Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. 2 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286 I DU N 1892
dan själfva gräfningarna pågingo, lämnade ma-
dame Deville aldrig platsen. Ensam eller stan-
dom i sällskap med en prest stod hon bredvid
arbetarne och öfvervakade hvarje spadtag samt
uppmuntrade dem till ifver och flit.
Dessa arbeten hade pågått både länge och
väl, alltid med ledniDg (eller missledning) af
den otydliga planritningen och svårlästa beskrif-
ningen, då omsider madame Devilles ihärdig-
het ledde till något resultat. I ett källarehvalf
påträffade man ett kvinnolik, nästan fullständigt
bevaradt, samt i närheten däraf ett halsband
af ädla stenar, som värderades till 80,000 francs
och kunde bevisas hafva tillhört Jakob II:s
privata egendom, samt ytterligare en summa
af 70,000 francs i gamla engelska guldmynt.
Man trodde sig kunna spåra den dödas iden-
titet: hon skulle i lifstiden ha varit hofdam
hos den landsflyktiga konungafamiljen och blif-
vit bragt om lifvet med anledning af indis-
kretioner rörande skatten, och hon skulle ha
blifvit begrafd i ett slags förrum till de hem-
liga hvalfven. Härmed må vara huru som helst,
så är dock visst, att denna första upptäckt ej
ledde till några vidare spår, ty ända till sin
död, hvilken inträffade blott för några få är
sedan, gräfde och gräfde madame Deville för-
gäfves. Men heDnes tro rubbades aldrig, om
icke en enda gång. Hon hade nämligen vid
något tillfälle nödsakats lämna arbetarne utan
uppsikt, och när hon återkom till sin vanliga
post, voro de försvunna. De hade helt plöts-
ligt gått sin väg midt på dagen, och ingen af
dem återkom för att uttaga sin innestående af-
löning. I samma jordskifte, där de varit sy-
selsatta att gräfva, hittades sedan några engel-
ska guldmynt. Hade nu arbetarne påträffat
och bortfört skatterna eller åtminstone en del
däraf? I alla händelser hörde man sedan al-
drig talas om några funna rikedomar.
Efter madame Devilles död hafva gräfnings-
arbetena fortsatts af två personer, en hr de la
Bastie och en engelsk dam, miss Blackwell,
men dessa arbeta ieke för gemensam räkning,
utan hvar för sig, ty den sistnämnda lärer ha
lyckats att på något mer eller mindre ärligt sätt
förskaffa sig planritningen och beskrifningen. Hr
de la Bastie har nyligen funnit en statyett af den
heliga jungfrun af rent guld, och detta har na-
turligtvis ännu mera sporrat honom. Hela
Triel håller emellertid på att bli i ordets egent-
liga mening undergräfdt, men om skatten nå-
gonsin skall hittas, det får framtiden utvisa.
II.
Vi ha kommit att tänka på denna förlorade
konungaskatt, dels därför att de franska tid-
ningarna mycket sysselsatt sig med historien
under senaste tiden, och dels emedan en lik-
nande tradition en tid förefunnits om en an-
nan dyrbar kungaskatt, hvilken skulle hamnat
i Sverige.
Hundra år efter den egelska revolutionen,
hvilken fördref Stuartarne, utbröt den franska,
som fördref Bourbonerna, och just i denna
månad för ett sekel sedan var det som Ludvig
XVI och hans drottning, deras bägge barn
samt prinsessan Elisabeth fördes såsom fångar
till Tempel-tornet efter att förut hafva passerat
dystra dagar såsom till hälften fångar i sitt
eget kungliga palats. Marie Antoinette ägde,
utom dispositionsrätten till krondiamanterna,
en enskild samling af smycken och juveler,
hvilken på sin tid uppskattades såsom den dyr-
baraste i världen, möjligen med ett enda un-
dantag, kejsarinnan Catarina II:s af Byssland.
