Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 32. 5 augusti 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256 f DUN
Up notisboken.
Den första damvelocipedföreningen iSve-
rige konstituerades i lördags afton S G-rindstugan
under namnet Dambieycle-klubben (D. B. K.) i Upsala.
Att intresset för velocipedåkningen är stort bevisas
bäst däraf att 16 damer genast ingingo i klnbben.
Styrelsen består af ordförande fröken Augusta Wik-
ström, vice ordförande fru Anna Janzon, sekreterare
fröken Malla Budbeck, skattmästare fröken Hedvig
Gyllenhaal, öfningsledare fröken Gertrud Ekengren.
Klubbens öfningar pågå dagligen kl. ’/27—’/29 f. m.
*
Nytt barnhem. Hemmet för sådana sjuka
barn inom Maria församling, som ej kunna få till-
räcklig omvårdnad i sina egna hem, har som bekant
hittills varit inrymdt i en förhyrd lokal i huset n:r
132 vid Hornsgatan, där man till och med saknat
sådana bekvämligheter som vattenledning. „Tack
vare den donation enkefru Lindberg inom Öster-
malms församling i lifstiden gjorde till hemmet, är
det nu emellertid i stånd att bygga sig ett eget hus,
till hvilket efter uppgjorda ritningar grundläggnings-
arbetena blifvit påbörjade. Det nya hemmet, som
skall bli färdigt till hösten, blir beläget på den öppna,
hittills obebyggda platsen midt emot det nuvarande
och kommer att omgifvas med en liten trädgård, på
det där måtte bli så landtiigt som möjligt och man
må slippa att företaga besvärliga landsflyttningar
med de sjuka barnen, såsom man hittills fått göra.
Föreståndarinnan blir den samma som nu, en f. d.
folkskolelärarinna, som helt och hållet ofirat sig för
den goda saken.
Inom de andra hufvudstadsförsamlingarna torde
äfven inom den närmaste framtiden dylika sjukhem
komma att upprättas.
*
Sarah Bernhardt kommer till Stockholm i
höst, enligt hvad det meddelas till utländska tid-
ningar.
Om en månad börjar den bekanta stora konst-
närinnan en ny turné, som omfattar Schweiz, Hol-
land och Belgien, Danmark, Sverge och Norge, Ryss-
land, Österrike och Italien.
*
Fredskonferensen i Bern. För någon tid
sedan meddelades, att den internationella fredskon-
gressen (bestående af fredsvänner i allmänhet) skall
sammanträda i augusti i Bern. Några dagar där-
efter sammanträder äfven den interparlamentariska
fredskonferensen, bestående endast af riksdagsmän.
Denna fredskonferens sammanträder den 29 augusti
och fortfar i 3 dagar. Därvid förekommer till be-
handling:
Meddelanden och förslag angående en internatio-
nell skiljedomstol.
Fredens garanterande genom förening af Europas
stater.
Organisation af en beständig centralbyrå och af ett
generalsekretariat.
Motioner böra vara inlämnade senast den 20 au-
gusti. De, som ämna deltaga i konferensen, böra
så skyndsamt som möjligt uppgifva sina namn och
adresser, antingen direkt till konferensens president,
d:r Gobat, Bern, Schweiz, eller till sekreteraren för
den svenska parlamentariska fredskommitén, d:r E.
J. Ekman, Stockholm.
Familjen på Annedal.
Novell
af
Ämt| Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista
pristäfling.
(Forts.)
Unga frun var så gemen och gudsinnerligt rar
— hon höll sig aldrig för hög till att tala med
dem och hälsa vänligt, hon höll till och med en
stackars fattigstugumma för folk —- Gud signe
henne.
»God kväll, mor Kerstin, hur är det med gik-
ten? Stackare, är den lika svår, då skall jag
skicka upp litet linement. Tack för att hon öpp-
nade grinden åt oss. Nej, kära mor Kerstin, stå
inte och nig så oupphörligt, tänk på sina gamla
ben, jag vet nog ändå, hur väl hon vill mig,» och
så med en vacker nick och vanligen en slant i
gummans hand for hon sin väg.
»Hjärtandes, skulle jag inte niga för henne, så
förtjänte jag inte te lefva,» och mor Kerstin såg
den framätilande vagnen genom en dimma, som
den nötta bruna tröjärmen torkade bort.
Och hvarje jul och midsommar var det fest i
socknens fattigstuga däruppe på branten. Då kom
från Annedal en sändning hembakade julbullar,
kringlor, några korfvar och det bästa af allt, kaffe
och socker till hvar och en af fattighjonen. Hen-
riette själf, ibland också Torsten, kuskade dit i
slädan på julaftonens förmiddag, det gjorde en
så godt att se, hur de gamla gladdes som barn.
Hur de längtade efter den välkända klangen af
Annedalsslädans bjällror dessa välsignade jul-
morgnar.
