Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 12 augusti 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
nen hade sjunkit undan och med ett smärtfullt
leende, som en sista hälsning, försvunnit i natt
och dimma.
»O, Gud!» skrek hon till och rusade in i den
uppvärmda, bekväma salongen. »Något har händt
Kurt, något har händt ! O, låt sända bud till Gran-
hof för att höra efter! Klockan är sju, precis
sju,» sade hon och fäste sina stirrande ögon på
den eleganta pendylens urtafla, som ville hon där
läsa tydningen på sin hemska gåta, därpå sjönk
hon bleknande ned med en tung suck mot soffans
mörkröda, svällande sidenkuddar.
»Klockan är sju, precis sju,» upprepade äfven
Malla mekaniskt. »Ack, pappa, låt någon rida till
Granhof och höra efter.»
Klockan elfva på kvällen återkom det ridande
budet från Granhof, där man blifvit utom sig af
ångest, då man hört, att Kurt ej kommit fram
ännu, han hade vid half sextiden begifvit sig öf-
ver sjön till Broby, Lottys hem, han valde den
vägen som genare, isen bar, och han var säker
skridskogångare.
Så hade man från Granhof gett sig ut på isen,
en liten sorglig karavan med ispikar, båtshakar,
kälkar och bräder, och de irrande dansande lyk-
torna visade de på stranden oroligt väntande,
hvar de skarpa järnen i Kurts skridskor skurit
de runor i isen, som nu söktes och följdes med
klappande hjärtan och ängslande aningar om en
sorglig lösning.
Långt ut på sjön såg man, hur de brinnande
punkterna stannade, de höjdes, de sänktes, aflägs-
nades ännu mer, de bildade grupp, de skildes och
irrade kring, tills de återflöto tillsammans i klunga;
rå Islog man därute, uppgaf man försöket, eller
hcde något blifvit funnet? Något? Det gick en rys-
ning genom de väntande vid dessa ord. Nu rörde
sig åter ljuspunkterna, och så skred tåget sakta,
utan ett ord, tillbaka mot land. Lyktorna lyste
dunklare, rörelserna voro mera dämpade.
»Fort efter doktorn, de äro här om en halftimme,»
ropade någon, och då läkaren kom, kunde han
endast konstatera, att lifvet flytt. Den omkomne
hade legat i vattnet öfver två timmar, den stel-
nade handen höll ännu fast i iskanten, då man
kommit fram till vaken, han hade saknat kraft
att hålla hufvudet uppe, han hade varit död i
nära två timmar, nu var hon omkring nio, alltså
hade han dött vid sjutiden.
Lottys sorg var ej häftig och vild, hon försjönk
blott i apati, allt var henne likgiltigt. Hon deltog
visserligen som förr i familjens förströelser, sedan
några månader gått, blott för att göra de sina
till viljes och slippa bråk och uppmaningar, hvil-
ket var det enda hon önskade.
Doktorn f>-reslog badort, och man reste till
badort.
Lotty följdi; undergifvet.
Den sköna Lotty väckte stor uppmärksamhet i
badsocieteten, men hvad frågade hon därefter, hon
märkte knappast den hyllning, som ägnades
henne.
Det var där, hon första gången träffade d’Orseau,
en affärsman af franskt ursprung. Under den re-
volutionära stormvind, som sopat Frankrike, hade
en d’Orseau sökt fristad i det aflägsna Sverige och
där grundlagt en lönande affärsverksamhet.
Maurice d’Orseau, som med sin nations liflighet
genast flammade upp vid åsynen af den sköna
engelskan, som Lotty oftast kallades vid badorten,
var en af hennes ifrigaste beundrare.
Han vände sig till fadern och anhöll om hen-
nes hand, denne förklarade sig nöjd med att få
d’Orseau till måg och försökte påverka dottern
till hans förmån.
»Lämna henne tid, så går nog allt efter önskan»,
sade han. d’Orseau väntade och väntade ej för-
gäfves.
Då Lotty nyss fyllt aderton år, fördes hon på
midsommardagen i excellensen X:s gyllne sju-
glasvagn, vid excellensens sida — han fungerade
som hennes far, ty denne hade för ett år sedan
aflidit — efter spann genom de vidsträckta ägorna
till kyrkan, där allmogen samlats för att se den
unga midsommarbruden.
Pannbandets mångfärgade stenar gnistrade, en-
ligt den tidens brak, mellan de mörkbruna loc-
karne, och ögats mörblå eld förhöjdes af kindens
rodnad; hvem kunde veta, att denna rodnad för
en timme sedan slumrat i en liten metallask, som
bar etiketten »rouge de théâtre», och som en gam-
mal tant medfört af omtanke, ty brudar få ej vara
bleka, det var en styggelse att se, hade tanten
förklarat, och Lotty var blek som ett spöke.
Tre år senare, då Lotty höll sin förstfödde, den
lille Hjalmar i sina armar, kände hon sitt hjärta
slå i friskare takt. Lifvet var ändå värdt att
lefva, och så år efter år kom där en länk, som
med knubbiga armar band hennes hjärta vid
i DU N
den aderton år äldre maken. Han tillbad henne,
och hon besvarade hans kärlek med en lugn, stilla
tillgifvenhet, som växt med åren.
