Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 12 augusti 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258 j DU N Î8Ô2
*£$£&££MÊÊM£ÊâMÈàÊàMM*ÊÊÊÉÉÊÉÊÊÉÉMMààÉÉMàSâiÉÊ£ÉÊÊÉÉÉÊÊSÉÉâÉÊâM*à£ÊÊÊÉÊÊÊÊàààÉ*MÉ**
Hvad vore tron, om den icke läge Och upp till himmelen stilla såge,
En klarögd pärla på hjärtats grund När skalet brister i mognans stund.
j. p. ’JVallin.
ryckt den ädla stiftarinnan ur föreningens
krets, fördubblade fröken H. sina ansträng-
ningar, pä det att föreningens arbete efter
förlusten af dess andekraftigaste stöd icke
mätte mattas vare sig af brist pä ekonomiska
tillgångar eller handlingskraft och föreningens
mål, hvilket den sangviniska stiftarinnan satt
så högt, sålunda förfelas.
Genom fröken Häggs offervillighet har för-
eningen blifvit i tillfälle att sprida en ansen-
lig mängd af förbättrade slaktredskap och
andra för ändamålet lämpliga verktyg öfver
hela ön; att kunna tillhandahålla allmogen
slaktare från Stockholm för undervisning i
slaktredskapens användande; att anordna se-
rier af föredrag och inköpa massor af skrif-
ter till gratisutdelande bland unga och gamla
för väckande af humanare känslor mot de va-
relser, hvilka helt och hållet bero af mänsk-
lig barmhärtighet; samt att utdela premier
åt personer, hvilka befordrat djurplågeriet
under des3 skilda former till laga näpst.
Icke en enda gång under den räcka af år,
föreningen varit i verksamhet, har, då en med
dryg kostnad förenad åtgärd ansetts för för-
eningens syfte af vikt, förlägenhet för därtill
erforderliga medel inom styrelsen uppstått,
med mindre än att fröken Häggs hand bered-
villigt uträckts till företagets realiserande.
Att Gotlands djurskyddsförening så kunnat
genomsyra hela ön, som redan skett; att de
gamla pinoafrättningarna af husdjuren här
och hvar kunna räknas till en öfvervunnen
ståndpunkt; att knappast någon socken inom
länet numera finnes, hvarest icke djuren hafva
flere eller färre varma försvarare — detta är
till en dryg del frukten af fröken Häggs in-
satser.
Men icke blott såsom medlem i föreningen
och dess styrelse, utan ock i det dagliga lif-
vet verkar fröken H. för denna sin lifsupp-
gift, som hon snart sagdt vid hvarje steg har
i sikte ; och att så af hela sin själ med gåf-
vor och krafter ägna sig åt de ringa och för-
tryckta, detta är i sanning en lifsgärning,
som manar till efterföljd, detta är en sådd,
som efterlämnar värderikare skördar än de,
som gro å fåfängans allmänning.
K. P.
Drömfärd.
dr hägrar frän fordom så skönt for min
srn>
Zkörtrolig, en nejd under blånande skyn.
3 gyllene solskenets dallrande glans
’Slå färgrika blommor sin doftande krans
jfring grönskande ängar. "Och åkern är full
zAf korntyngda axens vajande gull.
jDär bjuder ett vatten så klart som kristall
Sin skimrande spegel åt björkar och tall,
3 skuggan vid stranden min gungande båt
jfr redo för färden på vågornas stråt,
"Och näckrosor sira hans buktade stäf,
jBland plaskande vågor och hviskande säf.
"Och stugan därofvan, omramad af skog,
"Omslingrad af rankor, den känner jag nog.
ffjå luftig veranda i drömmar jag satt
jjills ljusmättad afton blef bytt uti natt
"Och himmclcns stjärnskrift i strålande
pränt
’Var ristad till fullo på skyns pergament.
jEj satt jag där ensam. SSLej, hand uti
hand
SMed vännen, min njutning blef dubbel
ibland.
"Och nu! Vti minnet, ej dödt eller kallt,
jDet flydda tar åter båd’ färg och gestalt,
ffjå blommande ängar går ännu min färd,
-Och båten mig vaggar på vindkrusad fjärd.
SMen fjärran, där solen går ned uti brand,
fjag vet det, mig väntar, så fager, en strand;
jDär räckas mig händer, där redes mitt bo,
jDär äiidas min drömfärd i lugnande ro.
Sofie Linge.
Utåt gatan.
Af Ave.
