Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 33. 12 augusti 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DUN 263
År 1891 serverades sålunda ät fattiga folkskole-
barn ej mindre än 800 bad med åtföljande mid-
dagsmål, och till april detta är bafva redan
400 små barn från gator och gränder där fått
bad och mat.
Detta de fattigas bespisande skulle dock af
ekonomiska skäl ej kunna gå för sig, om ej
vänliga gifvare sände asylen rikliga gäfvor af
bröd ocb mat m. m. Så t. ex. har alltsedan
dess stiftelse hofleverantör Schumacher årligen
försett densamma med allt erforderligt spisbröd ;
hrr "Wahlström & Wetterström m. fl. sända
regelbundet andra matvaror, och madame Ba-
youd, hotel Continentals välkända ägarinna, har
frikostigt två gånger i veckan från sitt stora
kök sändt mat och soppa af utmärkt beskaf-
fenhet till de hungriga små barnen. Exemplet
manar till efterföljd.
Nattasylen har allt från sin första tillkomst
varit futad på kristlig grund, på denna sannt
praktiska kristendom, jag redan i början af
min framställning påpekat. —- Kristendomen
uppenbarar sig här dock ej endast i skänkan-
det af vissa materiella gåfvor och fördelar, utan
den genomtränger så att säga hela inrättnin-
gen, är dess lifselement, och man känner att
så är, utan att en enda direkt religiös fras
blifvit uttalad. Den förekommer ej i form af
mer eller mindre närgående frågor om de stac-
kars fattiga och hungriga kvinnornas religiösa
tänkesätt ocb ståndpunkt. »Gästen», som kom-
mer, ofta skygg och misstrogen, misshandlad af
världen och lifvet, måste behandlas med en
alldeles särskild finkänslighet; hon måste känna
sig i bästa mening fri, känna, att ingen här
pinar ut henne med frågor, som hon kanske
är för slö eller för utsvulten att ens förstå,
eller som hennes inre personlighet, i fall hon
ännu är så själsvaken, skulle resa sig upp emot,
enär hon vid sin ankomst ännu är personligen
främmande för dem, som förestå asylen.
»Hon skall», yttrade också kapten Lager-
crantz vid ett tillfälle till mig, »känna, att
här finnes hvila, frid och sinnesro; hon skall
känna, att man ömmar för hennes rent kropps-
liga nöd; hon skall sofva, sofva ut, som hon
kanske ej har gjort det förr, hon skall bli
mätt — sedan kommer känslan af tillit, af
förtroende, och då meddelar hon ofta själf
hvad af sorg, oro och bekymmer hon bär inom
sig, det må vara af hvad slag som hälst. Hon
skall här på fullt allvar känna sig välkommen
till ett hems ro och stillhet.»
I dessa ord ligger hela hufvudprincipen af
den religiositet, som genomtränger asylen ; all-
ting bygges på personlighetens makt, på »kär-
lekens seger», den kärlek, som öfvervinner allt,
emedan den yttrar sig på ett så sundt och
för lifvet afpassadt sätt.
Också måste de, som öfva denna kärlek,
just sätta in hela sin personlighet i sitt ar-
bete: »man måste göra det med glädje», som
asylens husmoder en gång sade, då jag en
söndagseftermiddag satt och språkade med henne
i hennes lilla kammare; »då jag helt ung bör-
jade som diakonissa, fick jag mycket stå i bak-
stugan och baka och arbeta, och mången gång
tyckte jag nog, det var tungt och tråkigt. Men
en dag, då jag var riktigt trött, kom jag att
se, att man höll på att måla inskriptioner i
diakonissanstalten : »tjäner Herran med fröjd»,
stod där, och det liksom ryckte till i mig:
ja, gå du tillbaka in i din bakstuga och gör
ditt arbete med fröjd, tänkte jag ; och det lyc-
kades, och se’n dess har mitt arbete varit just
glädjen i mitt lif. »
(Forts.)
Up notisboken.
