Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 35. 26 augusti 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DUN
m-i
plötsligen lade i dagen för min person, det
har jag aldrig erfarit. Det var ej nog med,
att jag måste stiga in i helgdagsstugan och
där invänta stäfvan med kalja, hvars innehåll,
inom parentes sagdt, den törstige fotvandraren
snart helt och hållet hade tömt; jag måste
äfven bese alla gårdens tillhörigheter — det
var tydligt, att hon ville visa svensken, som
kommit till hennes bygd, hvad en finsk bond-
gård kunde bjuda på, och det var också onekli-
gen intressant och lärorikt i mer än ett afse-
ende, hvad hon visade mig.
Det var ett nätt litet hem, den finska bond-
hustrun förstått att ordna åt sig. Den stora
sängen i helgdagsstugan med det hvita, hem-
maväfda täcket såg lika gammaldags och vörd-
nadsbjudande ut som den nötta finska bibeln
på bordet midt emot. Ett stort träsnitt af
kejsaren och kejsarinnan tronade på ena lång-
väggen, och snedt emot — jag trodde knappt
mina ögon — hängde en gammal tafla, på
hvilken man utan svårighet igenkände Gustaf
III-.s, tjusarkonungens, själfulla drag. På
golfvet hade man strött friskt granris, och vid
dörrposterna sågos de traditionella björkkvi-
starne instuckna.
Denna behagliga prägel af på samma gång
enkelhet och välmåga buro också bodarne och
uthusen, hvilka tillsammans med boningshuset
bildade en fyrkant kring gården. Husmodems
stolthet var särskildt den rymliga badstugan,
en inrättning, som i Fiüland nästan aldrig
saknas äfven vid det fattigaste torpställe. Det
är minst sagdt förvånande, hvilken roll dessa
ångbad spela i den finska allmogens lif, och
hvilken häpnadsväckande förmåga att tåla
rent af otroliga värmegrader man finner hos
denna allmoge. Det är vintertiden intet ovan-
ligt, att man eldar upp badstugan till en tem-
peratur af 60 à 70 grader och så behagligt
gassar sig i de för en vanlig kroppskonstitu-
tion outhärdliga ångorna för att i nästa ögon-
blick taga sig en afrifning i snön utanför...
Men det är också af detta denna allmoge
fått sin härdighet och sin sega motståndskraft
mot sjukdom, nöd och brist.
Så saknas, som sagdt, ej heller badstugan
på det minsta torpställe, och den användes
regelbundet en eller två gånger i veckan, un-
der skördetiden till och med hvarje dag. Ofta
lämnar den nog både i afseende på renlig-
hetens och trefnadens fordringar åtskilligt öfi-
ngt att önska, men på det hela taget är bad-
stugan det, hvaråt allmogen ägnar sin bästa
omvårdnad.
På den bongård, där vi nu i tanken befinna
oss, var naturligen badstugan pyntad och ren,
och frisk halm var strödd öfver golfvet. I
ett hörn låg en stor vedhög uppstaplad —
badstugan skulle till kvällen åter eldas upp,
och jag började svettas, blott jag tänkte där-
på .. .
Medan vi vandrat den långa husraden rundt,
hade värdinnan berättat mig gårdens historia.
Länge, länge hade den gått i arf från far
till son; under de ideligen återkommande kri-
gen hade den åter och åter blifvit sköflad
och fått stå obrukad. Ingen mansålder hade
svunnit, att icke krigets härjande hand gått
fram öfver gården eller dess ägare, men al-
drig hade dess åbor svikit sin plikt mot Fin-
land . . . Ännu under det sista kriget —
»sista gången vi slogos med ryssarne,» såsom
min ledsagerska yttrade sig med gnistrande
ögon — hade gården legat i lägervall, bo-
ningshuset hade varit eländigt, åkrarne öde.
Men sedan dess hade fred och ro rådt i Fin-
land i åttio år — Sveriges tillstädesvarande
representant ficksig här en talande blick — och
finnen hade lärt sig att sköta sig själf. Och
nu stod gården nybyggd och prydlig . . .
Det var en lektion i finsk historia, som jag
icke väntat mig. Men jag kunde ej förmå
mig att känna mig stött öfver de enkla, rätt-
framma orden. Ty först och främst voro de
obestridligen sanna, och för det andra yttrades
de med en så innerligt vänlig ton — just
densamma som för en stund sedan ljudit emot
mig i orden: »Ah, ni är svensk.»
Och den enkla bondkvinnan stod där fram-
för mig såsom en bild af den vaknade fin-
ska nationaliteten, ett lefvande bevis på den
förmåga att väcka och höja, som nationali-
tetsmedvetandet äger.