B
gentligen borde ofvanstående signatur ut-
bytas mot gamla konsulinnans namn,
ty det är hon, som förtäljer detta; men då
hon med stor energi betackar sig för »för-
fattarinneäran», så måste jag signera den lilla
verklighetsbilden.
Jag var för några år sedan stadd på hem-
färd från en fotvandring i Dalarne, då jag
helt oförmodadt stötte på min gamla vän i
en första klassens väntsal; hon hade tillbringat
det mesta af sommaren vid en af våra brunns-
och badorter, och då vi nu fingo ressällskap
ett par timmar, innan våra vägar åter skildes,
meddelade vi hvarandra något af hvad vi
sett och upplefvat under vår sommarvistelse
på skilda orter.
Såsom något — i min tanke — egendom-
ligt för Dalarne omnämnde jag bland annat
böndernas rymliga boningshus, hvars öfre vå-
ning dock vanligen var öde och tom, fast hela
fönsterraden där var försedd med nedfällda
rullgardiner i granna färger, »för det skulle
se bra ut från landsvägen», som man helt
öppet förklarat för oss härbergssökande tu-
rister.
Gamla konsulinnan småskrattade. »Detta
drag är ingalunda egendomligt för det lauds-
skapets befolkning; i skilda former påträffas
det öfver allt, hvarest där finnas människor,
som föredraga ett glittrande sken framför ett
lif i sanning och ärlighet.
Du skall få höra, hvad jag nu senast i den
vägen iakttagit,» fortfor gamla konsulinnan,
»och jag tänker, att både du och vi alla, som
gå med vakna blickar genom lifvet, sett åt-
skilliga taflor af liknande art.
Jag hade icke på förhand hyrt mig någon
bostad i X, emedan jag själf på ort och ställe
ville utvälja, icke allenast ett par enkla rum,
utan äfven, om möjligt var, förskaffa mig goda
grannar; i likhet med Luther, räknar jag dessa
senare till det dagliga brödet. Redan under
min första rekognoscering stannade jag rent af
betagen framför två par fönster, alldeles full-
satta med blommande krukväxter.
Den som kunde få bo därinne, önskade
jag, för stunden behärskad af den gamla åsik-
ten, att blomstervänner äro ädla, goda män-
niskor. I det ögonblicket hade jag glömt,
att de mest förderfvade, de mest ondskefulla
och demoniska människor jag någonsin mött
på min lefnadsstig voro, eller åtminstone gåf-
vo sig ut för att vara, blomsterälskare par
excellence. Jag var, som sagdt, betagen af
denna rika blomsterprakt och gick in i det
vackra huset för att höra efter rum.
En smutsig piga öppnade tamburen för mig,
men bakom henne i ett rum, hvars dörr pigau
slagit upp på vid gafvel, stod en ung dam,
utstyrd i en öfverdrifvet modern frisyr, en ljus
kamkofta samt med ett nothäfte i handen.
Hon for hastigt mot en sidodörr och försvann
i ett angränsande rum, då pigan bad mig
stiga in i förmaket, medan hon »anmälde
mig för frun».
Det var ett mörkt, dystert rum, med kall
källarlik luft och en lukt af parfymerad tvål,
samt för öfrigt utstyrdt med en viss godtköps-
lyx, förenad med den stereotypa »stil» som
härstammar från tapetserareverkstaden. Nu
först gaf jag akt på, att detta rum låg åt
norr. Och här stodo krukväxterna, men inne
i rummet sågs ej en skymt af blomsterprakten,
blott blomsterpinnar, stammar och afvigvända
örtblad.
En äldre dam, hvars moderna promenaddräkt
tycktes ha blifvit påsatt i stor brådska, ty
lifbanden hängde lösa under koftskörten, kom
in; det var husfrun (jag kan ju kalla henne fru
Ellen, liksom min värdinna plägade göra),
och jag uppgaf mitt ärende. Hon tycktes
blifva obehagligt öfverraskad, men svarade
dock med en viss tillgjord glädtighet, att det
var grannen midt emot, som plägade hyra ut
rum, och lät mig förstå, att hon nådigt förlät
en främlings misstag.
Jag bad om ursäkt och ville gå, men fru
Ellen tycktes ha fått en idé, ty hon sade
hastigt:
»Naturligtvis hyra vi icke ut förmaket här
åt gatan, men då här på platsen lär vara
ondt om bostäder, skulle vi kanske kunna
tjäna en främling.»
Hon sköt upp dörren till rummen åt gårds-
sidan och bad mig stiga in. Här gassade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
