Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. 9 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 «DUN 1892
Till botten?
Skiss för Idun af Frou-Frou.
. . . Hu så kallt! Gång efter annan lade
han ned pennan och begynnte gnida sina blå-
röda händer eller andas på dem. Sedan må-
ste hans stela fingrar ånyo gripa om det gamla
träskaftet, och så hördes åter pennans ras-
pande på det grofva hamppappersarket, där
man kunde få läsa den spänuande historien
om, hur grefvinnan Jareskin bortröfvades ur
sin egen slottspark.
Ja, det var en präktig historia, som skulle
bereda prenumeranterna på »Frihetsvännen»
mycket nöje, allra helst som de fingo den gra-
tis. Att den däremot ej tillskyndade öfver-
sättaren några synnerliga fördelar, därom vitt-
nade hans fläckiga, trasiga rock, hans grå-
bleka, orakade ansikte och hela det lilla rum-
met, hvars möbler utgjordes af en ouppbäd-
dad säng, en tarflig, brunmålad koffert, en
kommod och en liten dyster kamin, bredvid
hvilken en kolhög låg uppstaplad.
Ute i något af stadens kyrktorn slog kloc-
kan nio, och några minuter senare reste sig
den unge mannen ■— som för resten blifvit
ordentligen döpt till Edvard — slog igen den
tjocka bokluntan, hvarur han öfversatt, och
tog några steg utåt den skumma kammaren.
Han var alldeles stel af köld, och kallare
blef det i hvar minut. Här var tydligen ej
värdt att spara; bättre att frysa ihjäl i öfver-
morgon än i dag! Han gick fram till ka-
minen, föll på knä och tände några stickor,
därpå sköt ban in dem och ett par vedträn
i det svarta gapet, som i ett nu blef ett en-
da leende och på sitt sprittrande muntra språk
tycktes säga: kostar jag, så smakar jag.
Ja, nog smakade det! Det värmde både
kropp och själ, det där tumlande, röda ske-
net, och han skulle velat njuta af det länge.
Men det gick ej an: han vände sig mot kol-
högen, tog händerna fulla af de sotiga kolen
ocb kastade in dem i lågorna. Nu skulle
där bli arbete och allvar af, men det hade
han nog af själf, och därför stängde han luc-
kan.
Sakta och småleende gick han sedan bort
till kofferten, slog upp locket och drog för-
siktigt fram elt mörkt, glänsande föremål —
sin bjärtevän. Nej, det menade han inte!
Därpå sköt han fram stolen till kaminen
och satte sig, allt med hjärtevännen i handen.
Kolen hade nu börjat glödgas, och ofvanom
dem dansade små lätta lågor; det var muntert
att se på, och han började känna sig lätt till
sinnes, där han satt framåtlutad mot elden
och liksom på lek drog och vred i korken .. .
Så, nu gick den ur. Han förde buteljen
upp mot ansiktet, men drack icke: han blott
inandades dess doft, länge och med slutna
ögon.
Det var också en underbar doft: den lade
sig smekande och lindrande öfver hans sjuka,
trötta hjärna, trängde in i hjärtat och påskyn-
dade dess slag; han blott -sörjde öfver, att
han ej kunde andas nog djupt för att fånga
det hemlighetsfulla, doftande väsendet helt
och hållet för att i all evighet bära det inom
sig . . . Det är alkoholanden . . . tänkte han
med ett leende för sig själf och bad tyst: —
Kom, kom lilla ande och stanna för alltid
inom mig, jag älskar dig, älskar dig mer- än
allt annat. ..
»Hvad tänker jag?» undrade han sedan
förskräckt; »blir jag tokig?» Och han reste
sig från sin nedlutande ställning och förde
buteljen till munnen: man måste jaga bort
sådana farliga tankar.
En, nej ett par duktiga klunkar och så
korken i för att ej dragas upp mera den kväl-
len.
Nu, medan det var fart och eld i blodet,
skulle han passa på och tänka öfver sin ro-
man; en originalroman, som ej skulle komma
in i Folkvännen och betalas med femtio öre
spalten, utan i en stor, daglig tidning och
skaffa honom både ära och guld.
Men hvar hade han dem nu, alla karak-
tärerna och konflikterna? Hur han än knep
ihop ögonen och spanade och letade, fann han
intet . . . Den lilla anden hade spelat honom
ett fult spratt och fyllt hela hjärnan liksom
med ett töcken. Nå ja, icke ens af en ande
kan man begära, att den skall ge, utan att
taga något i ersättning; nu hade han tagit
alla hans idéer, men gifvit. .. aah! Och hela
hans uppmärksamket riktades på den behag-
liga smaken i gommen och på hur förnim-
melsen däraf gradvis försvagades, tills den
slutligen knappt var mer än ett minne —
men ett minne, som han ej hann njuta af,
emedan på dess grund längtan växte upp, stor
och stark och förkväfvande allt annat.
Ett par minuter varade striden; sedan gick
det, som det ofta plägar gå: viljan blef öfver-
löpare.
Han tog åter buteljen, som han ställt bred-
vid sig, drog ur korken ocb drack. Det var
härliga seku-nder, men så också ej mycket
kvar; och det som blef, var ingenting att spara
på, hvarför han drack ur det också.
Därpå reste han sig och gick med ojämna
steg öfver det gungande golfvet, ställde bu-
teljen på bordet och kastade sig ned på sän-
gen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
