Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 2 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892
283
”Rå med dig!”
» jjj/ â med dig, barn!», brukade min far
A 11 säga, dä jag i min barndom och
(J/Y ungdom i något anfall af uppbrus-
ning eller förtviflan störtade in till honom
för att utgjuta harmen öfver någon oförrätt,
som tycktes mig omöjlig att smälta, eller nå-
gon barnslig sorg eller grämelse. Det var
stränga ord han mötte mig med, tyckte jag
då, och jag hade hellre velat höra några del-
tagande. Men liksom så mycket, hvilket un-
der barndomen inpräntats hos oss, har en all-
deles särskild förmåga att sitta i, hafva dessa
ord sedan under lifvet ständigt genljudit i
mina öron. Nu vet jag, att hans ord voro
visa och förestafvade af faderlig kärlek.
Själfbehärskning! Själfva detta ord tyder
på en tvåfald i vår natur. Här är fråga om
en, som skall härska, och en, som bör behär-
skas. »Jag känner en lag i mina lemmar,
som strider mot den lag, som är. i min håg,»
säger Paulus. Det är vår bättre del, som
skall råda öfver vår sämre, vårt förnuft öf-
ver djuret inom oss.
Utan själtbehärskning danas aldrig någon
verklig karaktär, blifver ingen etisk fullkom-
ning tänkbar, ingen skicklighet för ett kall
möjlig. Man har ju många exempel på rikt
begåfvade naturer, hvilkas lif blifvit förfeladt
genom brist på denna stärkande andliga gym-
nastik i barndom och ungdom, under det att
andra, på hvilka naturen slösat mindre af
sina gåfvor, blifvit skickliga att uträtta stor-
verk, därför att de tidigt och flitigt blifvit
doppade i själfförsakelsernas och viljeansträng-
ningarnas stålsättande bad.
Det gäller kanske att öfvervinna ett häf-
tigt lynne. En häftig människa känner så
våldsamt, och det kostar henne icke ringa
ansträngning att bekämpa ett utbrott, då hon
förorättas. Hon öfverilar sig lätt, far ut i
häftiga ord och blifver så ansedd för elak,
och det vanliga förloppet är, att skulden väl-
tes öfver på henne från den förorättande par-
ten. Hon drager det kortaste strået och må-
ste till sist erkänna, att hon felat, och afbedja
sin öfverilning. Men den, som måste bedja
om förlåtelse, är icke skicklig att styra och
leda. Hon förlorar följaktligen det inflytande
hon väl kunde behöfva på en måhända fram-
skjuten plats.
Förmår hon däremot bemästra sitt vredes-
utbrott, har hon lärt att uppträda sansadt, så
släpper hon icke sitt öfvertag, där hon har
rätt, och projektilerna återstudsa mot den, som
utslungat dem. Hennes vederdeloman måste,
om han är ärlig, ödmjuka sig inför henne,
och hon står med segern.
Mången sätter sin lit till, att tiden i detta
afseende skall kurera honom, och upprepar för
sig den raske Mathias ord i Elgskyttarne:
»Ty hvart hvälfvande år omfjättrar det häftiga lynnet,
liksom’ spindeln spinner den kufvande tråden om
flugan,»
men därutinnan kan han bedraga sig. Det
är icke så ovanligt att se gamla pesoner
brusa upp och förgå sig lika mycket som
unga. Men felet blifver hos dem mindre ur-
säktligt och stöter än mera.
Icke minst beaktansvärd framstår den si-
dan af själfbehärskningen, som rör värt sätt
att vara och skicka oss bland människor.
Att bevaka sitt tal, sitt minspel, sina känslor
bör hvar och en låta sig angeläget vara, där-
för att motsatsen kan gifva anledning till
mångfaldiga missförstånd. Vår sorg kan före-
I DUN
falla kalla naturer öfverdrifven, ja, kanske
hycklad, vår skrattlust kan föranleda de miss-
tänksamma till slutsatser i deras väg, och att
vårt tal missförstås, har hvar och en många
prof på ur sin egen erfarenhet. «Talet är
till för att dölja tankarne», för att citera
Talleyrand. Detta är visst icke vackert sagdt,
men å andra sidan är det alls icke rådligt
att likna en uppslagen bok, då man icke är
bland pröfvade vänner; och huru många
missämjor och ledsamheter uppstå ej t. ex.
genom den odrägliga vanan att prata »bred-
vid munnen»? Nej, orden skola vägas på
guldvikt, och framförallt har man att iakt-
taga stor försiktighet i fråga om att föra vi-
dare uppsnappade hörsagor om medmänniskor
och motstå frestelsen, om den infinner sig,
att yppa en anförtrodd hemlighet. Eöj icke
genom ditt ansiktsuttryck ett obehag, du er-
far, dölj dina tårar, betvinga din skrattlust,
när du är ute i världen, och du skall ri-
skera mindre! Utbrott af förtviflan vid en
öppen graf, fnissande och hviskande i ett
sällskap och annat dylikt verka icke heller
behagligt på utanför stående. Lugn måste
här utmärka hela vårt väsende. Då först får
det prägeln af harmonisk skönhet. Hvad är
det i den antika plastiken, så väl som i all
äkta konst, som fängslar oss, om icke just
denna svala måtta, denna karaktär af något
dämpadt och återhållet?
Du känner ett starkt begär att njuta.
Njuta af lifvet under antingen den ena eller
andra formen. Men ju mera du tömmer njut-
ningens bägare, ju törstigare skall du blifva,
till dess slutligen ditt begär blifver osläckligt
och förvandlar dig till en ofri varelse.