»Om Jan-Ersmor sedan går in i köket till Karin,
så får hon en liten kaffetår,» sade Henriette, då
gumman efter en knixande nigning stannat nedan-
för trappan och framfört sitt ärende samt lämnat
det arbete, hon haft i beställning.
»Tackar, snälla frun, alltid ska en då få trak-
tering,» utbrast hon mysande. »Jag har me mej
en liten smula smultron, som jag plockte i morse
åt lilla fröken Inga, om ho vill hålla te godo, en
ger så godt en har, frun,» och hon löste fram ur
den hvita handduken en bräddfull tallrik sköna,
saftiga bär.
»Ah, tack, Jan-Ers mor. Inga ligger och sofver
nu en stund, hon var inte rikligt kry i natt. Hvad
hon skall bli glad, sådana sköna, doftande bär.
Nå, hur är det nu med Jan Ersson och minsta
gossen?
»Tackar som frågar, kära frun, pojken ä’ bättre,
å’ frun ska ha tack för meklamentena jag feck i
går åt Jan-Ersson.»
»Jag kunde tro att de skulle hjälpa.»
»Ja då. Hva’ va’ dä dom hette, frun?»
»Det var bara engelskt salt, kära Jan-Ers mor.»
»Ja, nu ä’ gubbben kry och kurant, men dä va
rakt olöckligt, så svårt dä va för’n te å få’t i sej.
Han sa flere gånger att han inte vålla sej te å
tugga’t te slut, dä va så okrisllitt törrt sa’n. Inte
ä gubben så snutfager annars, men när han tugga
på ingelsalten, va han gröm som e’ varg te å se
på. Han höll på e’ go’ halftimme inna han feck’et
i sej.»
Det hördes ett tilltagande fnissande från veran-
dans innersta hörn och Jöns’ och Ottos röda gri-
nande ansikten döko upp för Jan-Ers mors ögon,
från den stunden såg hon litet misstroget på dem,
hon tyckte ej om att bli utskrattad, för det hon
gett gubben in af meklamentena, hon fått af frun.
Henriette drog på munnen.
»Stackars gubbe,» sade hon deltagande, «Jan-
Ers mor skulle naturligtvis ha blött upp saltet i
vatten.»
»Hå kors,» utbrast Jan-Ers mor, d’ä visste jag
inte. Nå, da som d’ä ä’,» tröstade hon sig, gjorde
åter en knix och klef med stosp. steg hort till
köket.
»Att du kan ge dig till att stå och prata så
där länge med sådant obildadt folk, Henriette,»
yttrade en ungdomlig röst med högdragen klang
bakom henne.
»Ack Margareta, hur kan du säga så,» klagade
den lilla frun och såg bedjande på den högväxta,
mörka skönheten, liksom önskade hon, att svä-
gerskan skulle taga sina ord tillbaka, men Mar-
garetas mörkgråa öga blickade likgiltigt och oin-
tresseradt omkring sig utan att fästa uppmärk-
samhet vid tonfallet i hennes röst.
»Margareta vill förstås, att bondgummorna ska
kunna franska, engelska, tyska och botanik, spela
guitarr och prata salongsskräp, dansa lancier och
måla pastell,» afbröt Otto.
»Du är för mycket demokrat, min vän,» ljöd
åter den unga flickans kalla röst, — Ottos infall
gick henne spårlöst förbi —• den hvita, fina handen
drog varsamt den frasande ljusgrå sidenklädningen
åt sidan, liksom vore hon rädd, att något stoft-
korn från Jan Ers-mors skor, af en händelse kun-
nat följa med vinden dit upp på verandan och
fastna vid hennes dräkt.
»Ladugårdspigor och bondgummor i spetsar
krås, halsband, hattar och sammetsrober, med
mandoliner och guitarrer beskedligt vid sidan af
mjölkbyttor och skurämbar, vore nog kanske litet
idylliskt och romantiskt, mycket idylliskt, men som
jag tror föga praktiskt och naturenligt —jag måste
erkänna, att jag skulle bli bra perplex, om jag en
dag fann köksan därnere studerande Göthe eller
Shakespeare på orginalspråket,» hördes åter Ottos
röst, denna gång en nyans högre.
»Folket måste hållas på afstånd,» fortsatte
Margareta lugnt, och de halfslutna ögonen blickade
genom de långa ögonfransarne ut öfver rosor, sol
m2
och sommarfägring utan den minsta rörelse, »ge-
nom ditt vänligt undfallande sätt sänker du dig
till deras nivå, en vacker dag skall du öfverraskas
af, att de behandla dig som jämlike.»
