Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 16 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29Ô 18S2
Hvarje slaf bär i sin egen hand sin bojas nyckel.
y/. ^Shakespeare.
^œ&*W¥*999¥W¥W¥9^**¥*¥tt*W¥*^WÏtt}&*&*&999¥¥¥9iê¥&&9&$***W*999^?9*WS¥99¥¥9¥¥*¥*if*9**
Wagner, den store tondiktarens änka och verk-
ställarinnan af det testamente han i Bayreuth
skänkt samtidens konst. Herrn är i förra fallet
hofkapellmästaren i Karlsruhe, Felix Mottl,
som omedelbart beger sig ned i orkestern för
att dirigera, i senare fallet kammarsängaren
Alb. Fuchs från München, öfverregissören
vid årets festspel, och hvilken alltid under
föreställningen har sin plats vid fru Wagners
sida.
Om någon ledning kan sägas vara rent
personlig, så är detta visserligen fallet med
fru Cosimas ledning af festspelen. Med spänd
uppmärksamhet följer hon hvarje föreställning
från början till slut, och man ser henne där-
under ofta hviska med Fuchs, som då lika
ofta gör en anteckniag i den textbok han har i
handen. Och innan föreställningen börjar
klockan fyra, har hon redan tillbragt minst
tre timmar på teatern för att öfvervaka allt,
att ej tala om att hennes förmiddagar dess-
utom i regeln äro upptagna af partiella re-
petitioner med solister eller kören, vid hvilka
hon aldrig felas. Ingen detalj undgår henne,
för allt räcka hennes tid och hennes skarpa
blick till, och för Bayreuth är ju också in-
genting godt nog: intet är så fulländadt, att
det ej kan göras ännu fullkomligare. För en
och annan lär väl den envåldsmakt, med hvil-
ken hon leder festspelen, vara mindre ange-
näm. Konstnärssjälfsvåldet, till hvilket eljes
hvarje teaterledning måste taga hänsyn, har
i Bayreuth ingen plats, och ingen konstnär,
vore han än världens förnämste, får här vara
annat än en integrerande del i det hela, ett
medel att gifva det bästa möjliga uttryck åt
mästarens intentioner. Åtskilliga röster inom
den tyska och ej alltid afgjordt wagnerfiendfc-
liga pressen ha höjt sig mot hvad man i detta
afseende betecknat som en olidlig och otill-
börlig despotism, men man skall i de allra
flesta fall kunna konstatera, att bakom detta
då alltid stått ett missnöje, som haft rent
personlig grund. För institutionen i Bayreuth
och för samtidens musikaliskt dramatiska konst
i dess helhet är det emellertid en lycka, att
det är som det är. Detta, att en enda vilja
behärskar det hela, och att denna vilja tillika
förmår att utan några sidohänsyn fullfölja den
bortgångne mästarens afsikter, ger åt föreställ-
ningarna i Bayreuth, oafsedt den tekniska
fulländningen, en konstnärlig enhet, ett djup
och allvar i framställningen, som skilja dessa
från alla andra teaterföreställningar.
Men så underkastar sig också fru Wag-
ner, för att kunna genomföra detta, ett ar-
bete, som ej mången vid hennes ålder skulle
stå ut med. Redan de månader, som föregå
festspelens början, då allt förberedes och in-
öfvas, äro naturligtvis fulla af mödor och be-
svär, men detta är ett intet mot den egent-
liga festspelsmånaden, då till själfva arbetet
dessutom kommer ett sällskapslif, en i vid-
sträcktaste omfång utöfvad gästfrihet, som en-
sam för sig skulle vara arbete nog för de
flesta.
Fru Wagner börjar sin dag tidigt. Mor-
gontimmarne användas till partiela repetitio-
ner (hvilka ofta kunna börja klockan åtta på
morgonen), konferenser och dylikt till klockan
half ett, då hon vanligen ser gäster hos sig
på frukost. Däremot visar hon sig ej för
den ström af främlingar, som mellan 10 —12
göra sin visit i villa Wahnfried, och hvilken
mottages af en eller flere af döttrarna. Efter
frukosten far hon direkt till teatern, där hon
sedan tillbringar sin dag till föreställningens
slut klockan tio till half elfva på kvällen.
