Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 34. 19 augusti 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272 IDUN 1892
Departementschefen och d’Orseau, båda stads-
barn, saknade naturligtvis begrepp om landtbruk
och egendomsköp, Torsten var skicklig landtbru-
kare, men] oerfaren; följden blef att Annedal be-
talades till sitt dubbla värde.
Friluftsmänniska och optimist i högsta grad,
hälsade Torsten med hänryckning den dag, då
hans fot fick trampa den egna torfvan och hans
blickar tjusas af den egna skogens mörkgröna
fägring. Hvilka storslagna planer han uppgjorde.
Annedal skulle bli en liten mönstergård, en prof-
bit på uppdrifven landtbruksskötsel, åkrarne skulle
täckdikas, gödas, läggas om, ladugården byggas
om och racekreatur anskaffas; han skulle förstå
att locka guld ur åkrar och ladugård, penninge-
lånet skulle snart vara inbetaldt, och sedan skulle
det gå framåt, steg för steg. Han arbetade från
morgon till kväll, outröttlig och ihärdig, där var
tusende småsaker att göra, små öfverraskningar
med hvilsäten här och där, flaggstång att uppresa,
vildvin att plantera, jordgubbsland att anlägga
och till sist orangeriet att förbättra, sätta i skick
med drufvor, persikor och rosenträd, innan Hen-
riette som hans maka gjorde sitt inträde i det
idylliska hemmet på det kära Annedal.
Och sedan hon som en kvittrande lärka slagit
ner i det lilla boet, njöto de jublande, skrattande,
lekande som barn, tillsammans den lycka och
glädje, som kärlek, ett förnöjdt sinne och godt
samvete skänka.
Det var ett välsignadt ställe, detta den unga
familjens kära Annedal, där arbete, kärlek och
förtroende gingo hand i hand och trotsade den
utomvarande världens sorger och bekymmer. Ännu
hade de ej funnit vägen till denna vrå, som blom
strade lugn och glädtigt fridfull under lindarnes
hägnande skugga. När så den lilla Inga kom
som en råge på sällhetsbägaren, blef hon hälsad
med samma entusiasm som ett folk utan tron-
arfvinge hälsar den efterlängtade kungasonen.
Henriette följde med moderskärlekens ömma
blickar denna uppspirande själ, hvars tillväxt hon
tyckte sig skönja i den lilla fulingens grå öga, ty
Inga var, med opartiska ögon sedd, en näpen, lif-
lig, men ful liten unge, fastän Henriette i henne
såg en liten vacker fnllkomlighet.
Hvem kan förtänka en moder, att hon ser det
barn, för hvilket hon lidit, och vid hvilket hon
är fästad med de innerligaste band, i förskönande
ljus.
Väl det barn, som får värma sig i glansen af
moderkärlekens strålande pupiller och känna sig
trygg i det fasta, medfödda, omedvetna »mamma,
som håller af mig, är här» — och väl den moder,
som ej i jäktande efter fåfängliga nöjen förslösar
sitt barns gryende tillgifvenhet och öfverlåter både
den och sina plikter åt legda tjänare.
Där kommo vänner och grannar från östan
och vestan för att prata bort en stund och föra
med sig hem en handfull bagatellminnen och vän-
liga känslor från deras lilla Eden. Det var för-
underligt, hur väl man trifdes på detta Annedal,
där Torsten och Henriette förde spiran.
Det var som om den gamla trädgården på Söder
lämnat med sig något af sin dragningskraft åt
dessa båda.
De blefvo omärkligt medelpunkten i socknens
sällskapslif, uppfinnarne af enkla, landtliga fester,
där glädje och godt humör utgjorde hufvudsaken,
mat och dryck bisaken. Det var isynnerhet Tor-
sten med sin lefnadslust, tokroliga infall och säll-
skapstalanger, på ett märkvärdigt sätt blandade
med naturbarnets okonstladt friska, smittande
uppsluppenhet, som var själen däri.
Visserligen hade ej hans förhoppningar på An-
nedal gått i uppfyllelse — redan första året kom
missväxt och drog ett streck öfver dem — men det
måste gå med tiden, förlusterna voro kännbara,
men han skulle segra genom sin ihärdighet; nui
år hade höet och rågen lämnat rik skörd, som
låg där i ladorna. Hvetet stod i glänsande ax,
matade och vackra, han hade de största, bäst
skötta hvetefälten i trakten, det skulle bli en skörd,
hvars make man sällan sett!
* *
*
Då Henriette i spetsen för de öfriga skyndade
uppför vindstrappan, tvärstannade hon, sedan hon
hunnit ett par trappsteg, vände sig leende om och
lade fingret på munnen med en åtbörd af öfver-
raskning.
Torsten däruppe hade troligen ej hört ljudet af
steg, ty han fortsatte ostörd i sitt arbete.
De kunde ej se honom från den del af trappan,
där de stodo, men man hörde af vissa hårdare
toner i hans sång, att han förde penseln med if-
ver och kraft. Det var Torstens sång, som väckte
hans hustrus förvåning och häpnad, hvilka kän-
slor äfven återspeglades på de andras ansikten.