Det var med saknad jag slutligen måste
bjuda min präktiga värdinna farväl. Hennes
öppna väsen, hennes oförställda vänlighet mot
mig som svensk och hennes fasta, tvärsäkra
finska lynne hade efterlämnat ett outplånligt
intryck, och jag tänkte, då jag skildes från
henne: ägde vi inom Sveriges gränser många
dina likar i ädel själfkänsla och stolt natio-
nalitetsmedvetande !
VHh. Lundström.
Up notisboken.
Den ryktbara sångerskan Zelia Trebelli
har plötsligt aflidit å franska badorten Etretat vid
Kanalen. Zelia Gilbert, såsom Trebellis borgerliga
namn lydde, föddes 1838 i Paris af tyska föräldrar.
Efter att ha idkat sångstudier under Wartels led-
ning debuterade hon 1859 med stor framgång i Mad-
rid och sjöng sedan på Tysklands förnämsta scener,
lika uppburen af kritik som publik för sin röst, sitt
fulländade sångsätt samt sin framstående dramatiska
talang. 1862 uppträdde hon första gången i Lon-
don, där hon allt sedan hade sitt stamhåll, och
hvarifrån hon företog täta konstresor, bland annat
till Sverige, som nästan årligen under perioden 1875
•—80 hedrades med påhälsningar af den framstående
konstnärinnan. Pörliden sommar gästade hon för
sista gången vårt land, och meddelade då Idun hen-
nes porträtt och en biografisk skildring.
*
Dödens skörd. Den 17 dennes afled f. d. nor-
ska statsfrun hos drottning Lovisa fru Josefina Sofia
Anna Charlotta Stang, född grefvinna Sparre af
Söfdeborg. Född 1829 och dotter af öfverstekam-
marjunkaren grefve J. A. A. Sparre och hans maka,
född Ander, från Norge, blef hon 1851 hoffröken,
1859 kammarfröken o och 1864 norsk statsfru hos
drottning Lovisa. Ar 1862 ingick hon äktenskap
med kabinettskammarherren Bredo Henrik Munthe
Morgenstjerne Stang.
*
En kvinnlig ättling af Georg Stjern-
hjelm, fru von Löwis, född Stjernbjelm, gästar för
närvarande Stockholm i sällskap med sin man asse-
sor C. von Löwis från Riga. Fru von Löwis är i
rätt nedstigande led ättling af »svenska skaldekon-
stens fader», och hennes föräldrar inneha den i när-
heten af Dorpat belägna possession, som Stjernbjelm
erhöll af drottning Christina, och hvilken lyckligen
undgått så väl Carl XLs reduktion som senare räf-
ster.
*
Svensk konstslöjd och rysk. Vid fröken
Johanna Brunssons konstväfskola härstädes genomgå
för närvarande fru Elisabeth Novossiltsoff, »directrice
der Marien practischen Spitzen-Schule» i S:t Peters-
burg», samt hennes brorsdotter, fröken Natalia No-
vossiltsoff, en kurs i gobelin m. fl. konstväfnader.
»Die Marien Schule» står under kejsarinnans af Ryss-
land beskydd och omfattas af henne med lifligt in-
tresse. På hennes önskan vistas äfven nämnda re-
sande här för att taga reda på fröken Brunssons väf-
metod samt för uppköp af mönster.
*
Försörjning af svärmor. Flertalet torde
väl inte veta, att man har försörjningsskyldighet mot
sin svärmor. Så är emellertid förhållandet enligt ett
279
af k. m:t gifvet prejudikat. I enlighet med detta har
Vermlands länsstyrelse nyligen dömt fabrikör J. F.
Lundin i Karlstad att med 100 kr. efter år räknadt
ersätta Ransäters fattigvård underhållet af hans i
denna församling boende svärmoder.
*
Kvinnornas phiralitet. Vid detta års början
funnos i Stockholm icke mindre äu 23,298 kvinnor
utöfver antalet män. Af de 250,000 invånare voro
nämligen 113,615 mankön och 136,913 kvinnkön.
Inom rikets 24 län funnos i 21 län flere kvinnor än
män och i endast 3 (Jämtlands, Vesterbottens och
Norrbottens län) flere män än kvinnor. Af hela ri-
kets folkmängd vid detta års början, 4,802,751, voro
2,321,978 män och 2,476,773 kvinnor. Kvinnornas
antal öfversteg således männens med 150,795.
*
Liebigs köttextrakt. Om detta världsbekanta preparat
och dess beredning meddelar en tysk tidning följande.