Det var en talrik, rosig grupp, som växte upp
kring henne: Hjalmar, Sven, Emil, Henriette, Annie
och den lille minste, Maurice.
Det var i denna krets, som gossarne Skog och
senare Margareta .hade sina lyckligaste stunder
och byggde leende minnen för framtiden.
Här kastade man undan tvånget, och glädjen
stod högt under den blåa himlen bland träd-
gårdens knotiga ekar och lummiga lindar.
Här lågo munterhet och hälsa i luften och in-
söpos med hvarje andetag.
Tusentals upptåg och lustiga påhitt lågo och
grodde bland plantorna i myllan och spirade upp,
oanade och blixtsnabbt, då man minst väntade
det.
Ingenstädes funnos, som här, trefliga krypin att
gömma sig uti, då »röfvaren i skogen», »dunk» eller
»kurra gömma» kommo de ystra små att kila fram
och likt svalor ila öfver gräsmattorna.
Hur de där benen kunde gå, och hur de där
friska lungorna kunde ge ljud, som klingade af
hälsa och glädje.
Härliga ungdomstid, lyckliga minnen, som kasta
sitt solglansskimmer af vår och fröjd ännu öfver
gamla skrynkliga ansikten, då tankarna ila till-
baka och dröja vid dem.
Oförgätliga tid, då vänskapens frö slår rot och
frodas för att växa till och bära frukt.
Sköna tid, då små sorger visserligen för stun-
den kännas bittra, men blåsas bort af vinden,
som smyger genom lockarne och smeker kinden,
och lämna rum för det oskuldsfulla barnasinnets
borna anspråk på glädje och lycka.
Barnens ömsesidiga vänskap förde så småningom
föräldrarne tillsamman. Det var departements-
chefen, som tog första sieget genom att en dag
söka upp grannfamiljen och i prydliga ordalag
betyga den vackra fru d’Orseau och hennes man
sin tacksamhet för deras vänlighet mot hans mo-
derlösa små.
Den femåriga Margareta, som fadern ledde vid
handen, befann sig nu för första gången inom
d’Orseauska familjekretsen.
Till och med hennes buttra ansikte klarnade
upp något under inflytandet af den okonstlade
hjärtlighet, som här rådde, och den varma blicken
ur fru Lottys mörkblåa ögon.
Det var första gången Margareta skrattat, då
hon varsamt fördes mellan Henriette och den ännu
mindre Annie ned till trädgården och af dem
drogs med i leken.
Huru mången gång hade ej gossarne d’Orseau
smugit sig in i gossarne Skogs kammare och där,
gömda i det stora skåpet, afbidat timmen, då tant
Klara, husföreståndarinnan, gjort sin rund och
sett efter, att Torsten och Otto, som sig borde, be-
funnit sig i sängen på slaget nio, för att sedan,
då hon aflägsnat sig, bli framsläppta af bröderna,
som i ett nu voro uppe och klädda så mycket
som behöfdes till deras gymnastiska lekar, hvilka
företogos i strumplästen för att ej göra buller.
Torsten Skog, Annedals ägare, skrattade ännu i
dag af fullaste hjärta åt alla de gånger, han smugg-
lat in d’Orseauanarna och lurat tant Klara.
Och senare under skoltiden — alla de otaliga
knäckar han förärat Henriette, de måtte kunnat
fylla en hel pannmur, om de samlats alla, en
sådan liten läckergom, som hon var.
Torsten och Henriette betraktades redan af sy-
skonen som hörande på något sätt tillhopa, och
otaliga voro de stickord, Torsten undfägnades
med af öfriga skolkamrater för hennes skull, men
det tycktes bekomma honom föga, det var som
om han tyckt, att det hört till, det var så natur-
ligt, att han och Henriette hörde ihop, då kunde
gärna pojkarne få skoja bäst de gitte, det störde
ändå inte sämjan.
Sålunda växte de upp hand i hand så att säga.
Torsten skulle bli landtbrukare, ty hans klena
ögon tilläto ej bokliga studier; under skoltiden
lärde han sina läxor delvis därigenom, att Otto
eller en annan kamrat läste dem högt. Den dag,
då Torsten skulle bort i landtbruksskola, var en
bitter dag för honom och Henriette. Han fick till
minne på resan en liten ljus, linfärgad råttsvans,
som mamma Lotty klippt af henne kort förut, be-
händigt ombunden med ett rödt sidenband. Den
flätan hvilar ännu i Torstens chiffonierlåda och
kommer dem båda att småle, då den tages fram.
»Uscb, hade jag sådant där rysligt fult linhår
då!» kan Henriette utbryta.
(Forts.)
1892
Från Iduns läsekrets.
Atterboms sist funna ungdomsdikt.
