Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 2 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 IDUN 1892
En hemlighet.
En skildring ur lifvet.
För Idun af S—g.
•
vanligt lugnt bredde sig i dag vesterhaf-
vet kring den Marstrandska klippön —
hafvet, detta ofattligt stora, som aldrig
hvilar. I dag tycktes dock titanen hämta sig
och pusta ut. Den väldige, som med sitt
blotta rytande förmår skrämma människobarn
till vanvett, hade förändrat sin tordönsstämma
till en ljuf, smekande hviskning.
Har ni hört hafvet sjunga? Månget sjukt
sinne har så tjusats af den dårande sången,
att det ej kunnat besegra frestelsen att kasta
sig i dess svala, vidöppna famn. De mysti-
ska djupen, där hafsguden bor i korallgemak
bland däjeliga Dymfer med kransar af sjögräs i
sitt slingrande hår — hvem ville ej gärna en
gång tränga dit ned att lyssna på närmare håll
till de förföriska tonerna? De täljde i dag
helt sakta en lång saga om godt och ondt,
som den omätlige verkat: hur han med hvar-
andra sammanbinder aflägsna världsdelar, bär
ståtliga skepp på sin starka rygg och tryggt
gömmer, djupast i sitt sköte, språkröret —
människoundret. De berättade äfven, hur han
föder millioner människor och milliarder djur
— hur många sargade hjärtan i hans famn
sökt och funnit evig ro. Men där voro äfven
molltoner i sången, toner om smygande försåt
och blodiga dåd. Om hur den fruktansvärde
i sitt raseri slagit i spillror de stoltaste fartyg
och bräckt pansar, hårdare än järn — djärfva,
obändiga människoviljor; stulit egendom, kros-
sat lifsglädje . . .
Alla förstå ej sången, som bäres kring af
vågorna. Sjömannen, hafvets son, förstår den.
För honom är hafvet allt. Det förtrollar
honom, detta nyckfulla element, så skönt i sin
skenbara hvila; skönare ännu i sin majestäti-
ska vrede. Det lär honom känna hans egen
ringhet — det lär honom fatta lifvet och Gud.
Ej vet jag, om dessa voro de betraktelser,
som för stunden sysselsatte det illustra säll-
skapet i en liten flottilj, hvilken nyss lagt ut
från Marstrandsön och styrde kurs bortåt skä-
ren. De glada skrattsalfvorna, som af vinden
spredos vidt omkring, kommo mig att tvifla
därpå. Det var ett sorglöst sällskap, som njöt
af solens praktfulla strålspel mot den mörk-
gröna hafsytan, njöt af det sakta vågskvalpet,
luftens renhet och det nöje, umgänget beredde.
Redan för flere dagar sedan hade officerarne
på fästningen inbjudit den fashionabla bad-
societetens damer till en liten lustfärd. Och
aldrig kunde man ha valt en vackrare dag.
Fästningens kommendant, den humane och che-
valereske gamle militären, anförde själf det
lilla »sjötåget» och hade för denna enda gång
låtit beveka sig att permittera nästan hela
officerskåren, i strid mot det stränga regle-
mentet. Att en så oerhörd eftergift skulle bi-
draga till en munter sinnesstämning i laget,
där knappast en enda god kamrat saknades,
är naturligt. Och damerna klappade i sina
händer af förtjusning. Färden artade sig att
bli mer än angenäm !
Ändtligen angjordes land eller rättare skär,
och landstigningen företogs. Så alldeles utan
äfventyr aflopp den väl ej, om till sådana får
hänföras en eller annan något för varm hand-
tryckning, åtföljd af en eldig blick och besva-
rad af en förrädisk rodnad på finbylta kinder.
Medförda förfriskningar intogos, fiskredska-
pen ordnades —• dock fruktar jag, ej med
det allvar, en dylik förrättning kräfver — och
sällskapet spred sig i små kotterier längs strän-
derna.
Kommendantens son, en vacker adertonårig
officersaspirant med käcka, hurtiga drag och
djupa ögon, tycktes ej se mer än en af de
många damerna. Föremålet för hans uppmärk-
samhet var en flicka om femton vårar, täck
och behaglig. Med den nonchalance, som är
kännetecknande blott för den utstuderade koket-
ten och — det oskuldsfulla barnet, upptog hon
hans »galanten» och föreföll honom så mycket
mera förtjusande just i sin naiva omedvetenhet.
Hans prat roade henne; hon trifdes godt i
hans sällskap. Och ej må det förvåna någon,
att de bägge barnen, de yngsta i hela samlin-
gen, så småningom skilde sig från det öfriga
sällskapet och ett, tu, tre, de visste knappt
huru, befunno sig vid holmens motsatta sida.
Här, utmed stranden af det trånga sund,
som kallas »Halsen», roade de sig med att
fånga krabbor och snäckor, hvilka funnos där
i rikare mängd än annorstädes, enligt hvad
den unga damen med viktig min försäkrade.
Och hennes kavaljer, som njöt af att få ha
henne så där för sig själf, aktade sig att mot-
säga henne.
Ett par timmar eller mer hade förflutit,
hvarunder vår hjälte bestämdt ägnat flere för-
tjusta blickar åt sin lilla söta, pladdrande
väninna än åt krabborna; och redan började
den lilla älfvan fundera på, om det kunde vara
riktigt comme il faut att längre hålla sig skild
från de andra, då med ens en eka, raskt fram-
drifven af tvänne roddare, blef synlig vid myn-
ningen af passet.
Ett ögonblick ryckte båtens passagerare till
vid åsynen af de bägge unga och syntes tvek-
samma, huruvida de skulle vända om eller
fortsätta. Ynglingen fixerade dem skarpt och
var därefter med ett språng på benen. Hans
bruna kinder färgades i hast röda af förtry-
telse, när han utropade:
»Lifstidsfångar som rymma...!»
Redan hade ett nytt språng praktiserat ho-
nom ett duktigt stycke väg i riktning åt säll-
skapet vid holmens andra sida, då en liten
mjuk hand med oväntad kraft grep honom i
rocken och en ängslig, flämtande röst hviskade:
»Hvad tänker ni göra?»
»Naturligtvis ropa min far!»
»Ack, nej! Gör inte det, hör ni, jag ber
er .. .»
»Hvad tänker ni på? Lifstidsfångar ...»
»Låt de olyckliga fara! För barmhärtighets
skull... för min skull ! »
Var det kvinnan, som hos barnet i detta
ögonblick instinktlikt vaknade till medvetande
af sin makt? Nu först gaf han sig tid att se
på henne. En tår hängde i de långa ögon-
håren — en tår, född af den ädlaste bland
känslor. Hon hade ju läst i deras ögon en
stum, förtviflad bön om hjälp . ..
Kvinnor och barn äro lika i mycket. De
dagtinga ej med samvetet, där kärlek och med-
lidande föra ordet.
»För er skull då! — Min stackars far !.. »
»Tack!»
Och så en handtryckning af små späda fingrar.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