Vid den förstörelse och plundring, som Tuile-
rierna undergingo den 10 augusti 1792, efter-
söktes drottningens juveler fåfängt, och vid
upprättandet af den inventarieförteckning, som
gjordes kort efter denna dag, funnos endast
några få och föga värdefulla smycken. Resten
hade blifvit satt i säkra händer. Men i hvems ?
Det har man aldrig fått veta. Och icke heller
hafva dessa smycken, hvilka voro väl bekanta
och beskrifna samt sålunda med lätthet skulle
ha igenkänts, någonsin sedan åter blifvit syn-
liga.
I Frankrike har ofta den gissningen framställts,
att den man, åt hvilken den olyckliga drott-
ningen anförtrodde sitt juvelskrin, var ingen
annan än hennes ridderlige och svärmiske sven-
ske tillbedjare, grefve Axel von Fersen. Det
är bekant, att Fersen till följd af sin delaktig-
het i konungafamiljens misslyckade flykt, som
upptäcktes och hejdades i Varennes, förvisades
från Frankrike, men det är ej mindre bekant,
att han sedan i hemlighet och under olika för-
klädnader uppehöll sig i Marie Antoinettes
närhet ända till det sista. Åt en säkrare hand
än hans kunde hon aldrig öfverlämna ett för-
troende, och det kan därför vara ganska san-
nolikt, att Fersen fick hand om juvelskrinet
och lyckades föra dess innehåll till det obe-
märkta Sverige. Om så förhöll sig och hvar-
est han i sådant fall gömde drottningens smyc-
ken, den hemligheten tog han med sig i den
blodiga graf, som öppnades genom hans mord
den 20 juli 1810.
Uppmärksamheten har, som sagdt, emeller-
tid då och då fästats vid eventualiteten af en
sådan dyrbar deposition, och det är icke utan,
att också vissa efterforskningar af skatten gjorts
vid åtskilliga tillfällen såväl å de Fersenska
egendomarne på landet som i palatset å Blasie-
holmen i Stockholm. Samtliga dessa egendo-
mar hafva nu öfvergått i andra händer, och
ett rykte, som dock sedan icke erhållit någon
synlig bekräftelse, visste till och med för en
del år sedan att utpeka, hvem som skulle ha
blifvit den lycklige hittaren.
Renholtn.
Några ord om oljemålning.
(För Idun af S. L.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
vad beträffar själfva tillvägagåendet vid mål-
ningen, så vill jag ej gärna åtaga mig att
söka lära någon människa måla i olja genom att
skriftligen gifva några råd.
Målning öfver hufvud taget är ej något, som
man kan lära genom att läsa mer eller mindre upp-
byggliga saker därom. Den läres endast genom
praktisk verksamhet.
Ett och annat torde emellertid vara på sin plats
att här omnämna för nybörjaren.
Hufvudprincipen vid målning är i allmänhet den,
att man börjar med de relativt mörkaste partierna
och sedan efter hand öfvergår till de ljusare. Ett
motsatt förfarande kan dock äfven användas ibland,
i synnerhet när man målar moln, framför allt moln
med ljusa kanter. Då börjar man nämligen med de
ljusaste färgerna och låter sedan de mörkare så små-
ningom öfvergå i dessa.
Någon synnerligt fullständig teckning, innan man
börjar med färgläggningen, tarfvas ej. Man ritar
med kol upp de hufvudsakligaste konturerna och
målar i dem med någon slags neutral färg, så att
man sedan har något att gå efter.
Yid målning af landskap börjar man med himlen
och söker att få den färdig, innan man börjar med
skogs- eller andra partier, som skjuta upp något
högre i himlen. Fristående partier, som verka mera
silhuettaktigt mot luften, t. ex. enstaka träd, bergs-
toppar och dylikt, bör man helst vänta med att
måla, tills luften är fullkomligt torr eller åtminstone
halftorr. I annat fall flyta nämligen färgerna mer
eller mindre i hvarandra, och verkan af det målade
blir ej den åsyftade.
