Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 12 augusti 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1802 I DUN 259
eftermiddagssolen, och den kvafva luften var
starkt blandad med oset af brasilianskt kaffe.
»Vi voro naturligtvis med pä den vene-
tianska festen i natt,» yttrade frun som ett
slaga förklaring öfver dessa rums oordentliga
utseende. »Det här kabinettet begagna vi
sällan,» fortsatte hon och gick före mig in i
ett rum, som hade stor likhet med en pig-
kammare, »och äfven det större här bredvid
skulle vi kunna afstå, om vi därmed kunde
afhjälpa konsulinnans förlägenhet.»
Detta större rum var antagligen familjens
matsal, ty här stodo en kaffebricka med half-
utdruckna koppar och skälen med pudersock-
ret, svart af ätande och surrande flugor. Jag
kastade en blick ut genom fönstret och säg
en gårdsplats — Nå, jag säger ej mer, än
att jag skyndsamt förfogade mig från gårds-
sidan till förmaket utåt gatan.
Här satt nu vid pianot samma unga dam,
som vid min ankomst så hastigt flydde undan;
nu var hon iförd en dräkt, som skulle varit
elegant, om den icke, liksom flickans hårkläd-
sel, varit allt för påfallande modern.
»Att mamma för in en gäst åt gårdssidan!»
utbrast den unga damen med en ton, som
skulle låta orden gälla för en artighet mot
gästen, men som illa dolde hennes harm mot
modern.
Denna förklarade orsaken till, att en dylik
inspektering hade ägt rum just på en så olämp-
lig dag, och jag tog afsked med förnyad an-
hållan om ursäkt för mitt inträngande »inom
detta hems fridlysta område».
»I huset midt emot hyra de ut rummen åt
gatan ; det är fattigt folk, som är vandt vid
att inskränka sig, men hyggliga, beskedliga
människor för öfrigt, » upplyste fröken Olga,
i det hon tog omständligt afsked och följde
mig ut pä trappan.
Jag begagnade mig af anvisningen och fick
utan svårighet två nätta rum med utsikt just
åt fönsterna med de många blommorna.
Den första dagen gjorde mig denna utsikt
stor fröjd, men sedan tog den mina tankar
och fantasi fångna till en verklig pinsam grad.
Det föreföll mig ibland, som om lefvande väsen
anropade mig om lindring eller räddning från
oerhörda kval, och då kände jag en vild lust
att slå in fönsterna till det förfärliga »för-
maket».
Tänk dig bara ! Där, prässade intill gla-
set, så att de voro platta, syntes blomklase
vid blomklase, kalk vid kalk, dag ut, dag in,
utan att få en enda solstråle eller blifva för-
friskade af ny luft, utom någon sällsynt gång,
då fröken Olga var hemma och lefde till på
pianot, hvilket alltid skedde för öppna fön-
ster — utåt gatan.
Snart började jag äfven pinas af fruktan
för, att dessa arma växter äfven försmäktade
af törst i deras ohyggliga fängelse, ty allt
mer och mer gulnade deras örtblad, och jag
kunde icke undgå föreställningen om, hur rus-
kigt där nu måste se ut i det pråliga rum-
met.
En morgon, då jag tömt mina föreskrifna
glas vid brunnen — eller källan, hette detju,
—voro alla de arma, utpinade krukväxterna
borta och fönsterkarmarne upptagna af buket-
ter med det obligatoriska blomsterpapperet.
Jag hade lidit för mycket med de bortförda
blommorna för att nu vara likgiltig för deras
öde och sökte därför hos min muntra, arbets-
samma värdinna att få någon upplysning om
de kuriösa blomsterodlarne midt emot.
Sedan fröken Olga blifvit konfirmerad,
hade det varit sed att hvarje brunnstermin
hyra blommande växter hos en trädgårdsmä-
stare, som hvar fjortonde dag utbytte de döende
exemplaren mot friska, men huruvida han
också helt och hållet besörjde den årliga fön-
sterdekorationen på fröken Olgas födelsedag,
vågade gumman ej afgöra.
Under nära en vecka hade de utställda bu-
ketterna skyltat i fönsterna, då jag reste ut
till en vän, som bor ett par mil från brunns-
orten; när jag kom tillbaka, hade en ny flock
af växtlifvets martyrer intagit deras plats.
Åter sutto lysande blomklasar plattryckta
intill rutorna, och kalkarne på en praktfull
brandröd kaktus sutto likt koppglas fastsugna
vid dessa förfärliga fönster. Jag stannade
på gatan, allvarsamt öfverläggande med mig
själf, om jag icke, under förvändningen af
att göra mina grannar ett besök, skulle fälla
en förbön för de lefvande begrafna, då fön-
stret plötsligt rycktes upp och min unga svär-
dotter tillropade mig ett hjärtligt: »Välkom-
men tillbaka!»
»Bor du därinne, barn, så för allt i världen
sköt om de arma blommorna, » sade jag.
»I förmaket! Ah, bevars,» log hon, och i
nästa minut följde hon efter mig in i min
bostad. »Blommorna lockade mig dit in, och
den omständigheten, att mamma fått sin bo-
stad midt emot, bestämde mig för att låta
fru Ellen tjäna en främlig genom att afstå
ett par rum åt gårdssidan. Jag kom hit da-
gen efter det du slutat din brunnskur och
afrest till landet, så att jag har haft god tid
till att studera mitt värdfolks lefnadssätt.