Exkejsarinnan Eugenie i Norge. Här-
omdagen anlände Frankrikes f. d. kejsarinna till
staden Skien på genomresa från Telemarken. Hon
åtföljdes endast af en sällskapsdam ocb reser i
djupaste inkognito.
jyirs Emily Crawford, Daily News’ ryktbara
Paris-korrespondent, hvilken, som vi förut nämnt,
uppehållit sig i hutvudstaden någon tid, har nu af-
resl till Karlstad, hvarifrån hon öfver Göteborg
och Köpenhamn återvänder till Paris. Mrs Craw-
ford var så belåten med sin vistelse här, att hon
förklarat sig ämna återkomma ett annat år.
*
Amerikanska på forskningsfärd. Fru
Anna von Rydingsvärd, född Davis, afreste
den 16 juli med Tingvalla-liniens ångare Island
från Boston till Köpenhamn för att därifrån med
första lägenhet begifva sig till Island. Ändamålet
med fru von Rydingsvärds resa är att på Island
anställa historiskt vetenskapliga forskningar an-
gående Islands kultur och litteratur under 12:e~-14:e
århundradena. Fru von Rydingsvärd stannar på
Island till hösten och ämnar tillbringa vintern i
Stockholm samt nästa vår och sommar göra en
resa genom Finland och Lappmarken.
*
Den berömda amerikanska skriftställa-
rinnan mrs Nutall lär ämna slå sig ned å Djurs-
holm, sannolikt för hela återstoden af innevarande
sommar. Mrs Nutall är känd för sina epokgörande
undersökningar rörande aztekerna och deras min-
nesmärken. Hon är sedan gammalt genom vän-
skap förbunden med öfverbibliotekarien grefve Carl
Snoilsky, hvilken tillbringar sommaren å den
vackra egendomen Långängen invid Djursholm.
Utom sin önskan att besöka skalden och hans
familj har mrs Nutall haft ett annat skäl att komma
till Stockholm ; hon vill nämligen själf öfvervaka
reproduktionen af en här befintlig äldre karta öf-
ver Mexico.
*
Vårt första folkskolelärarinnemöte. För-
sta svenska folkskolelärarinnemötet har i denna
vecka afhållits i Jönköping. Mötet, som tyvärr
rönt. ringa tillslutning, har beslutit verka för en
rättvis lösning af kvinnofrågan, hvilket mötet an-
ser kan uppnås genom införande af samundervis-
ning, genom grundliga själfstudier, genom delta-
gande i allmänna angelägenheter och genom att
kvinnan begagnar sig af de rättigheter hon redan
erhållit.
Familjen på Annedal*
Novell
af
Ämg Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista
pristäfling.
(Forts.)
#ågon gång fingo de följa med fadern dit in och
gå fram och äter, sakta och styfva i ryggen, på
de nykrattade gångarne och sitta i den prydliga bér-
sån. Det var nog roligt för en stund förstås, men
fotterna började snart att slå mot marken, häftiga
rörelser med armarne och kittlingar i ryggraden,
som gåfvo sig tillkänna genom axelryckningar och
skrufningar, skvallrade om, att tålamodet var
slut och de små färdiga att sträcka vingen till
flykt.
Inne från trädgården bredvid hade nämligen
glada rop och ljud af skratt trängt öfver muren,
och ibland hade ett rödkindadt gossansikte dristat
att sticka upp öfver denna Rubicon af sten.
Det var den förmögne grosshandlar d’Orseaus
barn, som sålunda kallade sina små vänner, och
så snart tillåtelsen blifvit gifven, ilade de unga
Skogarne, Torsten och Otto, så fort benen för-
mådde bära dem, genom gården, gatan och in till
d’Orseauska trädgården, där de mottogos med ju-
belrop.
Margareta var ännu för mycket barn för att
deltaga i dessa dagliga utfärder.
Hon var af ett dystert, missnöjdt temperament.
Den lilla flickan såg ut, som om all världens sorg
tyngt hennes späda axlar, hon lekte ej som andra
barn med dockor, hon hade ingen favoritbok eller
favoritleksak, ingen kamrat, som hon slöt sig till
så, som barn bruka, hon var ensam.
Timtal kunde hon sitta surmulen i en vrå och
bara titta. Den gamla tanten, som förestod huset,
var nöjd därför, att Margareta ej förstörde sina
kläder som gossarne, hennes dräkt var alltid pryd-
lig, hel och ren.
