Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. 26 augusti 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
a
iE
g> ”
w © o
«M o rr
:c3 S-< Q
<o X
r-Æ O
£ °+J
•*~C0
si-
3^0
., . +j
cS <0
■§3l
•a^
1 lis
“le
S^.2
notß
3?l
S See
"o j
Si bfi
•S „ tö
- tv w
« am
cj
©51
+3^3 j
3.5 *
(a a -3
a £>’«
c
a «
««s
os ^
a ® .
« n ©
03 .
0)3 jn
rX ’-3 M
® 3
.0.3
S§3
AS 03
T3 M
a „
as
0 -s
©
<0
X
+*0
03 0i
•n 5
88 e
0
63 g
»5
fS £
s ®
3«
n
j&UN
280
förhållandena vid vår opera måtte varda så ord-
nade, att den framstående konstnärinnan måtte
finna det äfven med egen fördel förenligt att
stanna här hemma.
Sedan ofvanstående nedskrefs, har det märkliga
inträffat, att 17 af operans manliga och kvinnliga
solister beslutit att som villkor för fortsatt arbete
vid operan begära, det direktör Nordqvist träder
tillbaka från chefskapet, och att operans ledning
och verksamhet öfverlämnas att af dem själfva
ordnas. Huruvida detta kan medföra en lycklig
lösning af den svåra krisen, kommer nog den när-
maste framtiden att utvisa.
K. Dramatiska teatern har likaledes återupptagit
sin verksamhet. Början gjordes i går med de
från föregående spelår välkända styckena »Till-
fälligheter» och »En kritikers debut». I dag gif-
vas »En varning» och »Den inbillningssjuke», på
lördag »Ära», söndag: »Krig i fred» samtpåmån-
dag: »Mellan fyra ögon» och »Stulen lycka».
#)
Familjen på Annedal.
Novell
af
Ä my Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sisla
pristcifli ng.
(Forts.)
» Æjin Gud, Olto, hvad är det?» ropade Marga-
r reta förskräckt och sprang åt sidan med sådan
häftighet, att nålen raknade, sedan den först slitit
en rispa i Annies klädning, »du skriker ju, så att
örhinnorna kunna sprängas.»
»Försåt och bakhåll,» utbrast harmsen Annie,
som med en blick uppfattat situationen, »o, du
gemene pojke, skall du då aldrig iära dig handla
som en man,» hon synade noga rispan på kläd-
ningen och bemödade sig att fortfarande vara
förargad och tordes därför ej se upp, ty den blick
hon nyss kastat på Ottos ansikte hade framkallat
en sakta rynkning i hennes mungipor.
»Annie,» sade Otto ångerfullt och närmade sig,
»ädla, sköna, högsinnade Annie, har du ej ett för-
låtande ord, ej en vänlig blick att skänka en af
olyckans gudinna hårdt drabbad riddare, som här
gjuter sitt varma blod för din skuld,» han räckte
fiam siu sårade hand, lyckades åstadkomma en
lämplig darrning i rösten och försökte se olyck-
lig ut.
Annie såg upp.
»Nåväl,» sade hon skrattande, »som du vet, är
jag lätt försonad, och jag skall förlåta dig på ett
villkor.»
»Intet offer kan vara för stort,» försäkrade Otto
och lade handen på hjärtat.
»Förlåt honom inte, Annie, det råder jag dig
till,» varnade Emil.
»Jo,» invände hon, »jag vill låta nåd gå för rätt;
Otto, du har min förlåtelse, sedan du gjort det jag
ålägger dig.»
»Och hvad fordrar du, stolta Annie, som förso-
ningsoffer? Skall jag draga i härnad, besegra en
värld" och upphöja dig till drottning, eller skall jag
på örnens vingar svinga mig upp till sjustjärnorna,
plocka ner dem, sammanfoga dem till diadem för
att pryda ditt sköna, brunlockiga hufvud?»