Bland de etablissement, som i La Platastaterna och äfven
på andra platser i Amerika ägna sig åt framställande af kött-
konserver, intager Liebig-bolagets köttextraktfabrik en i
hvarje afseende särskild ställning. Trots all konkurrens be-
härska produkterna från Fray Bentos segerrikt marknaden,
Då fabriken 1864 grundades i Uruguay, nära mynniDgen
af en efter en munk Fray Bentos uppkallad bäck, var trakten
ännu obebodd ; nu bo i fabrikens grannskap omkring 3,000
personer. Största delen af detta landskap är Liebig-bolagets
egendom. Bolaget äger f. n. därstädes bortåt 50,000 horn-
boskap.
Den egna boskapen skulle ej länge räcka att tillfredsställa
extrakt-kökets moloch. Siaktningen uppgick exempelvis un-
der 1890 till 210,000 stycken, hvilka i lefvande tillstand re-
presenterade ett väide af 9 mill. kr.
Slaktandet försiggår med beundransvärd snabbhet; ända
till 2,000 stycken kunna expedieras om dagen. Går man om
aftonen, sedan arbetet slutat, genom slakthallen, förråder
knappast något på det blankskurade golfvet, hur mycket blod
som under dagens lopp flutit öfver detsamma. Öfver allt
iakttages nämligen den mest noggranna renlighet.
En annan än mer betydande orsak till etablissementets
storartade framgång är det förhållande, att denna fabrik sys-
selsätter sig endast med extraktframställning, så att man
icke här som på andra ställen använder de bästa bitarae till
konservändamäl och bearbetar endast resten till extrakt, utan
köttets hela kraft koncentreras här i den slutliga produkten.
Det från alla fettdelar befriade köttet sönderhackas och ko-
kas till buljong. Denna får sedan undergå en mångsidig be-
handling. Det från fett, koksalt och alla skadliga bestånds-
delar lösgjorda extraktet hälies i varmt tillståud i stora
bleckkannor, som sändas till bolagets depot i Antwerpen,
därifrån varan sedan utskickas. För den inländska konsum-
tionen göres dock allt klart på ort och ställe.
Man kan göra sig ett begrepp om affärens utsträckning,
när man hör, att ensamt i löner utbetalades 1890 nära IV2
mill, kr., att bolaget har en kapitaltillgång på inemot 9 mill,
kr., och att år 1890 en utdelning af 25 % lämnades.
Teater och musik.
Kungl. operan har nu åter börjat ett nytt spelår,
denna gång dock under brydsammare utsikter för
framtiden än kanske någonsin förut. Den eko-
nomiska ställningen är nämligen så betryckt, den
gärna kan vara. Inga Solistengagement äro upp-
gjorda, och att arbetena vid operan kunnat taga
sin början, beror uteslutande därpå, att perso-
nalen, uppoffrande nog, beslutit stå pä sina poster,
till dess någon klarhet i ställningen kunnat vin-
nas. Grunderna till det ekonomiska obeståndet
torde nog vara flere. Särskildt har naturligtvis
den omständigheten, att operan under det förra
spelåret måst byta om lokal, inreda ny sådan
och under tiden inställa sin verksamhet, vägt
tungt i vågskålen. På ett eller annat sätt måste
emellertid någon utväg göras, för att operans
verksamhet skall kunna ostörd fortsättas. Hvad
tjänar det eljes till, att en ny operabyggnad upp-
föres, ifall den redan befintliga operapersonalen,
bland hvilken vi ju hafva synnerligen framstående
förmågor, skall skingras? Måhända är dock redan,
då detta nummer kommer inför våra läsarinnor,
någon klarhet i situationen vunnen.
Arbetsåret har emellertid som sagdt börjat.
Operorna »Faust», »Otello» samt »Romeo och Ju-
lia» hafva uppförts inför ganska goda hus och
under rikligt bifall. Utförandet har ock varit godt
samt vittnat om ett allvarligt sträfvande från så-
väl solist- som kör- och orkesterpersonalens sida
att göra sitt bästa. Vi hoppas också, att deras
sträfvanden skola vinna sin välförtjänta belöning.
Och nu mer än någonsin gäller det, att allmän-
heten visar sitt intresse genom talrika besök å
föreställningarna.
Ett rykte har vetat berätta, att vår förnämsta
operasångerska fru Carolina Östberg skulle före-
taga en längre tourné till Amerika. Allvarliga
underhandlingar äro nog också å bane. Vi hop-
pas dock, att, innan de leda till något resultat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0283.html
