Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. 19 augusti 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266 i D U N 1892
Mänska, vill du lifvets vishet lära,
O, så hör mig! Tvänne lagar styra
Detta lif. Förmågan att begära
Är den första- Tvånget att försaka
Är den andra. Adla du till frihet
Detta tvång, och helgad och försonad
Öfver stoftets kretsande planeter
Skall du ingå genom ärans portar.
p. j. jSTAGNELIUS.
¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥
Viktor von Scheffel* och utgöra ett ärofullt
bevis pä, att det lyckats min unga sånggu-
dinna att förvärfva sig denne utmärkte mans
vänskap och bevågenhet. — Då jag första
gången såg mästaren, lade han sin hand på
mitt hufvud och sade: »Hur godt känns det
ej för mitt gamla hjärta att höra ert glada
skratt. Det är som solsken och kommer med
vår till mitt hem.»
Han älskade mitt skratt och mina sånger,
de hafva smittat honom, han måste skratta
och sjunga med, med pennan åtminstone, lu-
stigt rimmande — och detta leende återlju
der ännu i hans bref, en evig vår.
Det var på strandsluttningen af Bodensjön.
Min far och jag hade på genomresa till Sig-
maringen tagit in hos den dyre mästaren Jose-
fus, och vi upplefde så härliga timmar under
hans gästfria tak, att Scheffel ännu efter ett
år talar därom i ett bref, där han skrifver:
»En hälsning från den fjärran sjöstranden,
på den elfte november, från samma sal, där
ni för ett år sedan läste och sjöng. Jag
sänder er den, emedan jag vet, att den gör
er glad. Stormen brusar och rasar liksom
då, och den enslige strandbon rustar sig till
flyttning. Vi återse hvarandra i Karlsruhe!
Jag gläder mig åt era stora framgångar och
åt ert löfte att berätta mig därom —.»
Ja, stormen jagade snöflingorna mot fön-
sterrutorna, och mästaren nickade och lyssnade
belåten, när jag läste om »Vargborgen» och
berättade honom planen till en annan roman
från gamla tider, »Irregang», — på svenska:
»I narrkåpa» ■— som intresserade honom på
det lifligaste, och hvars innehåll han ansåg
vara förträffligt. Sedan bad han mig att
sjunga, då han redan hört talas om min kär-
lek till musiken, och jag lät honom under
stormens hvinande höra mången vårsång och
mången egenhändig komposition. Han för-
vånades mycket öfver de senare, skakade
skrattande på hufvudet och sade på sin kära
badiska dialekt: »Det är nästan häpnads-
väckande, hvad ni kan allt. Ni målar, skrif-
ver, sjunger, komponerar . . . men fröken Na-
taly» — här gjorde mäster Josefus ett rik-
tigt högtidligt skälmansikte •— »kan ni också
laga mat?»
O, vän Scheffel ! Den gången kände du
ännu på långt Där inte mitt hjärta, och där-
för förlät jag dig denna kätterska fråga. Jag
uppehöll mig inte heller vid några förebrående
försäkringar, utan besvarade denna krigsför-
klaring geDom alt skicka talande bevis.
Så snart jag kommit hem, sökte jag ut nå-
gra lämpliga vittnen, inför hvilkas ögon jag
med egna händer lagade en gåslefverpastej,
och dä uppförandet af mitt skådespel »Die
Sturmnixe» några dagar förut lämnat nya
lagerblad till skafferiet, så kunde jag krydda
pastejen med dundrande applåder. Mästarens
svar på denna sändning var ett smickrande
erkännande på vers af min kokkonst, som han
sade ej tagit skada af mitt skriftställeri.
Och en annan gång då mästaren skickade
mig en korg kvitten och skref, att han gärna
skulle vilja smaka geléet, som jag komme att
koka däraf, skickade jag honom det önskade
* Författaren till »Ekkehard», »Trumpetaren från
Säkkingen» m. fl.
profvet och erhöll en ännu mera poetisk tack-
samhetsskrifvelse tillbaka.
Men vid allt mitt arbete återljuda upp-
muntrande i min själ de högsinta ord, som
mästar Josefus en gång ställde till mig i föl-
jande strof:
Måtte kraftig, frisk och rik
Din konst sin blommning skåda,
Sjunk ej i drömmande myslik
Och ej i dimmors våda :
För dagens stråle skingras re’n
Den dimma, jorden fällde,
Och klarare än solens sken
Står Herrans herravälde.»
y
TäfUngen i tjänstebetygstrågan.
Af de inkomna skrifterna har ingen vid den
nu verkställda granskningen befunnits så till-
vida prisvärd, att den åtföljts af ett fullt till-
fredsställande förslag till betygsblankett. Tvän-
ne af de ingångna uppsatserna ha likväl fram-
för andra utmärkts för erkännansvärda inlägg
och goda synpunkter, och har redaktionen där-
för beslutit att mellan dessa fördela det ut-
satta priset 50 kronor, så att iwardera af
dessa täflande, herr Axe! B/omqvist, Stockholm,
och fru Maria Nyström, Lovisa, Finland, er-
håller 25 kronor.
