äfven
Ebbas mamma i lilas och volanger. Hen-
nes nåd Jacqueline von Reuter, född Ridder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
