Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 37. 9 september 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DUN
|S#2
kanske ÎDgentiDg annat i världen kunde, det
skulle hennes kärlek förmå.
Och för des3a tankar vek ångesten så små-
ningom undan, och till slut somnade hon,
snyftande ännu i sömnen och med lidandets
första, skugglika insegel på sitt ansikte, men
med hopp och förtröstan resande sig, starka
och mäktiga, i bakgrunden.
* *
*
Och sedan? Gingo de till botten?
»Ej måttet fullt.»
11 nder ofvanstående rubrik hade i n:r 32
af Idun för i år influtit ett poem, under-
tecknadt M. L., som sändts oss till införande
såsom original. Först för sent upptäckte vi,
att vi denna gång varit utsatta för ett af
dessa oförsynta litterära underslef, för hvilka
knappast någon tidning med största vaksam-
het kan freda sig, ehuru dess bättre detta
fall i Iduns annaler hittilldags är enastående.
Det af M. L. — vi behöfva naturligtvis ej
påpeka, hurusom detta märke ej har det min-
sta samband med vår värderade medarbeta-
rinna fru Mathilda Langlets initialer — un-
dertecknade poemet befanns vara rätteligen
författadt af Toivo (Sigrid Elmblad) och in-
fördt i hennes diktsamling »Vind för våg».
Den sistnämnda skattade författarinnan
vistas för närvarande på ett besök i sitt fä-
dernesland. Ofta har till Idun ingått begä-
ran, att engång få Toivos bild införlifvad
med den svenska kvinnotidningens galleri af
förtjänta landsmaninnor, ty vida omkring i
svenska hem har hennes diktkonst förvärfvat
henne vänner. Det är därför med glädje Re-
daktionen i detta nummer ser sig i tillfälle
villfara sin länge närda önskan härutinnan,
på samma gång vi bringa våra läsarinnor
den vackra dikt af Toivos penna, som hon
haft vänligheten sända oss för detta n:r.
Up notisboken.
Kvinnliga folkhögskolor. Vid det i dagar-
ne i Upsala afhållna folkhögskolelärarmötet före-
kom bland andra öfverläggningsämnen frågan: Hvil-
ka äro orsakerna till att så få kvinnliga folkhög-
skolor finnas förenade med det manliga, och borde
icke detta missförhållande med det snaraste afhjäl-
pas? Samtliga talare voro öfverens om, att de kvinn-
liga folkhögskolorna äro minst lika nödvändiga och
och nyttiga som de manliga. De hinder af ekono-
misk eller annan art, som pläga förebäras, finnas
bara i inbillningen. Tvärt om minskar den kvinn-
liga sommarskolan ofta den manligas ekonomiska
svårigheter. Bristande intresse och förmåga af ini-
tiativ bära hufvudskulden. »Våga, vinner», sade fru
Cecilia Bfiåth-Holmberg och hänvisade till, huru
hon och hennes man, utan att fråga en enda män-
niska om ekonomiskt understöd, för 12 år sedan
öppnade en kvinnlig sommarkurs i Tärna. Nu har
den rikligt understöd.
Kvinnan gör mycket bättre propaganda för folk-
högskolesaken än mannen, och vill man fostra en
stark fosterländsk anda hos vårt folk, äro de kvinn-
liga folkhögskolorna det bästa verktyget.
*
Fru Agda Montelius har af Föreningen-för
välgörenhetens ordnande i Stockholm blifvit utsedd
till föreståndarinna för föreningens centralbyrå, sedan
den nuvarande föreståndaren, hr A. Lindblom, för-
klarat sig önska afgå.
*
Kvinnlig organist. Kyrkorådet i Falkenberg
har till vikarierande organist antagit fröken Hilde-
gard HellmaD.
*
Konstnärlig uppmuntran. Fröken Ag-
nes Kjellberg, den unga, talangfulla bildhuggarinnan,
väl bekant för Iduns läsarinnor, är af akademien
för de fria konsterna enhälligt uppsatt på förslag till
erhållandet af ett af de lediga resestipendierna å
3,000 kr. om året i tre år.