Det var nämligen första gången någon hörde
honom taga en ton, men den ena konsten måtte
väcka den andra till lif, ty här uppe på den stora
vinden, framför dekorationerna, hade han kännt
ett okufligt behof att på något sätt ge luft åt sina
känslor, och så rann honom en operettmelodi,
»Jag är klarsynt som en örn, som en örn», i min-
net; orden kunde han, återstod så det svåraste,
att finna rätta tonen. Torsten trefvade och tref-
vade på alla ljud och kunde ändå ej finna det
rätta. Nå, det gjorde detsamma, han sjöng som
det föll sig, såsom det måste falla sig för den,
som ej äger ett spår till röst, det var ett sammel-
surium af ljud och bitoner, den ena värre än den
andra, likväl alltid med noggrannt bibehållande
af takten och orden.
Den trettonårige Maurice, Henriettes yngste bror,
som höll honom sällskap däruppe på vinden,
talte sedan om, att det lät så »festligt», alldeles
precis som den där gången då katten Grålle
kommit in i hönshuset.
Alla barn tyckte om Torsten, han drog dem
omedvetet till sig. I tre timmars tid hade Mau-
rice troget suttit på en träknubbe och sett på, hur
Torsten arbetade, helt förtjust öfver att få slanna
i hans närhet.
Torsten stod och njöt för sig af sitt påhitt att
måla efter musik, det underlättade betydligt, och
arbetet skred fortare framåt.
Hvarje gång han kom till »örn», satte han i
med kläm och klatschade på kulissen en duktig
klick.
Att d’Orseauerna, som tillhörde en ovanligt mu-
sikalisk familj — de hade alla ärft faderns vackra
röst, utom Henriette, som i stället var en liten
virtuos på piano — skulle erfara en obeskriflig
konstnjutning vid dessa naturtoner, är lätt att
förstå.
Henriette var oförmögen att längre hålla sig
upprätt, hon sjönk ned i trappan med hufvudet
gömdt i händerna, hon måste ha njutit oerhördt
af sången, ty hon var alldeles förstummad och
satt där hopkrupen som en igelkott, under det små
vågor tycktes gå fram och åter öfver hennes
rygg-
Emil åter stod där, också ljudlös, och bara såg
ut, som om han af misstag sväljt en stor. ofjällad
abborre med utspärrade fenor och nu lifligt ön-
skade att bli den kvitt, men i stället var nära att
kväfvas.
Otto och Margareta besvärades af betänkliga
muskelryckningar i ansiktet.
Annie, som också kommit ut från salongen en
trappa upp, märkte den öppna dörren till vinden
och såg Emils rutiga ben sticka ut — det hade af
öfverraskning stannat i dörröppningen — hörde
äfven dessa underbara toner tränga till sina öron.
»Herre Gud, har det kommit upp kattor, som
slåss på vinden, det var ett ohyggligt väsen !» ut-
brast hon. Men då stacks Emils hand ut genom
dörren och vinkade henne dit.
Just då inträffade något oerhördt: Torsten fram-
slungade fyra toner alldeles rätt. Det var för
mycket för hans auditorium, det kunde d’Orseau-
erna inte bära, det brast löst.
Bestört vände han sig om, där döko de upp,
den ena efter den andra genom trappöppningen,
alla grinande huldt som solvargar.
»Jo, jag tror, ni blefvo öfverraskade,» sade han
och skrattade själf så godt, alt han måste slå sig
ned på en gammal koffert. »Ingen vet storleken
af sina talanger, förrän man pröfvat dem. Jag
tror egentligen, alt min röst lämpar sig bäst för
koloraturen, den har inga anmärkningsvärda svå-
righeter för mig,» och han stämde upp en löpning,
hvars klarhet och tekniska skönhet kommo hå-
ren att resa sig på Emils hufvud.
»Vet du Torsten, jag är slagen med häpnad, du
är oöfverträfflig, en roligare stund har jag sällan
haft,» och Henriette satte sig bredvid honom och
lade armen kring hans hals.
»Torsten,» sade Emil, »konstens heliga portar
ha öppnat sig på vid gafvel för dig, gack in min
son. Du kan vinna odödlighet med dina toner,
de äro en guldgrufva, jag försäkrar dig, att ännu
ingen gjort sin sak som du; vid cirkus skulle . ..»
Ett väldigt brak afbröt honom, och värdfolket
på Annedal försvann till en del ur sina gästers
åsyn. Den gamla koffertens tunna lock var för
starkt belastadt och brast.
Henriettes hufvud och fotter kommo i närmare
beröring med hvarandra. Torsten, som var myc-
ket vig, sprang upp, men i hastigheten drog hans-
stora pensel ett tjockt grönt streck öfver Henri-
ettes kind.
Det var mycket lättare att komma i en dylik
situation än att komma därur, det fick den unga
frun erfara. Hon tyckte, att hon satt så obekvämt
nere i den gamla kofferten.
Sedan Henriette kommit på fötter igen och ord-
nat sin derangerade toalett, togos kulisserna i
skärskådande.