Kanske hade moderns sjuklighet och tungsinthet
under det sista året —hon hade plötsligt gripits af
dysterhet; de funnos, som påstodo den härröra
från någon underrättelse om ett galant äfventyr,
hvari hennes man varit inblandad — kanske hade
allt detta återfallit på den lilla Margareta, och
tantens förmyndarskap lättade ej den börda, som
tyngde barnets sinne.
Fru d’Orseau var en blid, mild kvinnotyp, det
låg en prägel af engelsk lady öfver hennes vackra
gestalt och ansikte. Dotter till en välbergad gods-
egare, hade hon växt upp i lyx och komfort och
fått en för den tiden ovanlig bildning. De tre
systrarna — de voro två utom hennne — voro
ortens firade skönheter.
Den näst yngsta, Malla, var ett gladt, okonstladt
naturbarn med ett oförstörbart godt lynne.
Den yngsta och vackraste, Lotty, sedermera fru
d’Orseau, väckte stor uppmärksamhet öfverallt,
där hon visade sig, ungherrarne täflade om den
sköna Lottys gunst, och hon log och koketterade
med dem alla.
Då hon var sexton år, mötte hon sitt hjärtas
utvalde första gången på en bal champêtre hos
excellensen X.
Från den stunden koketterade ej Lotty mera,
alla hennes tankar vände sig nu kring Knut von
W. hennes utkorade.
De båda unga voro innerligt fästade vid hvar-
andra, men Lottys far förklarade, att någon för-
lofning ej komme i fråga, förrän hon fyllt sjut-
ton år.
Hösten och vintern gingo långsamt, och man
hade hunnit till mars.
Isarne lågo ännu, men på sina ställen voro de
osäkra.
En eftermiddag, då skymningen höll på att öf-
vergå i mörker, gick Lotty genom den långa kor-
ridoren, som ledde från hennes rum till den
hvälfda stenfarstun.
En oförklarlig ängslan hade plötsligt gripit
henne, hon förmådde ej sitta ensam däruppe och
vakta ut eldbrasan i sitt rum, hon kände behof
af att se människor röra sig, tala, handla, för att
döfva denna obestämda gnagande känsla af olycka,
som gror. Det var den disiga vinterdimman där-
ute, hvilken slagit emot henne, då hon öppnat
fönstret, som skapade spöken, som kylde hen-
nes blod och kom hennes hjärta att darra af
dystra aningar. Aldrig hade lönnarne förefallit
henne högre, hemskare, olycksdigrare än nu, då
deras nakna grenar skaft emot hvarandra och
knakat under en enstaka vindkåre, frambringande
ljud som af kväfda snyftningar och suckar, fön-
stret hade ryckt till och vindkåren med sin virf-
lande kyla svept om henne; det var som en dö-
dens iskalla hälsning.
Hon grep fastare om fönsterkarmen och smällde
rysande igen rutan — hon sprang från fönstret
för att slippa se, hur nattskuggorna djupnade bland
de skelettlika jättelönnarne — hon darrade med
spändt öra för en knackning, som kanske skulle
ljuda klirrande mot glaset, och, ehuru förskräckt,
drogs hennes öga ditbort för att speja, om ej nå-
got spökhvitt ansikte stirrade mot rutan.
Detta var outhärdligt. Hon ilade ut, hon ville
ner i salongen till de andra; drömmarne i ensam-
heten om Kurt ville ej i afton som annars flyta
samman, länk för länk till en tjusande tafla af
kärlek och lycka. Hon hade hunnit till den hvälfda
Vestibülen och öppnat dörren, som ledde ditut,
då hon stannade med ett halfkväfdt rop.
»Ack, Kurt, är det du!?» sade hon gladt och
sträckte fram armarne. »Kurt, älskade Kurt, hur
är det?» fortfor hon förundrad och orolig, då han
orörlig i skymningen stod framför henpe med en
besynnerligt stirrande blick; det var förunderligt,
hur väl hon urskilde hans anletsdrag, oaktadt
mörkret.
Han teg fortfarande.
»Vill du skrämma mig?» frågade hon och ville
fatta hans arm — hennes utsträckta hand sjönk
vanmäktig ned — hon hade ej funnit den arm,
hon sökte, hon hade gripit i tomma luften, visio-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0267.html