*
En kvinnlig lärd. Mrs Zelia Nuttall, den af
oss förut omtalade amerikanskan, som en längre tid
gästat Stockholm för att öfvervaka utförandet å Ge-
neralstabens litografiska anstalt af en del mexikan-
ska diagram, afsedda för Columbusutställningen i
Madrid, har nu afrest till Leipzig. Mrs Nuttall lär
vara en bland de få lärda, som kunna tyda gamla
mexikanska handskrifter.
*
Våra damers klädningsfjädrar represen-
tera en ganska betydande handels- och industriarti-
kel, som länge tagits från utlandet, Frankrike och
Tyskland, och ännu nog i stor skala gör det. Man
kunde dock tycka, att järnets och stålets land icke
behöfde rikta utländingen för ett sådant behof. Vi
äga nu dock en inhemsk liffjäderfabrik, den första i
sitt slag, vid Sandvikens välkända järnverk, där en
ypperlig svensk fjäder tillverkas, som i smidighet
och styrka öfverträffar den ofta underhaltiga utländ-
ska varan, som än är för spröd, än mjuk som band-
järn. Den formen af protektionism kunna vi där-
för af godt samvete förorda åt hvarje svensk kvin-
na, att hon ser till att skaffa sig inhemska fjädrar
i sina klädningar. Fabrikationen vid Sandviken har
pågått sedan 1888, och att den redan vunnit rätt-
vist förtroende bevisas bäst däraf, att den från 6,000
gross fjädrar, som det första året tillverkades, redan
i fjol stigit till öfver 20,000 gross.
~<Ékr
Litteratur.
Ord och fraser för resande fill Italien ; af E. Melén.
Denna kortfattade och, som oss synes, verkligen
praktiskt uppställda handledning i det vackra italien-
ska språket, bör kunna blifva af stor nytta för dem,
som ämna göra en tur till det klassiska landet, en
studieresa, en rekreationsresa, en liten weddingtripp
kanhända — hvad veta vi ! Den svenska förf. har
för sitt verk haft en infödd medarbetare, språklära-
ren G. Sacchi i Rom, en omständighet som ytter-
ligare garanterar den lilla handbokens användbarhet
och tillförlitlighet.
*
Teater och musik.
Kungi. operan. Ändtligen synes den svåra krisen
vid k. operan hafva fått sin lösning och detta på
ett Sätt, som väl bör vara ägnadt att tillfredsställa
alla parter. Chefskapet har, åtminstone tills vi-
dare, öfvertagits af kammarherre Axel Burén, en
inom Stockholms musikvärld välkänd och, efter hvad
vi förnummit, synnerligen human personlighet. För
sitt öfvertagande af chefskapet lär hr B. emellertid
bland annat ha gjort till villkor, att direktör Nord-
quist ställer sin rika erfarenhet till hans disposition,
något som hr N. också beredvilligt lofvat. En
kompromiss har på detta sätt åstadkommits emellan
operans personal och den afgående direktören, hvilken
— säga livad man vill och förebrå honom hvad
man vill — väl dock ej kan frånkännas att hafva
inlagt många förtjänster om den på sista tiden nära
fallfärdiga operainstitutionen. Och vi kunna ej annat
än hoppas, att samarbetet alla parter emellan un-
der det kommande spelåret, som ånyo tager sin
början i nästa vecka skall lända såväl konsten som
operainstitutionen i dess helhet till största gagn.
Vi hafva förut meddelat ..ett rykte, att vår för-
nämsta operasångerska, fru Östberg, skulle afgå för
att anträda en Amerikaturné. Dess bättre äro vi
nu i tillfälle kunna meddela, att den nye opera-
chefen lyckats engagera den celebra artisten för en
serie gästuppträdanden under innevarande spelter-
min. Likaså har fru Edling lofvat sin medverkan
som gäst. Början göres med »Figaros bröllop.»
m-
Familjen på Ännedal.
Novell
af
Ämp Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista
pristäfling.
(Forts.)
"inne i salen voro ljusen tända, och sedan Hen-
& riette slagit an en vals, var hela kotteriet
på benen.