Under andra pausen, hvilken räcker en tim-
me, ger hon hvarje dag middag, vanligen för
ett större antal inbjudna, i salongen, innan-
för familjelogen (en del af det s. k. Fürsten-
galerie), och efter föreställningens slut samlas
i de flesta fall några af de intimare vänner-
na i villa Wahnfried. De dagar, då ingen
föreställning äger rum, upptagas regelbundet
af större eller mindre tillställningar, hvarje
lördag af stor soiré i villa Wahnfried.
Till dessa större soiréer inbjudas alla, som
gjort visit, och här samlas nu allt, som på
något sätt utmärker sig på konstens, littera-
turens eller bördens område, samt naturligtvis
ännu mycket mera, som ej utmärker sig ge-
nom någonting alls, utom genom sin lust att
se allt det märkvärdiga. Oaktadt den mag-
nifika villan har godt om utrymme (sällskaps-
rummen utgöras af den kolossala musiksalen,
en lika stor samt en mindre salong och mat-
salen), blir trängseln ofta besvärande, då ett
par hundra bjudningskort ej höra till ovan-
ligheterna. Men det saknar ju ej ett visst
intresse att armbågas med folk, när man
hvarje ögonblick riskerar — höllo vi på att
säga •— att få en knuff af något af
samtidens berömdaste namn eller till och
med af en kejserlig eller åtminstone furstlig
armbåge. I det senare fallet fick man under in-
nevarande års festspel nästan för mycket af det
goda. Den första stora soirén i villa Wahn-
fried bjöd på ej mindre än tre »riktiga» prin-
sessor, däraf en kejserlig, och det har blifvit
en formlig modesak bland Tysklands tallösa
furstar af alla grader — för öfrigt som det
tyckes äfven bland Frankrikes högsta aristo-
krati — att resa till Bayreuth, och alla låta
de med nöje bjuda sig till Wahnfried. Man
skall för öfrigt göra dem den rättvisan,
att de ej göra någon vidare affär af sig, utan
som vanliga dödliga fullkomligt otvunget röra
sig bland mängden. En stor del har till och
med under föreställningarna föredragit en van-
lig parkettplats framför Fürstengalerie. Det
kan emellertid ej hjälpas, att de, enligt sa-
kens natur, på soiréerna något lägga beslag
på värdinnans tid till förfång för de öfriga
gästerna.
Det intressantaste på dessa soiréer blir i
alla händelser värdinnan, fru Cosima själf,
som lik en drottning rör sig bland sina gäster,
för hvilka hon gör les honneurs på det mest
fulländade sätt. Men så har hon ju i detta
afseende någonting att påbrå; hennes föräl-
drar voro som bekant Franz Liszt och den lika
mycket genom börd, älskvärdhet och begåf-
ning lysande grefvinnan d’Agoult, som för-
fattarinna mycket känd och uppburen un-
der signaturen Daniel Sten. Fru Wagner
är nu i midten af 50-talet, men ser be-
tydligt äldre ut (en något äldre syster är gift
med Napoleon III:s siste inrikesminister Emil
Olivier). Det snöhvita håret, öfver hvilket hon
bär ett mörkt flor, som till hälften täcker
ögonen för att skydda dem mot ljuset, den
ståtliga, ehuru något lutande gestalten, alltid
svartklädd, ger ett på samma gång utsökt
förnämt och nästan sibylleaktigt intryck. Det
märkvärdigaste är dock ansiktets uttryck.
Hon har faderns skarpt skurna profil, den
böjda näsan, den något breda, men superbt
modellerade munnen. De blå ögonen stråla
(äfven sedan hennes syn de sista åren blifvit
försvagad) af intelligens, och när hon talar,
komma öfver hela hennes väsen en glans,
en liffullhet, som i tusen skiftningar åter-
spegla energien, vitaliteten och älskvärdheten
i hennes begåfning.
Det torde vara för Iduns läsarinnor be-
kant, att fru Wagner först var gift med Hans
v. Bülow, som äkta man mindre behaglig än
genial som pianist och dirigent. Om detta
äktenskap, efter hvad det säges, ej kunde
uppfylla minimalfordringarna på huslig säll-
het, blef det nya äktenskapet i stället så myc-
ket rikare härpå. Från det förra har hon
medfört döttrarna Daniela, gift med konsthi-
storikern d:r Tode, Blandine med en italienare,
grefve Gravina, och Isolde. Det senare
skänkte henne sonen Siegfried och dottern
Evchen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
