Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 34. 19 augusti 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892
åtminstone, icke röjer sig på förhand den
skrämsel, hvilken annars alltid brukar föregå
epidemien och verkar såsom dess allra bästa
bundsförvandt. Och ehuru väl vetenskapen
ännu icke är riktigt på det klara med sjuk-
domens natur i hela dess utsträckning, så har
den dock kommit därhän att förstå behandla
koleran lika bra som ungefär hvilken aDnan
sjukdom som helst. Alltså, kommer den till
oss, så låtom oss mottaga den med varma
servietter, och det i ordets egentliga betydelse.
* *
*
Fru Lenngrens nyktert praktiska tanke,
som här ofvan citerades, vinner likväl icke
anklang hos alla, det veta vi nog.
Utan att tala om dem, hvilka på rent re-
ligiös grund betrakta denna världen såsom
en jämmerdal (ideelt åtminstone, ty materielt
har jag sett icke få vältaliga munnar, både
presters och proselyters, efter fromma och
asketiska haraDger smörja sig rätt bra!) —■
utan att tala om dessa, som dock äro resig-
nerade, så ha vi den stora skaran af lefnads-
trötte och olycklige, hvilka själfva afklippa
sin lifstråd. Det är sådana, om hvilka det
står skrifvet, att de intet hopp hafva, hvarken
för detta eller ett kommande lif, och antalet
af dem ökar sig med hvarje år i en ganska
förfärande grad. Statistiken säger oss numerä
ren vid årets slut, både totalsumman och
fördelningen på mankön och kvinnokön och
gifta och ogifta och änklingar och änkor, allt
detta med aritmetisk fullständighet. Däremot
få vi veta för litet rörande motiven för att
af det sorgliga materielet utdraga alla lärdo-
mar, som kunde vara önskliga och kanske
nyttiga. Likväl finnes det några, som framgå
ganska tydligt. Antalet af dem, som beröfva
sig lifvet af olycklig kärlek, är t. ex. ganska
ringa. Får man häraf sluta, att kärleken nu
för tiden sällan är olycklig, i den meningen
att den vanligen besvaras? Detta strider mot
den dagliga erfarenheten. Tagas då dess
motgångar nu mera än förr stoiskt? Eller
epikureiskt? Detta är en af frågorna, som
kunde vara intressant att se behandlad, icke
af en statistiker likväl, men af en moralfilo-
sof. — Den sårade egenkärleken, hvilken i
allmänhet ingår såsom ett mycket viktigt mo-
ment i den mänskliga tillvarons sorger, har
emellertid, genom själfva tidens och tidsan-
dans inflytande, mycket lättare att bli läkt,
när det gäller kärleken, det är påtaligt, än
när det gäller en hop andra förhållanden.
En man i svärmeriåldern (hvilken för som-
liga räcker hela lifvet igenom) får en korg,
och ju starkare hans själfuppskattning är, desto
tyngre känns den att bära; men har han blott
råd att lasta korgen full med viktualier och
buteljer att förfriska upp sig i några glada
vänners sälskap, så tro mig, att bördan om
en stund känns mycket lättare. Tror han sig
däremot utsatt för fataliteten att ej kunna
— eller ej mera kunna, om han kunnat det
förut — på sistnämnda eller andra liknande
sätt försötma lifvets bitterheter, ja, då se vi
honom lätt rufva på hvilka ytterligheter som
helst. En motsvarighet, dock riktad åt andra
håll, skulle vi allt också kunna upptäcka på
kvinnosidan, när en varmare känsla råkar bli
obesvarad eller motiga förhållanden göra sjä-
larnes förbund omöjligt att realisera i enlig-
het med giftermålsbalken. — Kanske har det
alltid varit så, fastän poeter och andra ro-
mantiska framställare af lifvet ha bortkrång-
lat våra idéer om den historiska realiteten.