»Nej, poetiske riddare, det skall du icke,» sva-
rade hon i samma ton, »jag tager er alla till vitt-
nen, då jag afkunnar min dom; ej på örnens vin-
gar skail du stiga mot höjden, tappre riddare, ej
med svärd skall du strida, oförskräckte man utan
fruktan, du som med nålen anfallit tvänne värn-
lösa kvinnor, du skall helt rätt och slätt laga min
klädning.»
»Bravo, Annie,» utbrast Emil.
»Det var stiligt,» fnittrade Maurice.
»Familjens talanger ökas,» sade Torsten.
»Jag vill verkligen bra gerna se Otto med nål,
tråd och fingerborg,» skrattade Henriette, »åh, det
blir en härlig syn.»
Alla tycktes nöjda utom Otto.
Han bara tittade på Annie och teg, så gjorde
han en liten axelryckning, smålog förbindligt mot
henne och tog ett steg närmare.
»Nåväl, gif mig kjorteln genast så få vi affären
uppgjord.»
»Ah,)> sade hon och drog sig baklänges.
»Ypperligt, han har ej vansläktats,» triumferade
Torsten och drog en omotioerad trädgren genom
det färgrika löfverket på trädgårdsdekorationen.
»Nå, som du vill då, jag har erbjudit mig att
göra, hvad du fordrat ; du nekar, således är jag
löst från mitt ådömda straff.»
»Ja, du har verkligen segrat för den här gån-
gen,» svarade hon leende, »du är inte så dum,
som du ser ut. Nåja, jag förlåter dig ändå.»
»Tack,» sade han och fattade hennes hand med
en tryckning, som kom henne att hastigt rycka
den lös.
»Om jag bara kunde begripa, hvarifrån jag skall
få en skolflicka till i min pension,» utbrast hon
sans à propos och satte sig på öfversta trapp-
steget.
»Kan du inte använda mig?» frågade Otto älsk-
värdt och slog sig ned midt emot.
»Det duger rakt inte, att magistern kommer och
examinerar fyra elever, det ser alldeles för fattigt
ut. Jag har ju bara Margareta, Gina Blixt, Aurore
Edberg och lilla Inga,» fortfor hon utan att ägna
Otto en blick.
»Gud bevare oss från att släppa dig in i flick-
pensionen,» utbrast Emil, då Otto ånyo erbjöd sig,
»inga mammor skulle sedan våga skicka dit sina
döttrar.»
»Ja, hvem skola vi få?» sade Margareta.
Torsten sänkte penseln.
»Vänta litet,» sade han eftersinnande, »jag tror,
jag har löst problemet. Vi ta Maurice. Och med
en gammal krinolin och klädning blir han ut-
märkt.»
Förslaget mottogs med entusiasm, men endast
Maurice protesterade: »han ville inte gå som ett
åkerspöke och vara en dum flicka, det vore så
fånigt.»
»Ah, Maurice, det gör du nog, om jag ber dig,»
bad Henriette.
Han bara puttrade till svar, men lät ej fullt så
omedgörlig.
»Men Torsten,» Annie steg upp och närmade sig
träddekorationen, »hvarför målar du så jättestora
äpplen så här lågt ner på äppelträden?»
»Äpplen? Torstens ögon vidgades, »ser du då
inte, att det är rosor?»
»Rosor,» sade Annie häpen.
»Rosor,» utbrast Otto, »jag trodde det skulle
föreställa någon tvätt, som man hängt ut på
tork.»
>Jag ser då tydligt, att det skall vara rosor,»
påstod Henriette, »och inte äro de för stora
heller.»
»Ni tänka ej på, att publiken ej är så nära som
vi nu,» inföll Torsten.
»Nej i så fall...» sade Emil, men tvärtystnade
då Henriette, som vädrade något förargligt, gaf
honom en blick.
»1 morgon hoppas jag alltsammans är färdigt,»
sade Torsten och lade bort sina konstnärsutensi-
lier. »Nej, nu måste jag ut på ägorna ett tag,
jag får fortsätta detta sedan,» han löste af sig
förklädet, nickade, fattade halmhatten och skyn-
dade utför trapporna med Maurice i hälarne.
