Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 5 augusti 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
förträffligt sätt. Hufvuddepot’er bestämmas, och un-
der centralerna lyda mindre stationer och sam-
verka regelbundet. Till centralerna sändas blom-
mor från alla delar af landet och äfven frukter
och bär för de sjuka, i fattiga hem, ja från sö-
derns länder t. o. m. komma dagligen stora, en-
kom därtill afsedda korgar, märkta med tBlom-
stermissionem, hvilka försedda med ett kontroll-
märke från centralen, fraktfritt återsändas. Tryckta
cirkulär utdelas om rätta sättet att förfara med
blommorna och genom annonser begäres flere
korgar till en station, färre till en annan m. m.
På många slott, mången prestgård odlas hela fält
med »missionsblommor», ja de mindre förmögna
hafva kanske blott en rabatt, men då samlas
blommorna från flera håll och bortsändas af där-
till utvalda personer, som åtagit sig fylla behof-
vet från landsbygden till någon viss station.
Mången fattig kvinna eller svagt barn gifver sin
skärf till blomstermissionen, genom att plocka
vilda blommor, dessa äro icke de minst välkomna;
isynnerhet hvit- och blåsippor, gullvifvor, blåklint
och blåklockor, kunna räkna på stor efterfrågan.
Ja, kärleken är uppfinningsrik och skogsbär, tor-
kad frukt, torkade blommor med stark lukt in-
lagda i små påsar, snäckor, prässad hafstång och
mossor, granna stenar etc. spridas kring landet,
genom denna tysta men så välgörande verksamhet.
I Jönköping börjades samma slags arbete redan
1875 från Wilhelmsro och utan tvifvel har väl-
signelse däraf redan uppstått, åtminstone vågar
man säga, att större glädje har knappt något för-
orsakat. I Stockholm och Göteborg bedrifves äf-
ven sBlomstermission», men icke råder samma
organisering och samverkan från landsorten hos
oss, som i England. Mycket större nytta skulle
åstadkommas om bidragen blefvo flera och regel-
bundna. Från en egendom t. ex. kan det ju ej blifva
så stor omväxling, och de tryckta korten biifva
enformiga tycka de sjuka, men vi framhålla i syn-
nerhet de lyckligare lottades tillfällen att på många,
eljest obeaktade sätt gagna och glädja. Tänk på
de massor af blommor, som öfverallt falla af
utan att någon ser dem, där herrskapet vistas vid
brunnar och bad och ingen utväg till försäljning
finnes. Skulle ej genom Iduns läsekrets en ord-
nad blomstermission kunna bildas, om några läsa-
rinnor häraf ifrån städerna anmälde sig att nå-
gon viss dag i veckan emottaga landtliga sänd-
ningar. Försök bara och framgången skall upp-
muntra till större ansträngningar, men om ock
ingen framgång i vanlig mening skulle blifva lö-
nen, så lönar själfva arbetet i detta fall, ty smak,
glädtighet och godt lynne ökas ovillkorligen hos
dem, hvilka syssla med dessa sköna skapelser-
om hvilka det sagts: »Icke Salomo i all sin här
lighet, var så klädd som en af dem».
Om s. k. giftermålsannonser.
w ill Iduns ärade redaktion vänder sig en
åfcjj) svemk kvinna för att få framstäld en hög-
tidlig — jag tager ej tillbaka ordet! —
en högtidlig protest mot det, all kvinnlighet
och all sann känsla sårande, ofog hvilket allt
mera synes taga öfverhand med de så kallade
giftermålsannonserna. Jag är väl böjd att tro
aldra största antalet af dessa vara skrifna på
gyckel, och detta är också opassande och ovär-
digt, men måhända torde det ändock lättare
kunna ursäktas än när de införas på allvar.
I förra fallet vittnar det väl om ett långt drif-
vet lättsinne att skämta med en så allvarlig
och betydelsefull sak som äktenskapet är, men
skämtet kan i sig själf bero mera på tanklös-
het än annat, och råheten framträder först då,
när det fortsattes genom korrespondens, möten
o. s. v. För sedligt tänkaDde människor före-
faller det viserligen orimligt, att dessa annonser
kunna någonsin locka till allvarligt svar, men
att icke desto mindre så kan vara förhållandet,
därpå har den som skrifver detta tillfälligtvis
fått kännedom i två fall, det ena af mycket
obehaglig art för den, som det gällde, det an-
dra med ännu sorgligare påföljd.