I »Idun» för den 20 maj d. ä. har den sak-
nade urtexten till Atterboms förträffliga poem »Ca-
rolina» omsider framlagts, den heter »Till Caro-
linas skugga» och har af hr Bernhard Risberg
funnits i Linköpings-Bladet för 1806, en fyndgrufva,
som för några år sedan upptäcktes af den för-
tjänstfulle, tidigt bortgångne forskaren lektor Gud-
mund Franck.
I min uppsats »Atterbomska ungdomsdikter och
Atterbomska reminiscenser» i Samlaren för 1891
heter det sid. 22 om Franck på grund däraf, att
han förbigått några atterbomska stycken, hvilka
finnas i tidningen:
»Möjligen har hans exemplar af årgången va-
rit lika defekt som det, hvartill jag haft tillgång,
nämligen det som kommit till Lunds universitets-
bibliotek, och där till exempel just de toänne
nummer saknas, hvilka innehålla de af Frunck
funna styckena.»
Uttrycket »hvartill jag haft tillgång» är så till
vida oegentligt, som jag sedan detta skrifvits, men
innan uppsatsens alla delar tillkommit — hvilket
skedde under rätt olika tider — äfven besökte
Stockholms och Upsala bibliotek i och för At-
terbomsstudier. Men där sysslade jag med andra
skeden af skaldens verksamhet och kom ej att
skärskåda dessa biblioteks exemplar af Linköpings-
Bladet 1806.
Sid. 28 i »Samlaren» heler det emellertid vi-
dare: »Det är ingalunda omöjligt, att ännu någon
dikt» (af Atterbom) »skulle kunna påträffas i ett
fullständigt årgångsexemplar.» Och detta har ock
varit händelsen, såsom hr Risbergs fynd nu visar.
Ur min uppsats ur Samlaren har jag här af-
tryckt de citerade raderna, för att hvarken Frunck
eller jag må anses hafva kunnat förbigå ett så-
dant stycke som »Till Carolinas Skugga», ifall
det funnits i de af honom eller mig brukade år-
gångsexemplaren. Atterboms författarskap är utom-
ordentligt påtagligt för dem, som känna till Ca-
rolinaepisoden.
Jag sökte också i »Samlaren» visa, hur Atter-
boms äldsta bevarade, nyss återfunna poesi icke
var genuint nyromantisk, utan äfven röjde infly-
tande från de vittra strömningar, som då härskade
här i Sverige — den akademiska litteraturen och
den s. k. sentimentalitetsriktningen. Hr Risberg
går nu än längre och menar, att ifrågavarande
dikter alls icke stått under den egentliga nyro-
mantikens inflytande, utan under den s. k. Göttin-
gerskolans. Detta synes äfven mig synnerligen an-
tagligt ; vi veta bl. a. af anteckningar i Biogra-
fiskt Lexikon, att Atterbom redan hos Kubell i
Linköping starkt fängslades af Bürger. Sannolikt
har han äfven tidigt läst Hölty, hvars blida dröm-
mande och svärmande poesi starkt måste hafva
slagit an på ett sinne som hans. Från Hölty fö-
rekomma i Fosforos ett par atterbomska öfversätt-
ningar; den ena är upptagen i diktsamlingen och
där daterad 1810; å ett af de kamrer Werner till-
höriga register, som nämnas i »Samlaren», är den
emellertid, om rätt eller icke, satt till 1808. Och
troligen sträckte sig Atterboms bekantskap med
Hölty tillbaka ända till den tid, under hvilken
dikterna i Linköpings-Bladet »koncipierades». För
skaldens läsning af Matthisson och Salis hafva
vi bevis i hans öfversättningar från dessa poeter.
Man torde likväl icke bestämdt kunna säga, att
han denna tid var alldeles opåverkad äfven af de
egentlige nyromantici ; åtminstone är det både
möjligt och troligt, att deras arbeten, hvilka ägdes
af Kolmodin i Upsala (där Atterbom som bekant
funnit ett hem), redan de första terminerna fallit
i hans händer; — han hade afgått från Linkö-
ping i september 1805. — Men jag upprepar, att
hr Risbergs mening synes antagligare; dock har
säkert det af honom framhållna inflytandet kor-
sats genom inhemska utaf den art, som ofvan är
anmärkt.
Lund i juli 1892.
Fredrik Vetterlund.
Innehållsförteckning.
Victorine Hägg; af K. P. (Med porträtt.) — Drömfärd;
poem af Sofie Linge. — Utåt gatan ; af Ave. — Om advokater,
advokatyr och Jules Simon ; af Scatvola. — Damernas egen
teatfär i London ; ett bref och ett förslag af Anna Fleetwood
Derby. — Om giftermålsannonser. — I »Printemps» och
»Louvre» ; paristeckningar för Idun af Alvar Arfwidsson. —
Från lidandets och barmhärtighetens värld ; några stockholms-
bilder af Cecilia Bååth-Holmberg. 4 : Nattasylen för kvinnor.
(Forts.) — Ur notisboken. — Familjen på Annedal ; novell af
Amy Palm.^ Belönad med hedersomn. vid Iduns sista pristäf-
äing. — Från Iduns läsekrets.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
