Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 5 augusti 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 IDUN ms
Den rätta glädjen känner själf sitt mått,
Då yrseln går till tomhet eller leda;
Hon är
Hon är
ett
ej y
barn, men ett som tukt har fått,
rra endast, hon är reda.
p. yt. ty. pTRANDBERG.
¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥*¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥*•¥¥¥¥¥¥¥¥¥*¥
man som Collet utmärkte sig genom en fram-
stående begâfning bief man naturligtvis före-
mål för ej endast särskild uppmärksamhet utan
äfven för kritik, men denna alstrade återigen
hos henne en motkritik med vida större syn-
vidd och vida djupare syfte. Det hon som
kvinna inom detta samhälle kände, det blef
till en kritik af kvinnans ställning i samhället.
Äfven andra omständigheter ha kanhända bi-
dragit därtill, att hon på detta område började
»sätta problemer under debatt» redan långt
innan en dansk kritiker, som ej kände den
norska litteraturen, begagnade detta slagord
såsom en förebråelse mot nordens litteratur i
allmänhet.
Man märkte nog ett och annat däraf redan
i hennes första skisser, men sedan hon år
1851 blifvit änka, utgaf hon år 1855 en roman
»Amtmandens dötre», däri hon med en oför-
skräckthet, som väckte samtidens häpnad, drog
i härnad mot konvenans-äktenskapen. Det är
ej här stället att skildra det uppseende och
den lifiiga diskussion, som denne den norska
litteraturens första »samhällsroman» väckte;
vare det nog att säga, att den samma lämnat
djupa spår efter sig; dess inflytande spårar
man till och med i ett i öfrigt så själfstän-
digt arbete som Ibsens »Kärlekens komedi»,
och Jonas Lie har i »Familjen på Gilje» be-
gagnat fru Colletts idé kanske väl osjälfstän-
digt, och väl äfven på ett i jämförelse med
originalet underlägset sätt.
Man måste betrakta »Amtmandens dötre»
såsom fru Colletts förnämsta arbete och det
kan, på sitt område, jämföras med det bästa i
hvilken litteratur som hälst. Det är det störst
anlagda och det mäktigaste; men det skönaste
är dock utan all tvifvel hennes »I de lange
nätter». Hon skulle gärna kunnat på denna
bok sätta såsom motto Goethes ord:
Hur jag sträfvat, hur jag trefvat,
hur jag bäfvat, hur jag lefvat,
här i blommor lindadt står;
ty hon skildrar just hur den unga kvinnans
hjärta bäfvat, hur hon skönast lefvat och bit-
trast sträfvat, allt under det hon med blicken
fastad på barndomshemmet lindrar poesiens
blommor om hvarje minne från familj och hem.
Det är helt enkelt en förtjusande bok, ej minst
genom den hjärtats darrning, som spåras i dess
grundton.
I hennes öfriga arbeten återfinna vi den stri-
dande kvinnan, stundom rättvist gisslande sam-
hällsfördomar, stundom orättvist begagnande
godtyckligt valda färger. Men då man i »Fra
de stummes Lejr», i »Sidett blade», i »Mod
strömmen» med nöje läser än en filippika, som
väcker motsägelser, än ett tillspetsadt kåseri,
som man kanhända något motsträfvigt dock
slutligen gillar i hufvudsak, än en längre ut-
redning af en eller annan kvinnofråga, eller
hvad det nu må vara, så är det emedan för-
fattarinnan är en stilist som få. Bland hennes
läsare har det funnits mänga bittra motståndare
till hennes åsikter, men det har knappast funnits
någon som ej fängslats genom hennes klara,
lätta och spirituella framställningssätt. Under
de senare årtiondena har man så småningom
börjat bli utledsen vid »stil», emedan en mängd
nordiska författare trott sig kunna ersätta tan-
karnas, ej idéernas originalitet genom ett affek-
teradt och skrufvadt språk. En snillrik för-
fattare har emellertid en gång sagt, att den
bästa stil är den, som läsaren alls icke kom-
mer att tänka på, emedan den endast varit en
trikå om sköna, välbildade och originella tankar,
hvilka såsom sådana upptagit läsarens hela
uppmärksamhet och fängslat hans intresse. Han
har ej snafvat öfver en knagglig form, ej di-
straherats af påhängda språkblommor. Fru
Colletts stil är just sådan. Hon har visser-
ej försmått att tillägna sig hvad man kallar
språkkonst, men hon begagnar densamma städse
endast såsom ett medel att framställa sin tanke
klar, formskön och lefvande, med andra ord
— i trikå. Om man någon gång finner ett
bizarreri hos henne, då är det ett tankens och
icke ett språkets. Hennes begåfning är orgi-
nell, hennes stil är formfulländad.
