Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 16 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 1 DUN 299
Och du tar farväl af kära ställen,
som du sett i yppigt sommarljus,
och du tycker dig i sena kvällen
höra gråt ur fjärdens dofva Ibrus.
Sommarn dör. Den sista rosen slock-
nar,
fjäriln domnar under frostenskyss,
nattens mörker till en bårduk tjock-
nar,
där som vårens stjärnor lyste nyss.
Men när skymningsbrasan vänligt
glimmar,
speglad i ett älskadt ögonpar,
binder du i vinterkvällens timmar
ljufva minnens krans från som-
marns dar...
Daniel Fallström.
Bort med giftermålsannonserna !
I l oder en följd af är ha vi med förtrytelse
^ och förvåning aktgifvit på de i våra
allmänna tidningar oupphörligt återkommande
giftermålsannonserna, i hvilka än »en ung,
bildad (!) man med fördelaktigt yttre», än
»en flicka med förmögenhet» bjuda ut sig på
»detta nu så vanliga sätt», och vi ha med
stigande harm undrat, huru länge ett så hän-
synslöst bruk opåtaldt skulle få passera i denna
efter bildning och finhet sträfvande tid. Allt
sedan vi första gången — det är väl nu om-
kring tjugo år sedan — sågo sådana annonser,
ha vi, oaktadt vårt starka ogillande af dem,
med ett visst intresse följt utvecklingen af
detta förkastliga bruk, ty vi ha velat se, huru
långt detta gyckel skulle drifvas, och om det
icke en gång af sig själft skulle upphöra. Man
kunde vänta sig det af vår tid, synes det oss.
Men i stället har det till den dag som är
varit i ett ständigt crescendo, så att den rätt-
tänkande allmänheten börjar tycka, att saken
går alldeles för långt, och erfarenheten har
visat, att den har ledt till högst bedröfliga
följder.
Om vi nu exempelvis öppna ett nummer af
Dagens Nyheter, af hvilken tidning väl aldrig
ett enda nummer utgår, som ej innehåller både
tre och fyra dylika annonser, kunna vi häraf
sluta oss till mängden af dem, som idka spor-
ten, och till de förargelseväckande, ja, rent af
olycksbringande följder den kan medföra, syn-
nerligast då man besinnar den spridning denna
och fiere andra af våra tidningar ha, och huru
de banat sig väg till de aflägsnaste landsorter.
Det är därför sannerligen på tiden, att nå-
gon tar i tu med saken och söker sätta en
gräns för ett så onaturligt bruk, ja, man kan
nästan säga »samhällsvådligt oskick». Länge
ha vi väntat, att Idun skulle göra det, ty just
i en sådan tidning, så ha vi tyckt, borde
striden börja och kämpas ut, och just Idun
tillkommer det att väcka på den unga kvin-
nan och visa henne in på den rätta vägen, då
hon kommer in på villospår. Men i stället
har Idun själf intagit giftermålsannonser, något
som hos mången väckt både förvåning och
ogillande *. Det var därför med stor tillfreds-
ställelse vi efter hemkomsten från en liten
resa fingo först se »Evas» meddelande, för
hvilkct vi hembära henne ett hjärtligt tack,
ty det var rätt att draga fram saken i ljuset,
och sedan att Iduns redaktion nu är villig att
upptaga striden och öppnar sina spalter för
tankeutbyte i denna ingalunda likgiltiga fråga.
»Tillfället gör tjufven», heter det, och vi ha
ej kunnat motstå begäret att lika högtidligt
som »Eva» inlägga vårprotest mot detta »ofog»,
och vi göra det med djupaste allvar och upp-
mana hvar och en rättänkande man och kvinna
att göra detsamma. Ty ingen må tro, att de
af »Eva» omnämnda sorgliga händelserna äro
enastående. Nej, om de, som själfva vunnit
erfarenhet i saken, ville tala, så skulle man
få höra, huru mången blygselns tår, bäfvan och
onämnbart bitter stund de fått upplefva för
sin tanklöshet att gifva sig in i leken, och
man skulle bli fullt öfvertygad om nödvändig-
heten att bekämpa detta oförsvarliga lättsinne.
Vår tid gör så mycket för att gifva kvinnan
frihet, där hon förr haft tvång, men icke skall
hon därför taga sig friheter. Man kan fordra
af vår tids kvinnor, att de skola ha så myc-
ket själfkänsla, att de ej på ett sådant sätt
prisgifva sig till åtlöje och gyckel, och att de
ej besinningslöst kasta sig in i förhållanden,
ur hvilka de svårligen fullt obesudlade kunna
utträda.
Låt vara, att allra största delen af män
insända giftermålsannonser är tillkommen på
skämt, ty vi kunna ej tro, att rågon man verk-
ligen vill gifta sig med den kvinna, som på
den vägen kommer honom till mötes. Det
skulle då vara, synes det oss, ett alldeles säll-
synt fall, om han toge henne till godo. Ett
farligt och dåligt skämt är det i alla händel-
ser, och bra klent utrustad på både hufvudets
och bildningens vägnar skali den människa
vara, som ej kan hitta på något bättre sätt
att roa sig själf och andra. Och om det är
klandervärdt af en man att belamra tidnin-
garna med dessa annonser, så är det detta i
dubbelt mått, om en kvinna gör det.