En ung väluppfostrad flicka af god familj
från en af Stockholms grannstäder hade haft
IDUN
den obetänksamheten att svara på en sådan
annons i en af hufvudstadstidningarne, såsom
hon själf menade, endast på skämt. Annonsen
måtte emellertid ha varit mer än vanligt för-
såtligt skrifven, och åtminstone var den bref-
växling, som i följd häraf uppstod, af sådan
art, ty den unga flickan slutade med att på
fullt allvar intressera sig för den man, i hvars
skrifvelser hon tyckte sig läsa uppriktighet och
en varmare känsla. Hon fick mottaga ett por-
trätt, som hettes föreställa honom och hvaraf
hon kände sig ännu mera tilltalad, samt hade
slutligen den gränslösa oförsiktigheten att skicka
sitt eget. Det porträtt, som hon fick, befanns
sedan i värkligheten föreställa den engelska
statsmannen lord Eandolph Churchill. Hennes
eget cirkulerade en afton i en ungkarlskrets i
Stockholm, tillsammans med hela historien, be-
rättad såsom ett lyckadt spektakel af upphofs-
mannen. I denna krets råkade att befinna sig
den unga flickans egen halfbror. Huru han
tog i tu med saken och gaf den gemene »skäm-
taren» en välförtjänt tuktan, hör ej hit att be-
rätta, men lyckligtvis stannade skandalen vid
detta, ehuru den unga flickans rykte härigenom
nödvändigtvis blef blottställdt. — Den andra
händelsen går längre tillbaka i tiden. Den
ledde värkligen till ett giftermål, ett tvångs-
giftermål, och offret för den skändliga anlägg-
ningen, dotter till en förmögen godsegare i
mellersta Sverige, begråter nu dagligen de sor-
ger, hvilka genom en ovärdig man förbittrat
och ruinerat både hennes och hennes närmaste
anhörigas hela existens.
I själfva idén att genom sådana medel som
giftermålsannonser mångla bort sin person lig-
ger ju något förhatligt, och bvilken välsignelse
kan väl ett äktenskap medföra, som inledes
utan annan kännedom om hvarandra än en löslig
bekantskap,vid hvilken det ligger nära tillhands
att supponnera begge kontrahenterna lika färdiga
att narra sig till en make? Det vore sanner-
ligen våra tidningar värdigast att stänga sina
spalter för dylika i sin grund omoraliska och
till sina följder oftast beklagliga lockelser.
Eva.
Från Neapel.
Bref till Idun
af Aurore von Qvanten.
(Forts. o. slut fr. föreg. mr.)
Som fiske är ett af neapolitanarens hufvudnä-
ringsmedel, blefvo ganska snart fiskarena i den
lilla byn välmående och spelade hvad det led en
framstående roll. En gång t. o. m. gåfvo de Nea-
pel en härskare, Masaniello. Mången ruskig, snu-
skig fiskargubbe i Santa Lucia har så småningom
samlat sig en skatt af silfver- och guldmynt, som
han vanligtvis har förvarad i en gammal strumpa.
Men icke blott fisket skaffar inkomster åt Lucia-
folket. En annan god förvärfskälla äro rodd och
segling. De ro från och till land passagerarne på
ångbåtarne, hvilka de genom ett slags associalions-
terrorism (camorra) hindra från att lägga till vid
hamnkajerna. För rodd och segling til! de kring-
liggande förtjusande öarne få de äfven god betal-
ning. Luciakvarlerets lilla kyrka är vigd åt skydds-
helgonet, den fromma Lucia. Legenden förtäljer,
att en eldig fiskaryngling flammade för henne, men
hon kunde icke bli hans maka. Då han lofpri-
sade hennes sköna ögon, tog hon ut dem och
räckte dem åt honom på ett silfverfat. Sedan dess
är hon fiskarenas och de blindas skyddspatronessa.
Ögonen finnas afbildade på kyrkodörrarne, och i
första sidokapellet tili höger ses St. Lucias bild
målad i olja.
Luciaborna älska festliga upptåg och lysande
processioner. Till dessa böra i främsta rummet
bröllop och begrafningar. De sistnämnda ske med
1892
ofantlig ståt. Äfven den fattigaste fiskargubbe,
som under hela sin lifstid icke bestått sig annan
lyx än makaroni och fårinälfvor, föres till grafven
med den mest imponerande högtidlighet, ty han
var under sin lifstid medlem af en confraternita,
ett brödrasamfund, till hvilket han betalade en
årlig, ringa tribut. När han är död, ombesörjer
föreningen hans begrafning, och nu firas han med
besked. Likrummet klädes med svart sammet, och
kistan ställes på en katafalk, omgifven af brin-
nande ljus. Änkan, om han efterlämnar en sådan,
ställer sig med utslaget hår i det öppna fönstret
och håller därifrån med flödande tunga ett tal till
mannens ära, prisande hans dygder och förtjän-
ster. Döttrarna, om sådana finnas, understödja
modren, de också med vildt utslaget hår, talande
åtbörder och konvulsiviska snyftningar. Så kom-
ma föreningsmedlemmarne i fotsida kåpor och
hufvor, som alldeles dölja anletsdragen, med hål
för ögonen. De bortföra den döde i en silfverbe-
slagen likvagn, dragen af plymagerade, sammets-
klädda hästar, hvilkas hufvuden hafva liksom brö-
dernas hufvor med hål för ögonen. Är det riktigt
högtidligt, sluta sig till tåget kapucinermunkar och
tigga. o När kistan aflämnats på kyrkogården, ta-
ger slåten lika plötsligt slut som den började.