Anledningen till denna alltför knapphändiga
skiss af fru Colletts författarepersonlighet är
den, att man i Norge hos Alb. Cammermeyr
börjat utgifva hennes samlade arbeten, och som
därigenom tillfälle erbjudits äfven åt svenska
läsarinnor att stifta bekantskap med Norges
förnämsta kvinnliga författare, ha vi trott det
vara af intresse att såsom inledning till bekant-
skapen beledsaga författarinnans porträtt med
några ord.
Winterhjetm.
Ej måttet fullt
Ä
l%wfj m^3 s°l som bländar.
Som min kind i purpur målar
3cke sol, hvars heta strålar
3falla ned med middagsglöd.
fMen i mörka vinterdagar
rLåt ibland en stråle glida,
Skimrande och varm, att sprida
Jiopp i tvifvel, lif i död!
Häck mig bägaren ej bräddad!
3cke längtar jag att känna
jjanken svindla, pulsen bränna
Çpckelspel af fantasin.
fMen om jag vid vägen dignar,
frött af färden, trött af striden,
Çif, förr än min kraft är liden,
jBlott en droppe ädelt vin!
Çif mig ej den stormigt rika
fFullheten utaf ett hjärta,
jfll dess makt af fröjd och smärta
3för blott oro till mitt sinn.
ÖMen om ensamheten tynger,
:"Låt mig se en vän sig närma,
Zåt mig i dess blick mig värma,
fDå den trofast möter min.
M. L.
Aga.
»
et gifves väl knappast någon fråga inom
det sociala området, där så mångfaldiga
och vidt skilda meningar göra sig gällande
som i uppfostringsfrågan, i synnerhet hvad
beträffar rätta sättet att bestraffa det felande
barnet. Den yttersta venstern säger: Stryk
får på inga vilkor ingå i barnets uppfostran,
oafsedt hvad fel det än må hafva begått och
af hvad naturel det än må vara. Den yt-
tersta högern håller å sin sida lika strängt
på, att ett barn, utan hänsyn till dess indi-
vidualitet, icke kan uppfostras utan kropps-
lig aga.
Båda dessa meningar äro lika oriktiga,
därför, att vid ingendera tages hänsyn till
det individuella, och detta synes mig utgöra
en af de största bristerna i så väl vår egen
som gångna tiders uppfostran.
Är det möjligt att utan aga uppfostra
barnet till en god, sann och stark människa,
så får den icke häller förekomma. Men må-
ste den på vissa naturer användas, får det
endast ske i sista instansen, med yttersta
varsamhet, när hvarje förmaning eller mildare
bestraffning visat sig fruktlös, och då endast
för ett fullt bevisadt fel.
Men hvilka naturer är det då, som tåla
vid kroppsligt straff, och för hvilka fel bör
detsamma användas?
Ja, på dessa frågor är det endast erfaren-
heten, som grundad på kärleken och visheten,
kan gifva svaret eller rättare svaren, ty de
äro många och skiftande som nyanserna i den
mänskliga naturen. Min erfarenhet är, att
aga kan med minsta fara användas för barn
af ett muntert, spelande lynne, liknande in-
sjöns yta, som krusar sig för den minsta
fläkt, men så fort vindpusten dragit förbi
åter är lika speglande klar — ett barn, som
1er och gråter i samma andetag och som för-
gäter sin sorg, så snart svedan efter slagen
upphört.
Med okänsliga, dolska och trotsiga naturer
får man vara ytterst försiktig, fastän det
skenbart kan tyckas, som om de företrädesvis
behöfde agas. Ty det händer, att de gömma
på en djupare känslighet än man anar, och
många, allt för många föräldrar af »den
gamla stammen» hafva genom en öfverdrifven
stränghet just mot sådana barn förhärdat de-
ras sinnen, missbildat deras karaktärer och
tillfogat dem sår för lifvet.
I förbigående ville jag varna för ett slags
bestraffning, som är mycket i bruk, synner-
ligast bland mödrar, hvilka af en eller annan
orsak draga sig för handgriplig tuktan. Näm-
ligen att stänga in barnet å en mörk plats,
såsom en garderob eller dylikt. Mot själfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