Ingen må komma fram med skälet: »/brist
på bekantskaper». Ty hvilken tid ha man och
kvinna sett så mycket af hvarandra i det dag-
liga lifvet som just i denna, då kvinnan be-
redte tillfälle att inkomma på snart sagdt alla
lefnadsbanor, där mannen förut varit ensam,
och nu dagligen arbetar tillsamman med ho-
nom? Och är det icke just under arbetet,
som man lär känna och bedöma hvarardra?
Man kan väl därför med skäl misstänka, att
de, som mena allvarligt med sitt annonserande,
just äro såda personer, som antingen ej kunna
arbeta eller icke vilja göra det, som taga sin
tillflykt till »detta nu så brukliga sätt» och
sedan ge sig ut på ströftåg för att se, »hvad
han eller hon uppsluka månde».
Ej heller för den aflägset boende landtbon
gäller denna fras, ty på landet är gästfriheten
större och rangskillnaden mindre än i städerna.
Umgängestonen är enklare och förtroligare,
hvarför man har lätt att knyta bekantskaper,
och den ofta ganska talrika ungdomen af båda
könen träffas oftare, än stadsbon tror. Här
tala vi af egen erfarenhet.
»Ja, hvad skall man göra vid ofoget?»
tänker mången. Jo, man skall opponera sig
* Idun bar aldrig emottagit och infört gifter-
mälsannonser, utan att den annonserandes namn och
adress uppgifvits för redaktionen, som därigenom
satts i tillfälle att kontrollera vederbörandes rättsin-
niga afsikter. Emellertid ha vi nu beslutit, att
hädanefter giftermålsannonser ieke under några för-
hållanden intagas i Idun. Hed.
och i både tal och skrift söka bevisa, att det
är ovärdigt vår upplysta tid :ch i grund och
botten orätt att drifva gyckel med en så all-
varlig sak som äktenskapet, och man skall
hemställa till de tidningar, som pläga mottaga
dessa »bidrag», om de ej skulle kunna exi-
stera dem förutan.
Idun med sina mänga goda krafter skulle
otvifvelaktigt kunna verka mycket till frågans
lyckliga lösning, och det vore ett värdigt mål
för en sådan tidning och ett rensningsarbete,
som skulle bereda rum för en ädlare sådd.
Upplysa och värna är ju vår tids uppgift. Må
därför ingen, som härtill äger förmåga, undan-
draga sig att göra det.
A. R.
Sport.
Nutidsbild, tecknad af A.V6.
.Vntet var en tidig vårmorgen, just i hjul-
sportens brytningstid, då den trehjuliga
(fy maskinen, som på landsbygden fått det
L betecknande namnet »Vältepetter», nä-
stan blifvit glömd och dess eftertädare, bi-
cykeln, ännu icke bringat människor till
ryktbarhet och hästar till att skena; den var
endast känd i de större städerna.
Därför kan man förstå madam Rönns fasa
vid den flyktiga skymten af en bicykelryttare
i den dimmiga morgonen, innan solen var uppe.
Gumman var på väg till fru Svingel, den
förra häradsskrifvarens änka, som hade inac-
korderade sommargäster i sitt rymliga hus.
Där skulle vara storbyk denna dag; därför
var madam Rönn, husets hjälpgumma, så ti-
digt ute och vandrade.
Hon kom flyende öfver nyplöjda åkrar —
där troll och deras anhang icke ha makt att
färdas—-fram till Mariero och slog med knutna
händer på den låsta förstugudörren ; en af
sommargästerna vaknade och skrek, att elden
var lös, och ville hoppa ut genom ett fönster,
men kunde lyckligtvis icke få upp hasparna,
innan fru Svingels röst stillade oväsendet.
Dörren öppnades, och madam Rönn tumlade
in i förstugan.
»Världens sista tid —yttersta domens dag!»
flämtade hon, stödjande sig mot den ena väg-
gen. — »Hin onde har nu kommit lös; med
en eldglöd i gapet körde han nyss förbi mig
på ett förskräckligt stort spinnrockshjul.»
Fröken Davida — sommargästen, som nyss
velat ut fönstervägen, fast det varit vida be-
kvämare att gå genom förstugudörren —■ skrat-
tade högt; hon hade sett en bicykel och gjorde
spe af madamen, som tagit en modern sports-
man för själfva mörkrets furste. Men madam
Rönn höll ändå fast vid sin åsikt, att där
var något demoniskt med den varelse, hon sett;
det hade hon kännt på sig. Hon förfäktar
ännu i dag denna sin mening, och nu mera
gifver mången henne rätt. -—- —
Fram på förmiddagen höll bicykelryttaren
sitt intåg på Marirero, där han bad att få
rasta en dag eller två, efter som han fått
veta, att fru Svmgel hade inackorderade gäster.
Då han aflämnade sitt visitkort, studsade
fru Maria Svingel vid att se namnet; notarien
Henrik v. Drinker var en beryktad sportsman,
fast icke just på bicykel.
»Jag vet icke, om här är plats,» sade hon
tvekande och förlägen.
Gästen dolde ett litet leende genom att
stryka sig med handen öfver sina långa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