»En siaf är den, som usla lustar jaga,
Fast kedjan aldrig slamrat kring hans fot.»
För hvar gång däremot, du öfvervinner en
uppstickande lust, tager du ett steg mot din
egen frigörelse. Och för hvar nästa gång
blifver segern lättare.
Jag känner en ung kvinna, hvilken tyckte
mycket om att om förmiddagarne, enligt frun-
timmers sed, gå in på något konditori och
äta bakelse. Hon behöfde till något ända-
mål en summa penningar, dem hon icke ville
bedja sina föräldrar om. »Försaka bakelserna!»,
tänkte hon. I början föreföll det henne både
svårt och tråkigt; rätt snart gick hon likväl
förbi nämnda ställen utan åtrå, och till sist
fann hon underligt, att hon förut kännt drag-
ning dit in. Sedan hennes mål var vunnet,
berättade hon själf, kunde hon både hafva
och undvara denna njutning. Det är att
märka, att i striden mot våra begärelser kom-
mer vanan oss till hjälp på halfva vägen.
En passionerad rökare märkte, då han var
uppe vid tio cigarrer om dagen, att både hans
hälsa och kassa ledo däraf. Med beundrans-
värd viljekraft upphörde han på en gång all-
deles att röka. Nåon längre tid därefter såg
jag honom en dag med cigarren i munnen.
»Huru har det nu gått med din föresats?»
vågade jag fråga. »Nu gör jag, som jag be-
hagar,» svarade han, »jag kan röka, och jag
kan låta bli; och mer än en cigarr om dagen
tillåter jag mig aldrig.»
Att vara måttlig och återhållsam, då man
i sin natur, som en och annan, ej känner fre-
stelse till omåttlighet, är godt och väl, men
alls icke ärofullt. Att däremot som Augu-
stinus hafva att kämpa med sitt afrikanska
blod, men tygla sig såsom han och framstå
genom alla tider som en sedligt hög personlig-
het, se där en hjältebedrift, som måste väcka
beundran.
Hvar och en har fel och svagheter, öfver
hvilka han måste göra sig till herre. Men
han måste känna rebellerna för att kunna
underkufva dem. Själfbehärskning betingar
själfkännedom. Atavismen, eller på ren sven-
ska påbråt, har gjort mycket buller af sig i
vår tid, och man har gått ut för att bevisa,
att människan är slaf under ärftligheten. De
anlagen böra emellertid blott betraktas såsom
ett material, hvilket jag fått att bearbeta.
Mig tillkommer det att undersöka, hurudant
detta material är beskafladt, och sedan är
det min fria rätt att däraf göra, hvad jag
finner bäst. Ibland är materialet lösare och
lättare att arbeta; ibland är det hårdare och
fordrar större ansträngning, men så blifver
alstret oek dess ädlare. Alla veta, att Sok-
rates ansåg sig vara född till bof, och veta,
att han blef hedendomens kanske upphöjdaste
gestalt.
Att vid mogen ålder med framgång börja
tillvälla sig detta herravälde öfver sina kän-
slor, sina lidelser, sina fel blifver emellertid
vanskligt. Början måste ske redan i vaggan.
Må vi därför tidigt räcka hjälpsamma händer
åt de små! Och på hvad sätt? Jo, när det
lilla barnet skriker i häftighet, hvilket verk-
ligen händer, bör det få aga, så det känner
och minnes den. Nästa gång skall det taga
sig i akt. När tioåringen knyter näfven och
stampar i golfvet, bör han få se sitt beteende
i det rätta ljuset, så att hans afsky väckes
för det fula, ja, löjliga däri. Om ett utbrott
af häftigt lynne visserligen icke kommer i
jämnbredd med en lögn eller stöld, är det
likväl ieke något vackert fel, som barn nästan
äro benägna att anse det för. Medgifves dock,
att det finns en sedlig indignation, hvilken är
berättigad hos barnet så väl som hos den
vuxne. — Några nyttiga andliga gymnastik-
öfningar, så till sägandes, äro att låta barnet
någon gång sluta midt uppe i ett nöje, låta
någon favoriträtt gå förbi, gifva bort nå-
gon leksak, tiga, när det får en tillrättavis-
ning, tåla, om något vedervärdigt möter, öf-
vervinna mötande svårigheter i en lexa eller
på annat håll samt bevara ett förtroende.
Vidare har man att lära det gifva akt på
sig själft, så att det vet mot utbrotten af hvilka
fel det har att stå på sin vakt, hjälpa det
till rätta och äfven uppmuntra dess bemö-
danden och små segrar.
Och när det slutligen går ut i lifvet och
på egen hand måste reda sig i kinkiga lägen
och med icke alltid så kärleksfullt öfverse-
ende människor, då är det godt, om något
sådant ord som: »Rå med dig, barn!» af fa-
der eller moder blifvit skickadt med på vägen,
ty
»likt den skrift, som med sympatetiskt bläck du har
tecknat,
hvilar i papperet gömd, tills den blir hållen för eld :
så hvad ditt barn du tidigt har lärt, det göms i dess
hjärta,
tills det för pröfningens eld hålles; då träder det
fram.»
Ellen Bergström.
Det säkraste resultat, som de filantroper upp-
nå, hvilka drömma om att lyckliggöra mänsk-
ligheten, är att göra sina fruar mycket olyck-
liga.
Otto Neumann-Hofer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