Sken alltsammans — förmaket utåt gatan
är en träffande bild af det hela. —-Var den
tyske“grosshandlaren anländ till brunnen, då
mamma reste? — Ja visst — ja, nu talas
här starkt om fröken Olgas förlofning med
honom. Somliga säga, att han blott är en
handelsresande, som inbillar. sig, att den ele-
ganta flickan har förmögenhet; men både hon
och hennes föräldrar bygga verkligen fram-
tidsförhoppningar på friarens förmenta rikedom.
-— Han själf har ett par gånger blifvit in-
bjuden att njuta af fröken Olgas musik i
förmaket utåt gatan.»
»Ja, du känner min yrhätta till svärdotter,»
fortsatte den gamla konsulinnan, »och jag
tillstår, att jag mera intresserade mig för de
sammanprässade kaktusblommorna än för min
svärdotters skildring af ett skenlif, som jag
länge sedan genomskådat. Jaså, du intres-
serar dig för slutet af detta kapitel i fröken
Olgas lefnadssaga.
Ja, det blef lyckligtvis så, att den förmente
grosshandlaren, som verkligen var en tysk
handelsresande, for sin väg, sedan han skaffat
sig underrättelser om sina tilltänkta svärför-
äldrars affärsställning, och dagen innan jag
afreste, hade trädgårdsmästaren bortfört hela
raden af tvinande växter från förmaksfönsterna,
utan att förnya dekorationen.
Brunnsterminen var ju slut för i år; nästa
sommar uppsättes väl ånyo samma skylt —
utåt gatan.»
Om advokater, advokatyr och Jules
Simon.
pîjag säger just ingenting nytt, om jag på-
står, att kvinnan ofta besitter konsten
att öfvertyga, att hon är oupphunnen,
när det gäller att öfvertala. I vida högre
grad än mannen förstår hon att tämja och
kufva äfven mycket motspänstiga sinnen och
hålla dem under sitt välde. Hon äger en
viss hemlighetsfull makt, hvarom hon kanske
själf icke alltid är medveten, ett slags oemot-
ståndlig förmåga af suggestion, hvarigenom
hon lyckas bringa andra in på sina åsikter
och uppnå just de resultat hon önskar.
Detta kan ju låta en smula filosofiskt, men
jag skall belysa min sats genom ett par exem-
pel, som i stället skola bli af så mycket mer
hvardaglig art. En ung fru har fått syn på
en elegant och dyrbar sommarhatt och be-
slutit sig för att bli ägarinna af den. Hen-
nes man är af alldeles motsatt mening: den
är för dyrbar, menar han, den gamla hatten
klär henne alldeles förträffligt och ser inte
alls begagnad eller omodern ut — enfin han
nekar alldeles bestämdt att köpa henne nå-
gon ny! Enligt den mekaniska lagen om
»krafternas parallelogram» borde denna lilla
äktenskapliga konflikt sluta så, att lilla
frun visserligen får en hatt, men en som är
anspråkslösare och billigare. Det går emel-
lertid i verkligheten nästan aldrig så, utan
hon får just den hatt hon vill ha, den och
ingen annan.
Eller hon vill till Marstrand öfver som-
maren, medan han brummar att finanserna
absolut säga nej, både till badresa och som-
marnöje. Enligt nyss åberopade naturlag
borde kontroversen sluta med en enkel stuga
på Lindingön eller, på sin höjd, Dalarö. Men
tror någon, att det blir så? Nej bevars!
Herrskapet befinner sig vid säsongens början
mycket riktigt i Marstrand, så framt inte den
äkte mannen varit alldeles ovanligt envis och
hårdnackad, ty då kan det hända, att man
styr kosan till — Karlsbad eller Trouville.
Det är icke min sak att i detalj utreda
på hvad sätt damerna lyckas uppnå slika
öfverraskande resultat. Jag vill endast kon-
statera, att så går det till i de allra flesta
fall, ty undantagen äro så få, att det ej lö-
nar mödan att taga dem med i räkningen.
Och så snart jag hör en kvinna kalla män-
nen för »skapelsens herrar» -—• det må nu
ske i en förtrytsam eller en skälmaktig ton
— så är jag öfvertygad om, att i detta epi-
tet ligger en grym och blodig ironi.
Med kännedom om kvinnans förmåga att
linda männen kring fingret bör det för hvar
och en vara klart, att om det finnes något
yrke, som kvinnan måste anses vara klippt
och skuren till, så är det — advokatyrket.
Jag skall icke vara nog ogrannlaga att
framdraga några historiska exempel på »kvin-
nans list» och hennes färdighet i hvad man
kallar advokatknep. Advokatens yrke läm-
nar rum för utvecklingen af en hel del egen-
skaper, som icke kunna räknas till de äd-
lare, om de ock kunna vara goda nog att
ha i den bistra kampen för tillvaron, men
det har äfven sin noblare sida, och det är
den, som enligt mitt förmenande skulle, som
man säger, »ligga för damernas röst».
Frågan om kvinnans rätt att uppträda som
praktiserande sakförare står i Frankrike för
närvarande på dagordningen. En ung dam,
mademoiselle Chauvin, har, som Idun redan
berättat, aflagt juridisk examen och begärt
rätt att få uppträda vid domstolarne, och lär
hon icke vara den enda. Detta har väckt
en oerhörd uppståndelse bland de manliga
sakförarne. De arbeta med händer och fot-
ter, med vältalighet och sofismer mot detta
försök till konkurrens från kvinnornas sida.
Somliga slunga fram de hänsynslösaste sar-
kasmer, somliga rasa af vrede, andra skrufva
betänksamt sina vördnadsvärda peruker och
grufva sig öfver hvad som komma skall,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