»Dekorationen till magister Bläckstadius’ rum
är rysligt bra,» sade Henriette berömmande och
höll på att klifva i en färgpyts, som stod där
lömskt i skuggan.
»Ja, är den inte,» utbrast Maurice beundrande.
»Men så ha vi också varit flitiga.»
»Hvad har lilla »vi» gjort för nytta tro?» und-
rade Henriette skrattande, och drog Maurice till
sig för att kyssa honom, något hvartill han emel-
lertid .ej samtyckte.
»Ah, låt bli mig, Ettan ; hvarför ska du alltid
vara så dum och kyssas,» fnurrade han, såg ge-
nerad ut och flyttade sig och den kära träknubben
till kulissens andra sida.
»Bara inte dörrarne krångla,» invände Emil, som
profvat fonddörrens duglighet och på samma
gång tagit med sig litet färg som minne samt i
gengåfva lämnat märken efter två stora fingrar på
dörren. »Minns ni, då vi som pojkar spelade te-
ater i gamla skolsalen på söder och fonddörren
inte ville gå upp vid vår entré, som skulle ske
plötsligt och oväntadt, och hur de stackarne på
scenen i häpenheten minst tio gånger upprepade:
»Allt är tyst som i grafven, ingen skall störa oss,»
under det vi med hammare och knuffar dunkade
på dörren, så att de döda kunnat vakna?»
»Ja, sådant där just är roligt,» skrattade Tor-
sten vid detta minne från hans triumfer på tiljan,
»sådana där små lustiga tillfällighetsolyckor sätta
en viss piff på det hela och ge en behaglig stäm-
ning åt publiken.»
»Nej, jag tackar du, inga trefliga tillfällighets-
olyckor tillåtas. Du vore nog man till att aran-
gera några. Du vet, Torsten, att jag inte är van
att uppträda, gå nu ej och ställ till något, söte,
snälle Torsten. Jag kommer totalt af mig, jag
gör fullständigt fiasko och flyr sedan i förskräc-
kelsen, hu, jag känner redan, hur det kommer att
gå,» och Henriette spärrade förskräckt ut alla tio
fingrarne och gömde i dem sitt ansikte.
»Det kan du väl begripa, Henriette lilla, att jag
inte vill något galet skall inträffa, men om så
skulle hända — det är så godt att på förhand
bereda sig på diverse fataliteter och förse sig med
en portion kallblodighet och lugn.»
»Hu,» sade Henriette rysande, »jag får ej en
lugn stund, förrän det är öfver.» Hon såg, alt den
djupa gropen i Torstens kind a-ftecknade sig skar-
pare än vanligt — denna Torstens grop var en
barometer för henne — alla Skogarne voro för-
sedda med detta familjemärke. Margareta hade blif-
vit mest utrustad i det fallet, ty hon hade ej mindre
än tre, en i hakan och en i hvardera kinden, »djupa,
så att man kunde stoppa dit lingon», sade Otto,
som ofta brukade reta henne genom att lämna
en eller annan sak och bedja henne gömma den
i gropen, tills han behöfde den, det vore så be-
kvämt att ha till hands. »Se Margareta behöfver
aldrig draga med sig matsäck som vi andra,» hette
det ibland, »hon bara stoppar in den i groparna
och har intet vidare besvär, hvad hon ändå är
lycklig.»
»Yar du bara Lunkentus,» sade Emil och dun-
kade Henriette i ryggen med sex åttondels takt,
»allt skall gå bra. Tidningarna komma att öfver-
flöda af beröm, och kungen tar sig bestämdt en
liten extra tripp hit ut för att se oss och låta de-
korera oss efter förtjänst.»
»Efter förtjänst,» utbrast oförsiktigt Otto, som i all
tysthet varit sysselsatt med att med en säkerhets-
nål vänskapligt sammanfästa Margaretas och Annies
klädningskjolar — »efter förtjänst, åhnej, låt oss
hoppas att så ej sker, ty då skulle du bli utan,
Jöns ...»
Säkerhetsnålen var envis, men Otto var envi-
sare, han tog ett fast grepp för att klämma ihop
den, förlorade taget och uppgaf ett indiantjut, dä
den oförsonligt borrade sig in i hans venstra
band.
(Forts.)
Innehållsförteckning.
Nataly von Eschstruth. (Med porträtt.) — Täflingen i
tjänstebetygsfrågan:‘Huru åstadkomma lämpliga reformer för
affattandet af tjänstebetyg? Af Axel Blomqvist. — Ett kin-
kigt uppdrag; skiss af LauraFitingkoff. — Sommarlif; af Fru
Snorre. — Om giftermålsannonser ; af Ave. — Från lidandets
ocho barmhärtighetens värld ; några stockholmsbilder af Cecilia
Bååth-Holmberg. 4: Nattasylen för kvinnor. — Ett gagnerikt
lefnadsyrke. — Iduns panoptikon ; af Renholm. — Ur notisbo-
ken. — Familjen på Annedal ; novell af Amy Palm. Belönad
med bedersomn. vid Iduns sista pristäffling. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0276.html