Genom att upptaga och samarbeta de bästa
idéerna från de olika blankettförslagen ämnar
redaktionen söka åstadkomma ett möjligast till-
fredsställande betygsformu/är, som inom• den
närmare framtiden kommer att i Idun medde-
las och därefter att för rekvirenter genom vår
expedition tillhandahållas.
För dagen följer här nedan den ena af de
belönade uppsatserna:
Huru åstadkomma lämpliga reformer för
affattandet af tjänstebetyg?
»Ingen villfarelse kan vara nyttig,
likasom ingen sanniög skadlig.»
Dg Maistre.
» Æ|jf.an är skyldig sin familj mer än sig
själf, fosterlandet mer än familjen och
mänskligheten mer än fosterlandet» är en
storslagen tanke, som först uttalades af Fe-
nelon, och som i den mån den omsättes i
praktiken, bereder i hem och samhälle en
trefnad och en lycka, hvilka äro bland kul-
turens vackraste resultat. Denna sats riktar
ett hugg mot den mänsliga egoismen, som är
orsaken till, att så många hafva intresse en-
dast för eget bästa och andras blott i den
mån det egna synes draga fördel däraf.
Att en själfvisk människa, som ej vill
uppfylla sina plikter mot sina medmänniskor,
helt naturligt kommer att motverka sig själf,
enär vår egen lycka är beroende af det mått
lycka vi söka bereda andra, det lära oss histo-
rien och erfarenheteD, och det är därför äfven,
åtminstone till viss grad, i allmänhet erkändt
i teorien, eburuväl det ännu ej vunnit till-
räckligt uttryck i praktiken.
En klar insikt om, att noggrann pliktupp-
fyllelse i förhållande till det allmänna eller
till andra är en nödvändig förutsättning för
den enskildes lycka, borde isynnerhet hemmen
samfäldt bemöda sig om att lämna både barn
och tjänare.
Bristande insikt härvidlag är säkert en af
faktorerna till många af de misshälligheter, som
förekomma i våra hem, och som så ofta drif-
va den husliga sällheten på flykten. Den,
som från barndomen fått vänja sig inse, att
den egna lyckan är oskiljaktigt förbunden
med upyfyllandet af pliktens bud, skall ock
bättre äu någon annan förstå, såväl hvad
plikten i olika fall bjuder, som ock huru
han skall blifva skicklig att fullgöra pliktens
kraf. Och att vårt folk skulle vara lyckli-
gare, om pliktkänslan vore mera utvecklad,
är lätt visadt.
Redan för öfver femtio år sedan framhöll
den tyske pedagogen Diesterweg, att man i
hela världen klagade öfver tjänarnes opålit-
lighet och oordentlighet, och att den gammal-
dags troheten ingenstädes stode att finna. Att
ett liknande klagomål ännu i dag icke utan
skäl höres hos oss, vare sig det är fråga om
stad eller land, det vet en hvar, som varit i
tillfälle att taga någon kännedom om lifvet
i vårt land.
Nästan öfverallt klagas hos oss öfver brist
på duglighet och trohet hos tjänare och tjä-
narinnor. Att anledningarna till det rådande
onda i främsta rummet äro att söka i felak-
tig barnauppfostraD, och att både små och
stora äro påverkade af den ande, som genom-
går tiden, den ande, hvilken ingalunda arbe-
tar på individens förädling och förbättring,
utan i stället förkunnar omstörtningens läror
och söker bortarbeta vördnad för auktoritet,
detta allt är ofta påpekadt och måste af oss
erkännas såsom sannt. Dock äro vi öfverty-
gade om, att husbönder och husmödrar hafva
en stor andel i skulden till, att det är som
det är.
Eller månne icke t. ex. husmodem uti tjä-
narinnan alltför ofta ser blott en kraft, hvil-
ken har att utföra det arbete, som föreläg-
ges, och i öfverensstämmelse därmed anser sig
hafva gjort sin skyldighet, då det öfverens-
komna priset för detta arbete är erlagdt.
Och än mer: skulle kraften af ett eller an-
nat skäl ej svara mot fordran eller förvän-
tan, så kanske hon blott gör ombyte, allde-
les som man byter ut odugliga kuggar i ett
maskinhjul.
Detta förklarar i någon mån, huru man
här och hvar kommit ända därhän, att man
byter om tjänare när som helst, på alla tider
af året, oaktadt det borde vara uppenbart
för en hvar, att ett sådant ti11vägagående
länder både hem och tjänare till stor skada.
På de flesta andra platser i lifvet måste
man oftast finna sig i eller söka öfvervinna
de svårigheter, som möta. Och detta har
stor betydelse för ens egen uppfostran. En
annan plats är kanske svår att erhålla, och
därför drifves man att göra lifvet för sig så
drägligt som möjligt på den plats man har,
genom sträfvan att till vederbörandes belå-
tenhet söka fullgöra ålagda plikter.
Om en tjänarinna däremot erhåller plats
och t. ex. fordringarna i hemmet öfverstiga,
hvad hon anser tillbörligt, så inträffar nu
ofta, att hon — till följd af lättheten att
när som helst erhålla en annan plats — i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