»Det skall aldrig falla någon af dem in att förgå
sig mot mig,» svarade Henriette, »hvarför skall
jag ej erkänna människovärdet, därför, att det
döljer sig under en mindre polerad yta, jag kom-
mer aldrig att tänka annorlunda, och jag vet, att
man mången gång oftare finner varmt bjärta under
lappad tröja än under sidendräkt,» sade hon litet
häftigt under det kindens färg steg. »Nej,» fortfor
hon, »vi skola ej tala om detta, du får inte bli
ond på mig för min lilla häftighet,» hon log ve-
modigt, »vi skola nog aldrig lyckas öfvertyga
hvarandra,»
»Qui vivra verra, kvinnans makt är stor,» in-
terfolierade Otto.
Emil hade vid Margarethas uppträdande dragit
de långa rutiga benen åt sig och antagit en mera
gentlemannalik ställning. Annie påstod, att han,
så mycket hans sommarlätja det tillät, slog för
Margareta, och åtminstone utöfvade hon ett visst
välgörande inflytande på hans yttre människa, han
var aldrig så angenäm, som då hon var när-
varande.
»Jag tänkt.» föreslå, att vi skulle gå upp och
se, hur långt Torsten hunnit,» sade han och
reste sig.
»Ja,» utropade Henriette och kastade den blåa
fracken ifrån sig på soffan, »kom så gå vi. Jag
är så nyfiken att se, hur det skrider framåt med
magister Bläckstadius’ och Hemkomstens dekora-
tioner,» och hon ilade smågnolande uppför den
branta trappan, som förde till vinden, där Torsten
slagit upp sin atelier.
* *
*
Torstens och Henriettes kärlekshistoria gick långt
tillbaka i tiden, fastän de själfva voro unga. Hen-
riette mindes ej den dag, då hon ej känt Torsten,
och Annie påstod, att då Henriette föddes, måtte
gudarne ha uppenbarat för den sexårige Torsten,
att hon i en framtid skulle bli hans brud, och från
den stunden hade tillgifvenhet och vänskap spirat
upp i dessa små hjärtan, fortlefvat, tillväxt, och
med åren öfvergått till en innerlig kärlek.
Familjen Skog och familjen d’Orseau hade bott
i husen bredvid hvarandra, långt upp på söder,
d’Orseau hade en vidsträckt trädgård med frukt-
träd, blomsterrabatter, krusbärsbuskar, bersåer och
präktiga gömställen, där barnen rasade, solade sig,
växte upp och nötte skodon.
Departementschefen Skog, som ända till mani
älskade blommor, hade inredt sin till ett riktigt
litet paradis af idel mönsterrosor, liljor och säll-
synta växter, där tillbragte han all den tid han
var fri från sin tjänstebefattning, och insöp i fulla
drag och njöt af denna blomsterdoftmättade at-
mosfer, som tung och berusande slog emot en då
man trädde ditin.
Barnen fingo ej här springa fritt omkring, de
dyrbara växterna kunde skadas och förtrampas
af de ystra, oroliga barnafötterna, som under le-
kens yra så lätt ilade fram just den väg, som det
faderliga förbudet gjort fridlyst.
Om fru Skog lefvat, hade hon nog åt de små
inredt ett hörn af lustgården till lekplats, men
hon hade dött kort efter Margaretas födelse, och
den äldre tant, som efter hennes frånfälle förestod
hemmet, var en sträng, karg natur, som aldrig
drömde om annat för barnen, än att hålla dem
till ordning, renlighet och arbete.
Själf hade departementschefen glömt sin barn-
domstid. Han hade ej tid att tänka på att bar
nens små hjärtan slogo af lust att få tumla om
därinne på de präktiga, gröna mattorna, att öfva
sig i hopp öfver blomsterprunkande rabatter och
stärka sina muskler med klättrande i de väl-
skötta träden, att bryta en ros för att låta den
vissna i ett knapphål eller vid ett skärp, att plocka
en lilja för att narra en kamrat att lukta på den,
och då den lilla näsan begärligt sänktes i dess
balk, ruska till och låta ståndarnes frömjöl måla
den nyfikna lilla näsan mörkröd.
(Forts.)
Innehållsforteekning.
Camilla Collet; af Winterhjelm. (Med porträtt.) — Ej måt-
tet fullt; poem af M. L. — Aga; af Steffen. — Önsdagssoi-
réen; af Mari Mihi. — Uppfostra vi våra barn till själfstän-
dighet ? af Mathilda- Langlet. — Att bena fisk ; af M. N. —
Glöm ej blomstermissionen: af E. Tt—y. — Om s. k. gifter-
målsannonser; af Eva. — Från Neapel; bref till Idun af
Aurore v. Qvanten. — Från lidandets och barmhärtighetens
värld ; några stockholmsbilder af Cecilia Bååth-Holmbcrg. 4 :
Nattasylen för kvinnor. — Husmoderlig almanack ; af Stenia.
— Ur notisboken — Familjen på Annedal ; novell af Amy
Palm. Belönad med hedersomn. vid Iduns sista pristäfling.
Sparsamma husmödrar! Rekvirera Bjurholms porter, Sen0ÆtydugtGbîmîape
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0260.html