I DUN
Man talar i vår tid särdeles mycket om
pessimismen, både såsom en filosofisk doktrin
och som en omedveten eller åtminstone ore-
sonnerad lifsprincip. Jag för min del tror ej
mycket på det allvarliga i den principen, då
jag aldrig haft den turen eller oturen, hvilket
det skall vara, att träffa på mer än en enda
man och ett enda fruntimmer, som själfva
tycktes mig taga saken på fullt allvar. Men
när jag senast råkade dem, hade han blifvit
botad från en envis magkatarr och hon hade
blifvit gift, och Ödet hade till på köpet fo-
gat så, att de blifvit gifta med hvarandra
samt voro lyckliga som ett par turturdufvor.
För resten veta vi ju, att den filosofiska pes-
simismens nyskapare (ty idén är gammal),
Arthur Schopenhauer, var en gammal förhär-
dad egoist af värsta sorten, och att den hvil-
ken vidare utbildat läran, Edvard von Hart-
mann, är en lycklig familjefäder, hvilken al-
drig skrifver djupsinnigare om Nirwanas säll-
het, än när han vid sin goda aftonpipa hör
sin vackra fru spela upp en ringdans för
småttingarne på salongens wienerflygel. Och
Ibsen, som är den pessimistiska lärans poet
i Nordanlanden och mycket längre omkring,
anses till och med själf dansa solo af glädje
för lyckta dörrar hvar gång han får en ny
orden . . .
Alla tre ha de emellertid förvridit hufvu-
dena på en hop godt folk, och Ibsen kanske
värst. Det senaste och ett bland de sorgli-
gaste exemplen på följderna af frasens välde
(och se där en af de stora farorna i våra
dagar!) lämnar den bedröfliga historien om
denne unge man i Jönköping, som ville »dö
i skönhet» och satte sin idé. i scen på det
sätt vi veta . . .
Mycket mera rörande än detta effektstycke
finner jag ett par andra katastrofer från de
senaste veckorna: den tjuguårige ynglingen,
hvilken för en förskingring af ett par hundra
kronor från sin principal skulle lagforas, men
undandrog sig både detta och skammen för
sig och sin familj genom att döda sig, och den
sextonåriga flickan, som ensam i världen och
utan en vänlig hand till stöd, sviktade under
lifsbekymrens tyngd och afkastade sig både
deras och själfva lifvets ok. Där har man
skäl att tala om pessimism ! Och det är åt-
minstone icke öfverkulturens misantropiska
lek, humbug och blague.
Renhohn.
M
Ur notisboken.
En kvinnlig adjunkt är förordnad för instun-
dande hösttermin vid högre realläroverket i Stockholm.
Det är filosofie kandidaten fröken Helga Linder,
som förut tjänstgjort vid ett allmänt läroverk i lands-
orten. Fröken Linder är dock icke den första kvinn-
liga läraren vid allmä,nna läroverken i Stockholm.
För några år sedan tjänstgjorde nämligen numer af-
lidna fil. kand. Betty Pettersson —[ Sveriges första
kvinnliga filosofie kandidat — såsom vik. kollega
vid Östermalms läroverk.
*
Notabla gäster. Enbefru Ludvig Nobel, ma-
ka till grundläggaren af den världsbekanta firman
Bröderna Nobel i Petersburg, har öfver Finland an-
ländt hit på besök till hufvudstaden. Sedan några
dagar vistas härstädes hennes båda söner Alfred och
Karl Nobel, af hvilka den förre är ägare till spräng-
ämnesfabriter i Italien och den senare chef för en
stor mekanisk verkstad i Petersburg.
— Två amerikanska lärarinnor, systrarna fröknar-
na Marie och Pauline Jourdan — den senare fil.
kand. — från New-Orieans äro hitkomna från Eng-
land för att såsom stipendiater taga kännnedom om
det svenska skolväsendet.