»Och hör du, unga Dora, vill du skänka mig en
vals?» sjöng Emil på den vackra folkvisans me-
lodi och bortförde ännu gnolande den lilla muntra
Dora.
Luftdraget, som uppstod genom de virflande
parens rörelser, satte ljuslågorna i fladdring och
kom Stearinen att pryda golfvet med en och an-
nan kraschan, hal och lömsk för dem, som dan-
sade däröfver. Gösta Drake, som i sirliga vänd-
ningar och svängningar förde den lilla Gina Blixt,
slapp med nätt nöd undan fördärfvet.
Med Gina i sina armar gjorde han, tack vare
den försåtliga Stearinen, piruetter så halsbrytande,
att de skulle kommit en lindansare att blekna,
delvis härmade han pojkar, som åka kana, delvis
den stackars olycklige, som för första gången i
sitt lif som fullvuxen frestar jämnviktens lagar
och med stålsko på fot och okunnighetens mod i
sin barm rusar åstad ensam på isbunden sjö.
Den stackars Gina sväfvade en lång stund i
luften, hon nådde ej golfvet, hur mycket hon än
sträckte på sin kropp, men en sekund därefter
nådde hon golfvet så mycket mer.
»Det slaget kunde ha blifvit min bane,» utbrast
Gösta, då han kraflade sig upp och förde näsdu-
ken till hufvudet.
»Väl att det ej blef värre kalabalik,» fortfor
han och betraktade den lilla blodfläck, han lyckats,
uppsamla på näsduken ; han hade slagit hufvudet
mot kakelugnskanten.
»Hvad katten ska man med kakelugnar midt i
sommaren,» for han ut mot Torsten, som skyn-
dat till.
Henriette hade snurrat om på pianostolen och
såg hjärtängslig ut. som hon alltid gjorde, då nå-
got var å färde. Nu tryckte hon Gina i sina ar-
mar som för att skydda henne mot den redan
öfverståndna faran.
»Den där tingesten,» fortfor Gösta och pekade
på kakelugnen, »står där och ser stram ut; han
tyckte nog, att jag behöfde litet till i hufvudet,
och gaf mig därför en smäll i planeten, så att jag
såg både solar, månar och stjärnor. Aba,» sade
han, då han fick syn på stearinfläcken, »aha,
det var du din pladaska, som gillrade för
mina hederliga fötter. Vet du, du upplysnin-
gens lidehvarf, hvilken stor man du bringat på
fall?» och han slog sig för bröstet för att betyga
sin indentitet med den store mannen, vände sig
så till Henriette och bad;
»Snälla Henriette, några takter till, det var en
rysligt treflig vals, en gudomlig vals, och lilla
Gina dansar som en engel.»
Fönsterna stodo öppna, och den milda aftonluf-
ten smög in med en doft af rosor, lindblommor
och reseda. Då dansmusiken tystnade för en
stund, hördes därutifrån ängsknarrens och syrsor-
nas idisslande läte, bildande en egendomlig kon-
trast till det glada sorlet och skrattet därinne,
där blodet brann i unga pulsar och hjärtat slog
i takt till dansens rytmiska vågor, där stundens
yra och ungdomsstämningens berusning ryckte
dessa ögonblickets bara med sig i skalkaktig, okonst-
lad fröjd.
Därborta i vrån hade Otto med sin stol stängt
in Annie och höll för henne de mest poetiska för-
klaringar, det var nämligen vapenhvila sluten för
dagen.
Han var ännu inne i sin roll och tycktes finna
stort nöje uti att för ombytes skull strö smickrets
blomster i ymnighet för hennes fötter.
»Nej, vet du Otto,» sade Annie skrattande, sedan
hon en stund i stum förvåning lyssnat till hans
ord, »du är alldeles för mycket spelevinker för att
slå dig på att tala i högre stil, det passar dig inte
alls, det kunde möjligen gå för sig, då musta-
scherna vacklade på din öfverläpp, men inte så
här inomhus.»
»Men jag försäkrar dig Annie, att jag blott tol-
kar min själs innersta känslor. Tror du man
ostraffadt kan vara i din förtjusande närhet, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0299.html