För öfrigt målar man vått i vått, den ena färgen
i den andra, då blandningarna göra sig bra, och
öfvergångarna mellan färgerna bli harmoniska, om
nyanserna äro de rätta för resten. För att binda
färgerna i någon mån, så att det blir fastare och
trefligare att måla, kan man till oljan sätta litet
torkmedel, s. k. siccativ eller xerotine, då dels detta
resultat vinnes, dels färgerna torka fortare, hvilket
ibland är en fördel.
Afven vid oljemålning kan man betjäna sig af s. k.
lasering, d. v. s. ett lätt öfverfarande öfver ett (torrt
eller halftorrt) ställe med en tunn genomskinlig färg.
Effekten blir på detta sätt förträfflig. De undre par-
tierna lysa igenom och bilda med den laserade fär-
gen ett helt, som ej kan framställas på annat sätt.
Lasering är synnerligen användbar, när man skall
måla dimma, rök, lätta moln och dylikt.
Att nämna något mera beträffande själfva meto-
den vid oljemålning tjänar till ingenting. Några
vissa generella regler kunna nämligen ej gifvas, utan
det beror af anlagen, hur pass långt man med visst
manér kommer som amatör eller som dilettant —
längre kan ju en vanlig dödlig ej hoppas hinna,
om man ej råkat få den gudaborna gnistan och på
allvar tänker kämpa sig fram med penseln.
För unga damer, som äga anlag för teckning och
målning, är ju en dylik sysselsättning också pas-
sande och vederkvickande. Sinnet blir friskare, när
man med öppen blick för allt det härliga, som visar
sig i naturen, slår sig ned med sitt målarskrin och
söker afbilda vackra platser och stämningsfulla vyer.
Man får då — om man ej totalt saknar resonnans
för intrycken i sitt eget inre och fattar det sköna
omkring sig — alltid liksom något af friskt lif med
sig, när man går hem med sin studie under armen.
Studien ger alltid — om än kanske mera omärkligt
till en början ; dock, Rom byggdes ej på en dag ! —
en reflekterad bild af stundens stämning. Man kan
många gånger njuta mycket af att se på ett det
mest ofullkomliga utkast; man repeterar nämligen
med ens allt hvad man såg och kan minsann ej
vara försynen nog tacksam, om man fått den gåf-
van att kunna »kopiera efter naturen» ett landskap
så pass, att man vid första påseendet kan märka,
alt det är afsedt att föreställa ett landskap.
Af goda taflor kan man för öfrigt lära mycket.
Går man på Nationalmuseum eller någon annan taf-
velsamling och betraktar de där upphängda konst-
verken med intresserade blickar, kan man inhämta
stora lärdomar, om man äger sinne därför. På sam-
ma sätt kan man ock till en början med fördel ko-
piera en eller annan god tafla, så att man erhåller
vana vid färgbehandlingen och får ett visst manér,
hvilket ju sedan kan smälta tillsammans med det
mera individuella hos artisten i fråga.
Nu har jag delvis råkat utom ämnet, då det sag-
da ju är att tillämpa på all målning. Som det
emellertid har om möjligt ännu större tillämplighet
vid oljemålning, sä må det stå där det står.
När man lyckats få en studie eller tafla så pass
färdig och bra, att man anser den kunna uthärda
en ej alltför svår kritik, kan man, för att få fär-
gerna litet friskare och klarare, fernissa den. Dylik
fernissa finnes att köpa färdig och påstrykes mycket
tunnt. Den torkar ganska fort.
Som bekant tar sig en tafla bättre ut, om man
sätter den i ram. Trefliga, stilfulla och billiga ra-
mar kan man själf förfärdiga utan större svårighet.
Man tar t. ex. en vanlig, ohyflad bräda, skär af den,
så att man får passande längder, och hopfogar hör-
nen vinkelrätt och stadigt. Ramens bredd kan na-
turligtvis vexla, men man bör ej göra för smala ra-
mar. Sedan öfvermålar man denna grofva ram med
lämplig färg. I stället för att måla den, kan man
beströ den med guldsand, rifven kork eller dylikt
och går då tillväga så, att man först bestryker ra-
men med lim och låter det torka och därpå med
kokt linolja, hvari man så jämnt som möjligt strör
guldsanden.
* «
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