*
271
Kvinnlig hjulsport. En ovanligt duktig bi-
cyklist är lärarinnan fröken Nanny Palmkvist i Hel-
singborg, hvilkens långresor vi redan förliden som-
mar omtalade. I sommar har hon på bicykel före-
tagit en längre turislfärd långs vestkusten och i
Norge, och nu senast hade hon på bicykel begifvit
sig till Jönköping för att bevista lärarinnemötet där.
På onsdags middag afreste fröken Palmkvist från
Helsingborg samt ankom till Jönköping fredags
kväll efter att sista dagen ha tillryggalagt omkring
lO’h mil.
*
En svårt ersatt förlust lider vår k. opera, i
det fru Carolina Östbergs afgång från densamma nu
tyvärr är definitift afgjord. Den med rätta så högt
uppburna konstnärinnan afreser i början af nästa
månad till Newyork.
*
Ett damliotell är tillämnadt att uppföras till
Chicago-utställningen, som Iduns Chicagokorrespon-
dent redan för en tid sedan meddelade. Enligt när-
mare plan, som nu framlagts, skall det grundas på
aktier och beräknas kunna rymma 5,000 gäster.
Hvarje aktie kostar blott 10 dollars stycket och be-
rättigar innehafvare till en 25 dagars vistelse å ho-
tellet. Innehafvaren af aktier äga företrädesrätt,
dock böra så väl de, som andra, hvilka önska bo-
stad, underrätta komitén om sin ankomst ungefär
en månad i förväg. I en adress till de nordiska
ländernas damer påpekar mrs Ovidia Oos (»Board of
Lady managers office, Worlds Columbian Exposi-
tion»), hvilken af ofvannämnda damkomité bemyndi-
gats att föra all ifrågakommande skandinavisk kor-
respondens samt mottaga och eflektuera order å ak-
tier, de ögonskenliga fördelarne af detta företag för
de kvinnliga utställningsbesökarne.
Fru Apparuti, den franska svindlerskan, hvil-
ken genom sitt besök för någon tid sedan i Stock-
holm och genom de sedan upptäckta stora bedräge-
rierna äfven här gjort sig sorgligt ryktbar, har nu
blifvit förd på dårhus i Petersburg. Man tror dock,
att hon endast låtsar sig vara vansinnig.
Knappt har denna underrättelse nått oss, förrän
en ny ingår: fru Apparuti är död.
*
En bekant förkämpe för kvinnans emanci-
pation, fru Bose, har aflidit i Brighton. Fru Bose,
som bief 80 år gammal, har i öfver 40 år arbetat I
Förenta staterna för att bereda kvinnorna en bättre
social ställning.
vD
Familjen pd Ännedal.
N o veil
af
Ä mg Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista
priställing.
(Forts.)
det är visst inte fult, det är tvärtom
yliijy vackert och guldglänsande,» svarar då han
och stryker varligt öfver den lilla lin-
färgade, siikeslena flätan, som han så mången
gång i hemlighet kysst.
Så hade åren gått.
De fingo sällan råkas, men någongång kunde
Torsten, som nu var förvaltare på ett stort gref-
ligt gods,, kuska hela lördagsnatten i skjutskärra
för att vid dagens inbrott vara framme i Stock-
holm och tillbringa en oförgätlig dag med de sina
och d’Orseaus, egentligen Henriette, för att sedan
åter följande natt på samma kärra ruska tillbaka
till godset, där hans närvaro fordrades redan vid
sextiden på morgonen. Men hvad gjorde det?
Järnvägar funnos då ännu så få, ungdom och kär-
lek fördrogo mer den tiden än nu i denna bekväm-
lighetens, ångans och elektricitetens rastlösa tids-
ålder.
Så kom ändtligen den stund, då Torsten sam-
lat ett litet kapital till bosättning, och d’Orseau
och departementschefen försträckte honom pen-
ningar till inköp af Annedal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0275.html