Bröllop firas icke mindre högtidligt. Efter att
de unga kontrahenternas mödrar uppgjort partiet
och öfverenskommit om villkoren, ombesörja, de
också ordnandet af bröllopshögtidligheterna. Åtta
dagar före vigseln föras i stor, festlig procession
alla bröllopspresenterna till brudgummens hem. I
spetsen för tåget gå äldre och yngre kvinnor, som
bära allehanda klädesplagg. Därefter följer brud-
gummens broder eller närmaste vän, medförande
brudgummens presenter, vanligen bestående af
hals- och armband, örhängen och brosch. Så
komma matronor, hvilka bära ett af bruden stic-
kadt grannt täcke. Efter dem går bruden själf.
Tåget afslutas af de båda mödrarna, uppvaktade
af en mängd kvinnliga släktingar, smyckade med
antika nipper. Under vägen tillropas från alla
håll lyckönskningar, ofta blandade med en skarp
kritik, men man är vid ypperligt lynne och tager
saken humoristiskt. Vid framkomsten ser man
brudens fader stå utanför dörren för att emottaga
tågets medlemmar, hvilka sliga in, så långt utrym-
met tillåter. Därinne bjudes på likör och cigarrer.
Bruden själf får icke gå in, utan stannar utanför
på gatan, pratande och skrattande. I dörren stan-
nar fadren, hostar, snyter sig väldeligen och håller
tal, tager fram ur plånboken en hundralire-sedel
och tillkännagifver, att en sådan får bruden och
lika mycket hans öfriga döttrar. Talet slutas med
allmänt hurra för brudgummen. På bröllopsdagen
går tåget till kyrkan och därifrån till brudgum-
mens hem eller, om utrymmet är smått och gä-
sternas antal stort, till ett hotell i närheten. En
festmåltid afätes. Bruden sitter mellan sin mor
och brudgummen och emottager på nytt gåfvor.
Det sjunges, dansas, stojas och hurras, och fest-
ligheten afslutas med skott och fyrverkeri, något
som oundvikligen tillhör en italiensk fest. Musik
får ej heller felas ; den bestås vanligen af brudens
fader. Instrumenten äro trumma, puka, valdthorn
och piccola.
Luciafolkets mest originella fest firas i vattnet,
sista söndagen i augusti månad. Brokigt klädda
kvinnor samla sig på balkonger för att åse festen.
Brokigt klädda fiskare tåga i procession ned mot
stranden. Guirlander af lager och myrten mellan
brokiga fanor på höga stänger pryda gatorna.
Trummor, trumpeter och pipor ljuda. Midt i tåget
ses en färgskimrande fjäderbuske. Musiken är
vild, bullrande, beledsagad af skrik från ett hun-
dratal barfota fiskarpojkar från 6 till 14 år. Dessa
öppna tåget, iklädda simkläder, för öfrigt brun-
stekta, med glänsande svart hår och tindrande
ögon. Där tåget skrider långsamt fram, hälsas
det med infernaliska hyllningstjut. Främst ses
Neptun eller någon annan hafsgud, prydd med
hafstång, sjöblomster och brokiga pappersremsor.
Honom följa fantastiskt utstyrda gestalter i narr-
kåpor och pappersgrannlåt. De ha som hufvud-
bonad små skepp. Så följa två och två fiskare,
dykare, ostron- och snäckhandlare, alla med röda
skärp. Tåget stannar nere vid hamnen. Föraren
stiger upp på ett bord, bredvid hvilket står ett
fyldt vattenkar och en sprutkanna. I handen hål-
ler ban en löfsirad spira. Då Neptun närmar sig,
antändes kring honom fyrverkeri. Pappersrem-
sorna fatta eld. Då spolas vatten på honom, och
han dansar midt i lågor och vattenstrålar. Folket
jublar. Detta är eldprofvet. Nu kommer vatten-
profvet. Sammizzsatori (dykare) i brokiga simklä-
der, ett hundratal män och pojkar, samlas och
hoppa vid signalen af en trumpetstöt samtidigt i
sjön, där de dyka än ned än upp. Slutligen för-
siggår en kappsimning. Pojkarne klänga upp på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