»Jag tror hela huset är utdödt, här finns inte
en enda katt,» hördes en glad nasalröst därneri-
från.
»Gösta Drake, välkommen Gösta,» och nu blef
det kapplöpning utför vindstrappan.
»Du stannar väl?» frågade Torsten Gösta, »jag
måste ut på ägorna en stund, men jag är snart
tillbaka.»
»Visst stannar jag,» svarade han. »Blixtarne
komma efter på en titt sedan.»
Torsten nickade och gick, Maurice följde.
Öfver det gassiga gärdet, genom stubbåkern bort
till rågskylarne styrde de färden; där arbetade
folket under den stekheta middagssolen i sitt an-
letes svett. Där var ej fråga om att känna sig
uppgifven af värme och trötthet, att hvila en stund
eller söka ett ögonblicks svalka. Rättaren, Johan
Nordström, förde sitt folk i arbetet som generalen
sina trupper i elden, det var en hederssak för ho-
nom att just nu, då patron själf var frånvarande
ett par timmar, visa, det tiden ej slösades bort.
Tunga steg klampade taktmessigt ner rågstubben,
valkiga händer förde med kraft hötjugan och lyfte
med starka armar kärfvarne upp i skrindorna.
Hjonen räfsade samman de spillda axen, och någon
gäng såg man en skjortärm föras öfver brynta,
svettdrypande ansikten; det var den enda ögon-
blickliga hvila, man tillät sig, annars gick allt
med ett urverks punktlighet.
»Hvar är Hallberg? Jag ser ej till honom,» ytt-
rade Torsten och såg sig omkring, »kör han
med?»
»Neej,» svarade rättaren motvilligt, »dä’ ä’ så,
att... att dä’ var sönda’ i går sade han.»
»Aha,» utbrast Torsten förargad, »har han su-
pit nu igen. Det här går aldrig väl.»
Rättaren ruskade på hufvudet.
»Säg till, att han kommer upp på kontoret till
mig sedan.»
»Ja, patron.»
»Ni ha raskat på duktigt, ser jag,» fortfor Tor-
sten och mätte tillfredsställd rågskylarnes antal.
»Ja, patron, dä knallar och går,» anmärkte Jo-
han och log med sitt bredaste leende.
»Kör upp till gården sedan, Nordsfröm, före
aftonvards, jag vill ge folket litet extra förtäring
som uppmuntran.»
»Ska ske, patron,» svarade Johan, lyfte på mös-
san, log åter och sände sin bortgående husbonde
en blick, som röjde trotjänaren.
Då Torsten mottagit Annedal, hade Johan kom-
mit dit som simpel dräng, men ådrog sig hans
uppmärksamhet genom sin duglighet och arbet-
samhet.
Den nya husan, som Henriette utvalt, var en
hurtig, blåögd Upplandslös, dotter till Annedals
forne gamle rättare. Johan och Stina fingo natur-
ligtvis ett godf öga till hvarandra, men fadern
ville ej höra talas om, att dottern gifte sig med
en simpel dräng. Det blefve intet utaf. Tårar och
böner hjälpte ej. Ungherrskapet, som intresserade
sig för de båda älskande, talade vid gubben, men
han svarade hårdnackadt, att en drängmåg kunde
han vara förutan.
Bättre upp skulle det vara. Själf hade han va-
rit rättare, sämre ville han ej ha åt dottern, hon
finge väl lipa bäst hon gitte, det ginge nog öfver
med tiden, kvinnfolk skulle alltid sjåpa sig, för-
stås.
Ett par dagar därefter antogs Johan Nordström
till rättare på Annedal och var så konfys af glädje
öfver denna oväntade upphöjelse, att han ej visste,
hur han skulle bete sig.
Det skulle patron Skog aldrig komma alt ångra,
lofvade han, och han höll ord.
Kort därefter firade Torsten och Henriette de
ungas bröllop och hade för alltid vunnit tvänne
tacksamma, tillgifna hjärtan.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
